Livet är förändring

  Gymet kommer att bli så fint och fräscht! Vi jobbar bara med det på helgerna och försöker att ta lite i taget, utan att stressa. I lördags tog jag bort en hel del maskeringstejp från väggarna och målade andra varvet på dörrarna, och vi gjorde första varvet att vitmåla listerna. I söndags vitmålade vi listerna det andra varvet, tog bort tejp från dörrarna, och jag målade lite extra väggfärg mot golvet, där listerna angränsar mot väggen.  Vi har även köpt gardiner och jag har nålat upp dem och lämnat dem till Jonatans mamma, så har hon lovat att sy upp dem åt oss! Det är ljusa och transparenta gardiner, så solen kommer in. Så det blir inget manligt "källargym" (det är dessutom på andra våningen), tanken är att man ska konditionsträna, jobba med gummiband, lyfta lite vikter, och titta lite på TV mellan varven.   Man ska vilja vara där, helt enkelt!

  I lördags började vi introducera Ares för markliggande travbommar, eller cavaletti, kan det kallas. Jag lade fram två bommar parallellt bredvid varandra, men lade fyra bommar så att de två bommarna blev "förlängda" till två jättelånga bommar, ifall Ares skulle tveka eller svänga undan. Det hade jag inte behövt. Ares gick över dem som ingenting. Han ökade inte takten, han bromsade inte in. Han travade bara lugnt över bommarna som om han aldrig gjort något annat. Trots att det var första gången. Sedan blev han lite förvånad när jag berömde honom. Som om han inte riktigt förstod vart själva prestationen i uppgiften låg. Vad är problemet, liksom?  Självklart blev jag frestad att öka antalet bommar och avancera lite, men jag älskar att han har ett så fint självförtroende och jag vill inte börja avancera för tidigt, och riskera att det blir för svårt. Men denna gång tyckte Ares att det var löjligt enkelt. Piece of cake. Han såg lite besviken ut när vi avbröt allt. Han segade sig

  Nu har vi äntligen börjat renovera ett efterlängtat rum, på gården: Innegymet! Jag fick en vision om att det skulle bli jättefint om vi målade det i en mild gul färg, kombinerad med vita lister. Vi köpte färgen på mellandagarna, under julledigheten, men precis när vi kom hem med färgburkarna så började jag må konstigt, och så bröt influensan och febern ut. Sedan fick jag prioritera att klara av att jobba och har behövt vila mycket. Rummet har stått ganska oanvänt och använts lite som ett förråd och spelrum, det har stått både dator och lite gymredskap men även lite allt möjligt osorterat. Det har blivit ett "jag-lägger-det-här-så-länge"-rum. Särskilt under tiden vi renoverade de andra rummen och trapporna, då klämde man in allt i renoveringsväg där inne. Och så stängde man dörren och tänkte "jag tar det där en annan dag".  Men jag har nu gått in och ut ur rummet flera gånger. Jag har tittat och spekulerat och fick en väldigt trevlig känsla om hur vi skulle kunna r

  Minns ni problemen som min bil hade den här tiden, förra året? Det går läsa mer om detta från förra februari, HÄR. Ett bromsskydd hade lossnat, och för att ens kunna starta bilen var jag tvungen att tjuvkoppla den. När jag åkte till Luleå för att reparera den gick även hjullagret sönder och fick bytas på plats. Allt gick på ca 12.000 kronor, vad jag minns. Det gick verkligen upp för mig att min bil är ganska gammal och att den kanske inte kommer att hålla för evigt.  Men nu har den gått i ett helt år utan några bilproblem alls. Det känns jätteskönt! Och direkt efter reparationerna så började jag faktiskt spara, ca 2000 kronor i månaden, för att så småningom få ihop 100.000 till en ny bil. Eller inte en ny bil då. En nyare men fortfarande begagnad bil . Det är Handelsbanken som gör en liten enkel sparbild för att hålla mig motiverad.  Nu har jag alltså fått ihop 27.041 kronor och har uppnått 27 % av mitt sparmål till min nya bil. Jag hoppas då alltså att jag har fått ihop 50.000 lagom

