Att börja simma igen
Nu när jag varit pigg i fyra hela månader så kände jag att det var dags att återuppta min simträning. Visserligen simmade jag vansbrosimmet i år men det gjorde jag varken med balans eller elegans eftersom jag inte kunde föra armarna över huvudet på grund av våtdräkten. Det blev mest ett tålmodigt viftande på rygg.
När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen log vänligt åt mig så det gick liksom inte att angripa honom.
"Vi kan ju värma upp lite försiktigt." sa han och drog iväg. Så jag följde efter på ren instikt.
Det var bättre att simma än jag kom ihåg. Det var skönare och häftigare och vackrare än vad jag mindes det. Kroppens rörelseminne var bättre än mitt eget minne. Jag mindes inte själv exakt hur jag gjorde när jag simmade förut men kroppen kunde simma ändå. Så jag drog långa drag över bassängvattnet och kände hur vattnet gled genom mina fingrar, och jag fick inget klorvatten alls i lungorna. Jag kunde glida med de andra. Visserligen avsevärt långsammare, men jag var inte i vägen för någon.
"Du simmar ju faktiskt bra! Det där har du inga stora bekymmer med!" sa Triathletkillen och klappade mig på axeln och så fick jag några lättare korrigeringar att jobba med. Den andra killen nickade glatt. De verkade väldigt positiva. Så jag fortsatte. Jag drog drag efter drag. Jag gjorde de övningar jag vågade mig på och lät bli de andra övningarna. Jag vilade och sölade lite och begrundade simpasset och kände hur ivern långsamt började krypa i kroppen inför höstens simträning. Jag och Karin tänker vara i Gimo och träna i simbassängen där.
Det här kan bli riktigt roligt, det här med att börja simma igen...
.
När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen log vänligt åt mig så det gick liksom inte att angripa honom.
"Vi kan ju värma upp lite försiktigt." sa han och drog iväg. Så jag följde efter på ren instikt.
Det var bättre att simma än jag kom ihåg. Det var skönare och häftigare och vackrare än vad jag mindes det. Kroppens rörelseminne var bättre än mitt eget minne. Jag mindes inte själv exakt hur jag gjorde när jag simmade förut men kroppen kunde simma ändå. Så jag drog långa drag över bassängvattnet och kände hur vattnet gled genom mina fingrar, och jag fick inget klorvatten alls i lungorna. Jag kunde glida med de andra. Visserligen avsevärt långsammare, men jag var inte i vägen för någon.
"Du simmar ju faktiskt bra! Det där har du inga stora bekymmer med!" sa Triathletkillen och klappade mig på axeln och så fick jag några lättare korrigeringar att jobba med. Den andra killen nickade glatt. De verkade väldigt positiva. Så jag fortsatte. Jag drog drag efter drag. Jag gjorde de övningar jag vågade mig på och lät bli de andra övningarna. Jag vilade och sölade lite och begrundade simpasset och kände hur ivern långsamt började krypa i kroppen inför höstens simträning. Jag och Karin tänker vara i Gimo och träna i simbassängen där.
Det här kan bli riktigt roligt, det här med att börja simma igen...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar