Livet är förändring

Jag måste ha blivit lätt traumatiserad av förra årets storslam då jag blev dålig i flera månaders tid, och fick svårt med andningen. Nu är jag förkyld. Jag förstår att jag är förkyld. Jag inser att det som händer mig nu är ofarligt och inga som helst konstigheter. Men konstigt nog blev jag ändå orolig. Så igår ringde jag konstant till mina vänner, min mamma, och slängde sms omkring mig för fulla muggar. För det kändes livsfarligt att vara ensam. Ensam med förkylningen. Som bara är en förkylning. Som är helt ofarlig. Men rädslan låg ändå kvar där någonstans och gnagde. Förra året fick jag erfara att kroppen kan slås ut. Den kan göra det. Bara sådär, liksom. Och den erfarenheten var läskigt. Som fan. Till min överraskning så ringde en kompis, som faktiskt råkar vara läkare, på kvällen. Han har inte ringt mig på flera månader. Jag berättade inte för honom att jag blivit nojjig över min förkylning. Jag tyckte dock att det var märkligt att en läkare ringer mig just idag och säger "Tje

Cykla aldrig tre mil och spring aldrig två mil efter att (citat:) "Febern ju gått ur kroppen." (slutcitat.) Jag är jättesjuk igen, värre än förra rundan i början på förra veckan. Och mina vänner som förtvivlat försökte hindra mig från att träna för hårt låter lite mjuka på rösten och säger: "Vad var det vi sa?" Men det var ju så jäkla KUL. Ni anar inte! Cykeln blänkte i sista sommarsolen när jag cyklade, och jag och Karin hade en lång skvallerrunda med fikapauser här och var när vi joggade i långsam takt. Det var finaste sista semesterminnena och febern HADE ju gått ur kroppen. Juh. Så nu sitter idioten här. Med snytpapper och huvudvärk och med en yrsel så jag nästan tappar balansen när jag snyter mig och INGEN tycker synd om mig. Bara för att det är självförvållat, liksom. Jag menar, vad är DET för skäl att inte tycka synd om någon? .

Jag och Karin sprang en tvåmilarunda (20,8 km närmare bestämt) i det friska soliga vädret. Efter femton kilometer bad mina knän mig uttryckligen att dra åt helvete. "Lägg av, för fan!" sa mitt vänsterknä. Uttryckligen och verbalt. Det kändes lite overkligt, men pressar man sina knän till en viss gräns så säger de tydligen ifrån. Jag känner igen känslan som jag hade när jag fick löparknä i början av min löparkarriär. En distinkt smärta just när man springer i nedförsbackar. Så.. Lidingöloppet blev plötsligt lite mer osäkert. Har jag ordning på mina knän innan dess? Troligen inte. Det blir att ta det försiktigt och inte vara rädd för att promenera emellanåt. Jag tänker kämpa vidare, med hänsyn till kroppens nya förutsättningar, och gör det bästa tänkbara av situationen. Så är det bara... :) .

Denna cykeltur passerade jag 100 träningsmil på cykel. Jag har varit förkyld i fyra dagar men nu kände jag mig äntligen piggare. Långsamt gled jag från att vara den osäkra tjejen (som fick mutas med choklad av cykelinstruktören för att överhuvudtaget orka hem) till att bli stabilare i min cykelträning. Jag har närmat mig tjejen jag var år 2008, och till vintern så lär jag blåsa ifrån henne, om träningen fortsätter gå så här bra. Idag cyklade jag och Karin i full fräs i den svala luften och i eftermiddagssolen. Vi tyckte att vi cyklade så bra att vi förtjänade en glasspaus halvvägs hem... .

Idag tog jag steget mot ACTierps cykelklubb. Jag har anmält mig till Vätternrundan 2011, via deras anmälningsgate och fyllt i ACTierp som min klubbtillhörighet. Allt på inrådan och uppmuntran av Silva. Jag känner att jag kan lita på henne. Hon ger ett så förtroendefullt och seriöst intryck. Titta bara på bilden. Henne kan man lita på. Hon vet vad hon gör. Hoppas jag. Innerligt. Om det nu skulle vara så att hon mot all förmodan inte vet vad hon gör så kan jag ge mig bara den på att man får riktigt roligt oavsett utfall. .

