Fortfarande sjuk och läkarbesök

Jag får fortfarande feber på kvällarna och gick till en läkare idag. Han var mycket professionell och undersökte mig mycket grundligt och frågade väldigt omfattande frågor. Jag kände mig otroligt nöjd över bemötandet... det togs blodprov och gjordes undersökningar och min långvariga feber togs på största allvar. Även sjuksköterskan som stack nålen i mig var jättegullig och rar och skämtade och var trevlig. Man kände att de hade både tid och intresse att se över vad som kunde vara på tok med mig.

Det är bara det att jag inte är helt nöjd över vad som verkar vara orsaken till detta haveri i mitt immunförsvar.
"Det finns många med samma symtom som visar sig lida av kronisk stress." sa läkaren lite försiktigt.
"Nä... stressad kan jag inte påstå att jag känner mig. Trött är jag. Inte stressad."
"Fast det är tyvärr det som är grejen med kronisk stress. Man känner sig inte stressad då eftersom det blivit ett slags normaltillstånd för kroppen."
"Så jag är stressad fast jag inte känner mig stressad?"
"Ja, det är inte säkert att det är så. Men många med de symtom du beskriver visar sig lida av kronisk stress. Om du har för höga hormonnivåer av stress så bryts kroppen ned, och det märks bland annat på immunförsvaret, och även det andra som du beskrivit"
"Det var som fan." surade jag.

Sedan åkte jag tillbaka till jobbet och tänkte "Skitkropp!" om och om igen. Här har man äntligen landat med en jättetrevlig kille, fått förändrat arbete, högre lön och lägre belastning, börjar landa med att Galishimo blir allt tryggare, jag får fyra veckors semester för första gången på flera år, sover som en stock, och hur tackar min kopp mig?! Nähä, då ska den haverera. Vilket jävla sätt, alltså.

Har den ingen skam, kroppen?! Ska den få hålla på så här?! Bara av sig självt?!

Samtidigt som jag muttrar så är jag i alla fall glad att jag orkar jobba, orkar vara på stallet, både sover bra och fokuserar bra, samt att jag tar hjälp av alla trevliga stalltjejer, och muttrar för var och en, både de som vill höra och inte vill höra:  

"Tydligen är jag stressad. Och då vill tydligen inte immunförsvaret fungera. Så jäkla otacksamt..." 

Julia tog Galishimo åt mig och red honom i blåsten under tiden jag cyklade med dem. Galishimo lyssnade intresserat på mig och höll även plikttroget koll på allt som svajade för vinden. Julia red honom försiktigt och klappade honom mjukt på halsen. Hon berömde honom och sade att det nog var den känsligaste häst hon suttit på.

"Skulle jag alltså vara stressad?!" utropade jag åter igen förnärmat, för mig själv, i min egen bubbla, i blåsten.