Livet är förändring

Extremsportarens voltvändning: Jag gjorde en flaxande undervattensvolt alldeles för långt från kakelväggen (man vill ju inte slå sig) och jag duttade lite med tårna mot kaklet och sköt iväg mig någon meter och kom i lite fel riktning Men annars ganska hyfsat Och så fick jag kramp i vaden. Av den lilla dutten. Kramp. Alltså. Jag började gnälla som en skadad hundvalp, tiggde empati av Karin, avbröt simträningen, haltade mig (med stor dramatik) ut ur bassängen och ömkade mig i bastun. .

Nu när jag varit pigg i fyra hela månader så kände jag att det var dags att återuppta min simträning. Visserligen simmade jag vansbrosimmet i år men det gjorde jag varken med balans eller elegans eftersom jag inte kunde föra armarna över huvudet på grund av våtdräkten. Det blev mest ett tålmodigt viftande på rygg. När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen l...