Forskare i Tjärnö har tittat på Strandsnäckor. Strandsnäckor har ganska intressanta sexliv. Särskilt snäckhonan. Hanarna håller på som killar gör, de jagar ifatt tjejer (genom att följa deras slemspår), bjuder dem eventuellt på lite blommor och några komplimanger, och sedan är det pang på, bara. Snäckhonorna har börjat tröttna. En snäckhona kan tydligen inte säga "Inte ikväll, älskling, jag har huvudvärk..." utan de gör väl det de måste. De biter väl ihop, eller något. Med sina små snäcktänder, eller vad de nu har att bita ihop med. Snäckhonorna är nämligen gruvligt heta på marknaden. En hona kan bära på yngel från 20 olika hanar, helt utan inblandning av alkohol och andra festligheter. Men nu har det tydligen skett ett evolutionsmässigt under. Honorna kan maskera sina slemspår så hannarna inte riktigt vet om de är tjejer eller killar. Hannarna börjar hetsa runt efter alla slemspår de hittar och ibland råkar det ju vara andra hannar vilket säkert leder till en och annan pinsa

Nu när jag varit pigg i fyra hela månader så kände jag att det var dags att återuppta min simträning. Visserligen simmade jag vansbrosimmet i år men det gjorde jag varken med balans eller elegans eftersom jag inte kunde föra armarna över huvudet på grund av våtdräkten. Det blev mest ett tålmodigt viftande på rygg. När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen l

Semesterkassan: Byte av kablar + stift: 347 kr. Fördelarlock: 794 kr. Fyra tändstift: 214 kr. Belopp arbete: 695 kr. Nytt reservdäck: 890 kr. Sammanlagt 2 940 kr. Semesterkassan råkade alltså gå till bilen. Observera att ingen insugningsmojäng bytts ut. Alltså ingen insugningsmackapär. Insugningsgrejen som de pratade om som jag blev totalt förvirrad över. Den finns inte med. Jag har funderat på om den överhuvudtaget finns? Jag hoppas bilen håller en stund till, i alla fall. Jag har inte råd med en ny bil just nu... .

Igår var det grått ute och hällregn hela dagen. Inte en solglimt så långt ögat kunde nå. Efter att ha cyklat öregrundsrundan kände jag mig som en dränkt katt. "Jag cyklar fan inte hem!" tänkte jag och tog en liten omväg till det lokala solariet. Jag klafsade mig in och lämnade blöta spår efter mig hela vägen in till solariet. Jag trollade fram en blöt hundralapp som var så våt och sladdrig att jag fick bråka med växelmaskinen i 10 minuter innan sedeln blivit så torr att maskinen accepterat den och gav mig solpengar. Jag glömde ta av mig hjälmen under denna tid. Sedan upptäckte jag att det blivit en liten sjö i mina cykelskor av allt vatten och det rann ut och bildade ytterligare en liten sjö på golvet i solarierummet, när jag tog av mig skorna. Sedan drog jag motigt av mig alla klädesplagg som satt tunga och klistrade mot kroppen. Vattnet i håret gled efter pannan rakt ned i mina ögon. Sedan låg jag i solariet och tankade ljus i en kvart under dånet från fläktarna och det bl

Under ett år tvingades jag anpassa mig efter min kropp men sedan april så har kroppen börjat anpassa sig efter mig. Rock on!

I dag gjorde jag ett annorlunda träningspass. Jag fyllde en ryggsäck med en massa gott fika, slängde den över ryggen, och cyklade till elljusspåret. Sedan började jag beta av varv efter varv på 2,5 kilometers-slingan. Långsamt och metodiskt. Runa hängde solidariskt med den första halvmilen. Sedan fortsatte jag att beta av varv, på varv. När jag kände för det så stannade jag av vid väskan och rotade fram frukt, jouice, ägg eller vatten och åt en stund och njöt av den varma solen. Sedan fortsatte jag. Det blev åtta varv till en sammanlagd sträcka av två mil, allt som allt. Och det hade gått så långsamt och innefattat så många fikapauser att jag varken var hungrig eller trött när jag kom hem. Bara nöjd och belåten. Jag kunde inte låta bli att jämföra mig med förra sommarens tvåmilarundor då jag ansträngde mig för kung och fosterland och alltid kom hem utschasad, vrålhungrig och hur jag däckade som en klubbad säl efter att jag fått i mig näring. Men det gjorde jag ju för att jag ville ha r

Catharina och terven har inte sett varandra på flera år, men de kände igen varandra direkt... En. Terv. Glömmer. Aldrig. Det var ingen tvekan om saken. Ja det hör väl inte till direkt vanligheterna att jag försöker dra ihop en tjejkväll. Jag brukar inte känna mig bekväm i sådana sammanhang. Åtminstone inte som arrangör. Jag är bara inte den som... gör sådana grejer. Det är inte JAG. Men när Catta är i Uppsala och Runa är i stan, så kände jag det lite som en plikt att se till att vi träffas alla tre. Runa och Catta känner inte varandra, men de är två väldigt intelligenta och orädda tjejer som tänker några steg längre än de flesta jag känner. Jag kunde inte låta bli att se vad som händer om man placerar dem mitt emot varandra vid ett köksbord. Jag såg det inte som en "tjejkväll", jag såg det som ett "socialt experiment". Mitt sociala experiment blev mycket lyckat. Den här kvällen kan jag leva på länge. Runa begrundar samtalsämnet och terven begrundar matresterna. .

