Piggare!

Nu är jag baske mig över på den andra sidan. På den friska sidan. Sidan där jag inte behöver slå på mig själv och kämpa för att vara aktiv i vardagen! Tjoho! 

Det är så svårt att beskriva känslan både att vara sjuk i järnbrist, och att tillfriskna från järnbrist. Det är några veckor kvar innan kroppen tillgodosett sig allt järn jag fick förra veckan, men jag märker verkligen att jag orkar vardagen på ett helt annat sätt. Jag behöver inte vila och ta pauser på samma sätt, och jag känner att det går mycket lättare att kliva upp ur soffan och göra något. Jag behöver inte ligga kvar där på soffan och peppa mig själv för att komma upp. Jag kliver liksom bara upp. Bara sådär. 

Jag skriver sällan om mitt arbete men jobbet går bra och jag har tillbringat två dagar på ett hotell och utbildat mig i stabsmetodik och krisledning denna vecka. Det är ju helt otroligt att man får jobba i stora frågor och ständigt utveckla sig för varje år. Jag är väldigt tacksam. Det var inte alls detta jag trodde när jag började Socionomutbildningen år 2000, jag tänkte att jag kanske ville bli skolkurator, inte fanns tanken att jag skulle utbilda mig för att vara ett viktigt kugghjul i staben om en kommun hamnar i akut kris. Detta känns väldigt mycket mer spännande! (Kuratoryrket fick jag dock aldrig prova på. Men jag passar nog bättre där jag är idag.)

Jag var helt säker på att jag skulle vara väldigt trött av alla nya intryck och samarbeten med främmande människor i olika chefsfunktioner, men när jag kom hem efter den andra dagen så mådde jag helt okej. Jag hade absolut ork att mocka i hagen och fixa med ligghallen och byta vatten. 

Den där lilla rutinen att fixa i hagen efter jobbet tillsammans med Jontan har förresten tagit skruv. Vi hade riktigt fina resultat när vi gjorde höstens maskkontroll. Varken Ares eller Sessan hade någon mask alls från träckprovet. Det känns otroligt bra och att hårt jobb har lönat sig. 

Minns ni när jag skrev förra veckan att jag letade efter Ares tappade sko i höstovädret i hagen och mådde väldigt dåligt när jag letade, och inte förmådde mig att innerst inne känna mig glad när jag fann den? Att allt bara var tungt? 

Ja i går hade Sessan tappat sin halsdel i sitt halstäcke i hagen, förmodligen "tappade" hon den efter ett väldigt hårt och gediget arbete att "tappa den", som förmodligen pågick ett antal timmar, men hur som helst så kom hon glad i hågen utan hals-delen i sitt täcke. Vi åkte runt lite med fyrhjulingen i hagen och fann den fint ihoptryckt i leran, full av vatten och jord. Troligen stampad på flera gånger om. Säkerligen har hon stolt sprungit runt med den i munnen och vevat med den som en krigsflagga innan hon valde att begrava den i leran. Jag blev glad. Inte trött. Inte deprimerad. Inte fylld av att saker inte fungerar. Bara lite road. 

"Det där kommer hon att växa ifrån." sade jag bara. Och menade förstås inte att hon skulle växa ur halstäcket utan att hon kommer att växa ur beteendet att leka med allt man sätter på henne, hon är ju bara tre år. Och när hon vuxit upp, ja då kommer man att sakna unghästtiden. 

Vi var ute med hästarna i mörkret och lät dem springa över cavalletti och hoppa över ett litet hinder. Ni ser ju på bilden här hur mycket Ares har börjat ta i när han hoppar... han har börjat fatta poängen och klipper till med rejäla språng och hovarna långt över hindret. Jättekul att se! Någon gång kanske jag till och med ska uppleva det från ryggen, men jag har inte bråttom. Så länge han får gymnastik någon vardagkväll i veckan och inte får fång, så är jag nöjd. 

Men tänk om det någon gång i framtiden kommer en bild på mig när jag hoppar Ares och han har hovarna så där högt upp. Det var länge sedan jag gjorde det! Ett halvt liv sedan!