Tre dagar efter järninfusionen

 

Grejen med att ha järnbrist i ett par månader, är att man blir trött så långsamt att man inte riktigt märker hur illa det är förrän det är för sent. Och sedan när det är för sent så blir man väldigt försiktig med att notera framsteg. För man har stått där och harvat med bra och dåliga dagar lite för länge och är rädd att bli besviken. Det kan bli otroligt hoppfullt när man har en "bra" dag och så tror man att man börjar bli bra, och så kommer ett bakslag och man inser att så inte var fallet. 

Men nu har jag försiktigt noterat några framsteg på lördagen, tredje dagen sedan järninfusionen. Jag noterar dem lite försiktigt och trevande och försöker inleda mina noterade framsteg med att börja säga till maken: "Det kan vara inbillning men..." eller "Det kan vara placebo men..."

Men här kommer några upplevda framsteg. Som kan vara inbillning. Som kan vara placebo. Kanske bara känslor av hopp i ett tidigt skede. Men de upplevs i alla fall: 

• Jag kände mig inte sjuk i lördags. 
• Jag kan lättare stå i duschen. Det har varit jobbigt att stå när jag duschar. Jag har skjutit på att duscha för att det är så obekvämt. Nu kändes det helt okej att ta en dusch, nästan trevligt. Nästan.
• Jag har stängt av värmefilten ett par gånger för att det blivit för varmt, jag brukar annars alltid frysa
• Jag har tagit eget initiativ att gå ut med hundarna och även gått en liten promenad själv med dem när maken var upptagen med annat. Det kändes alltså lite lättare att promenera. 
• Jag har fortfarande hjärtklappning när jag försöker sova men den är liksom mildare och mer subtil. Den håller inte på i timmar och det hjälper om jag dricker en liter vatten. 
• Vi åkte till ridhuset med hästarna, utforskade omgivningarna lite, och jag var inte klappslut efteråt och behövde inte lägga mig när vi kom hem. 
• Jag hjälpte maken med kvällsfika i stället för att ligga och vänta i soffan, vi spelade lite musik ihop och hade en mysig stund i köket. 
• Min absolut vanligaste fråga till maken det senaste halvåret är "Får jag krascha?" vilket betyder att jag behöver lämna allt jag har för händer och lägga mig en stund, det kan ju betyda att han ibland måste avsluta det jag påbörjat och det kan jag skämmas över. Jag sade aldrig att jag behövde krascha i lördags.

Så jag hoppas jag får fler sådana här dagar! Jag är rädd för att bli för optimistisk och sedan bli besviken om jag åter får en dålig dag med krascher, svårigheter att stå stilla rakt upp och ned, och besvärlig hjärtklappning, men det känns väldigt lovande! 

Hurra för modern vård! Hur fanken hade jag överlevt för 100 år sedan?! 

.