Igår cyklade jag för sjunde gången en sträcka som kallas Öregrundsrundan. Den är lite över tre mil och jag föredrar att cykla den på kvällen. Visserligen börjar det blir lite mörkare nu men fördelarna med kvällscykling överväger fortfarande nackdelarna: Det är svalt ute, det blåser inte lika mycket, det är färre bilar, min reflexväst lyser, och det verkar som om bilarna saktar in mer när jag cyklar i skymningen. Sedan är det mysigt med alla kvälls-syrsor som hejjar på mig efter vägen. Jag upptäckte att jag blev betydligt mindre anfådd denna gång. Det sved mindre i mina ben. Jag orkade trycka på i uppförsbackarna. Jag kände mig inte trött de sista fem kilometrarna, som jag var förut. När jag kom hem så kände jag mig inte i närheten så sliten, som jag kände mig första gångerna jag cyklade sträckan. Kroppen anpassar sig! När jag kom in mot Östhammar och bara hade en liten uppförsbacke och resten nedförslut, så följde jag samma procedur som jag gjorde gången innan: Jag inväntade en bil och

Runa gillar att badstranden är tom. Igår var det ett härligt sommarväder. Jag och Runa bestämde oss för att vältra oss lite på badstranden. Till vår förvåning upptäckte vi att den var helt tom. Helt otroligt. Vi bredde ut oss på udden med var sin bok och bara myste av sommarvärmen. Vi tar tyvärr för allvarligt på livet för att gotta oss i lättsmält humoristisk chick-litteratur om än det hade passat bra i solskenet: Runa läste om ledarskap och jag blev fullständigt uppslukad av en 10-årig socialpsykologisk studie av unga jämställda par i sverige. Jag blev väldigt berörd av studien. "Fattar du hur bra vi har det som är singlar? Va? Fattar du vilken jävla TUR vi haft?!" upprepade jag i halvt choktillstånd, likt ett mantra, resten av dagen. Sedan gick jag hem och kramade om min slagborr, mitt manifest för att jag klarar mig själv. "Det kallas kärlek" av Carin Holmberg. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par.

På min andra semesterdag åkte jag till Uppsala. Med buss. Min bil är ju sjuk och är inne hos bilveterinären. Jag strosade runt i affärerna och köpte vackra kläder till mig själv. Jag köpte en lång svart kjol med tunna tyglager som liksom böljade som lätta lätta vågor när jag gick. En färglad enkel damtop till detta med feminint snitt, och ett långt halsband med metallhjärta. Jag kunde inte vänta på att komma hem och bytte om kläderna omedelbart i provhytten efter att jag betalat för dem. Sedan träffade jag min gamla fallskärmskompis Catta. Och ja. Vi börjar bli gamla, konstaterade vi över var sin middag på Waynes Coffee. Det var sex år sedan vi träffades först och båda av oss har nu små påbörjade rynkor kring ögonen när vi skrattar. Lillcatta. Jag minns hur vi höll ihop som ler och långhalm på fallskärmsklubben. Vi höll nästan förtvivlat i varandra eftersom det mesta med fallskärmshoppning kändes tryggare när man var två och liksom delade sin ångest. Nu har hon blivit tryggare, självst

"Kom igen nu...." försökte jag och använde min lenaste röst. Jag fick en trött hostning till svar. En trött och uppgiven hostning. "Ge inte upp mig nu!" vädjade jag, jag drog efter andan och fortsatte: "Det är vår första semesterdag! Det roliga har bara börjat. Kom igen!" bönade jag. Hostningarna fortsatte. Och fortsatte. Och till slut så rullade hostningarna över till ett trött motormutter. Puttputtputtputtputtputtputtputt Min bil mår dåligt. Första semesterdagen och bilen mår dåligt. Jag åkte med den till närmaste bilverkstad och en mekaniker sa att det troligen var något fel på insugningsgrejen. Insugningsmockajängen. "Insugning?" sa jag. "Ja." sa mekanikern. Insugningsmackapären. "Jaha." sa jag. Sedan klappade jag min gamla bil lite vilset och lämnade den i hällregnet utanför verkstaden med en förhoppning om att kalaset inte blir för dyrt... .

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Jag har tränat chins i två veckor nu och första tanken den här helgen var ju att skita i att filma hela spektaklet, eftersom jag inte kunde märka någon som helst skillnad. Alls. Men. Jo. Lite skillnad. För två veckor sedan orkade jag nästan just precis två chins. Nu häver jag mig upp bättre och gör ett helhjärtat försök på den tredje. Och jag ser lite stabilare ut. Den lilla förbättringen kanske är en helt normal utveckling under helt normala omständigheter. Det kanske är mitt bristande tålamod som är den största boven? Det här tänker jag ge några veckor till... (och ursäkta den lite dåliga filmningen. Jag kan ju inte direkt filma en gång till och göra om chinsen när musklerna är trötta efter första försöket... )