  Livet kan knappt bli bättre. Det är bara lite vårvärme som saknas. Det kan fortfarande vara -10 grader på dagarna och jag känner mig redigt trött på denna vinter. Ares fortsätter dock vara supertrevlig och jag njuter allt jag kan av honom. Jonatan följer med och filmar och peppar. Han tycker det är roligt att följa utvecklingen och se hur Ares blir bättre och bättre. Han gör också ledövningar och longerar honom och märker att Ares blir allt mer lyhörd och mer balanserad. Det är första gången jag träffar en man som verkligen får mig att känna att vi har en häst tillsammans. Att Ares är vår. Han har både en matte och en husse nu.  I början försökte jag att göra precis som min tränare sade åt mig att göra, men om jag ska vara ärlig så har jag släppt på det mer och mer. Jag slappnar av mer och tar ut svängarna mer, jag gör det jag känner för, beroende på min och Ares dagsform. Är Ares entusiastisk och vill göra mycket sidvärtesövningar så får han göra det, och han får mycket beröm, oavse

I går var det bitande -19 grader ute på morgonpromenaden med hundarna. När vi gick över bron in mot stan så bet kylan i ansikten och hundarnas morrhår blev alldeles vita och frostiga. Så vi gjorde som vi gjort de senaste tre veckorna, vi stannade på ett hundvänligt Cafë, drack varm choklad och vilade en liten stund. Denna vinter har kylan verkligen varit jobbig och jag börjar längta efter mer värme.  Hur blir Ares i kylan då? Jo pigg! Pigg och glad. Nästan varje gång jag longerat honom i vinter så drar han igång en eller flera rejäla bockningar och jag tänker att det där inte skulle vara så så skoj att försöka sitta kvar på. Men det verkar som att han tar lite mer ansvar när jag väl suttit upp. Men pigg var han. Han ville helst trava och skritten går i ett helt annat tempo än vad jag är van vid. Det är inte lätt att ställa om sig, Galishimo trippade när han var energisk, han kortade stegen och trampade på stället. Ares kliver glatt på med stoora snabba steg och tar egna intiativ till t

  Vi var i ridhuset i söndags igen, och Ares sköter sig verkligen jättebra. Han står stilla i transporten, går med på allt vi ber honom om på ridhuset (vilket inte är säkskilt mycket) men han har tyvärr börjat protestera vid lastningen.  Det går ungefär till så här. Jag ber honom gå in. Han vägrar och börjar vanka runt, jag tar och tappar med spöet vid skänkelläget och då vill han fösa undan mig genom att gå mot mig, då puttar jag undan honom och med spöet varpå han vänder rumpan mot transporten och med bestämda steg går därifrån några meter. Och när han verkligen har bestämt sig så är det lätt att bara hjälplöst följa med i grimskaftet. Men vi fortsätter att göra livet trist för honom utanför transporten genom att dra och picka, och plötsligt brukar han bara bestämma sig för att gå in. Och då går han in direkt.  Och jag och Jonatan står och stirrar på varandra förvånat och undra "vad vi gjorde" som gjorde att lastningen plötsligt fungerade. Det har inte tagit mer än fem minu

  Lite "antiklimax" kändes det som igår när vi skulle promenera Ares. Vi hade först varit ute med hundarna och vädret var väldigt behagligt. Sedan kom vi till stallet, och plötsligt blåste det rejält. Jag tyckte jag red lite för lite förra uteritten och hade förberett mig mentalt för att rida en längre stund idag men kände mig lite uppgiven när jag tittade i mobilen. Det blåste plötsligt 7 sekundmeter med stormbyar på 13 sekundmeter.  Men Jonatan tog på Ares all utrustning och jag gick med hjälm på huvudet, och vi tänkte att huvudsaken ändå är att Ares får vara ute i blåsten och att han får en bra promenad. Vi träffade en stor skördare och pratade lite med föraren också. Jag fick lite tid på mig att titta på hur Ares betedde sig i blåsten också, och han hade inte alls särskilt stora problem med det.  Så det blev faktiskt en liten uppsittning från marken, utan uppsittningspall, mitt ute i blåsten, två kilometer hemifrån. Jag kan inte beskriva hur dubbelt det känns när man har