Ibland är de små stegen de stora

Galishimo skulle egentligen vila idag.... Men jag hade för omväxlings skull, för första gången på länge, mer energi till övers, så jag började verkligen längta till stallet. Det var en mycket uppskattad och efterlängtad känsla. Att vilja dit så gärna att man struntar att han egentligen vilar på måndagkvällar.

Så jag åkte dit och vi taggade upp oss för ridbanan och hade sedan ett superroligt pass. Jag gjorde lite övningar och Galishimo hakade på så gott han kunde. Serpentinbågar i trav som aldrig blev särskilt raka, sedan rakt-igenom-övningar som inte heller var särskilt raka, sedan galoppfattningar från skritt, bara i vänstervarv, och sedan reglerade jag hans vänstergalopp med tempoväxlingar, och för omväxlings skull så svarade han riktigt bra på det! Då fick jag blodat tand och testade en ökad galopp i högervarv också och visst nappade han även på detta! Jätteroligt! Varje gång han drog igång och spurtade några steg så stannade jag och kliade honom, så han räknade ut att spurten var önskvärd.

Efter detta så fick jag storhetsvansinne och gjorde något jag ofta försökt, men sällan lyckats med: Jag försökte rida ut Galishimo ur ridbanan. De må låta simpelt för den normala ryttaren och den normala hästen, men jag har tusan inte fått till det. Trots flera år på samma lantbruk. Fem år på samma lantbruk, faktiskt.

Galishimo spänner sig mer och mer ju närmare grinden vi kommer och sedan slutar han andas och sedan stelnar hela kroppen till och plötsligt så sprätter han undan och försöker springa hem till stallet eller tillbaka in till ridbanan med svansen djupt mellan benen och rädd som en kanin. Grinden erbjuder, i öppet läge, en passage på ca 1,5 meter och detta är en dödsfälla enligt Galishimo. Fast bara om jag sitter på honom. Sitter jag av honom så är det en helt vanlig grind.

Antingen så brukar jag sitta av och gå med honom genom grinden och då är han helt lugn, eller så ber jag någon från marken följa honom ut ur grinden och förbi de otäcka vita höbalarna. Antingen någon till häst, eller fotfolk. Men idag var det dagen att göra ett nytt försök att ta oss förbi mördargrinden helt ensamma, och till min stora överraskning så kom vi oss faktiskt genom grinden utan särskilt mycket skrik och panik. Efter att ha passerat grinden så vände jag mig överraskat om och skrek till Pauline:
"KOLLA! VI ÄR UTANFÖR RIDBANAN! VI GJORDE DET! VI ÄR FRIA!!" och sedan var jag hög av lyckokänslor och lyckades rida honom förbi de läskiga vita höbalarna ut mot ridvägen, bort från stallet.

Sedan andades vi båda ut och Galishimo sänkte huvudet och drog en stor lättad suck. Vilket han inte heller brukar göra eftersom han brukar ha fullt upp att stirra på farliga pinnar, stenar eller grässtrån. Jag berömde honom storartat.

För mig kändes det fantastiskt. Om jag klarar av att rida ut ur ridbanan och sedan ut på en uteritt så blir det ju betydligt lättare för mig att kombinera dressyrträning med uteritter. Det blir ju så enormt mycket lättare! Nu vet jag att vi kan göra det utan att det blir en olustig och energikrävande kamp. Jag kunde inte bli gladare! Ibland är de små stegen de stora.