Trav över bommar

 

I lördags började vi introducera Ares för markliggande travbommar, eller cavaletti, kan det kallas. Jag lade fram två bommar parallellt bredvid varandra, men lade fyra bommar så att de två bommarna blev "förlängda" till två jättelånga bommar, ifall Ares skulle tveka eller svänga undan. Det hade jag inte behövt. Ares gick över dem som ingenting. Han ökade inte takten, han bromsade inte in. Han travade bara lugnt över bommarna som om han aldrig gjort något annat. Trots att det var första gången. Sedan blev han lite förvånad när jag berömde honom. Som om han inte riktigt förstod vart själva prestationen i uppgiften låg. Vad är problemet, liksom? 

Självklart blev jag frestad att öka antalet bommar och avancera lite, men jag älskar att han har ett så fint självförtroende och jag vill inte börja avancera för tidigt, och riskera att det blir för svårt. Men denna gång tyckte Ares att det var löjligt enkelt. Piece of cake. Han såg lite besviken ut när vi avbröt allt. Han segade sig ut ur ridbanan och gick långsamt hem. "Var det bara det, alltså?" såg han ut att undra. 

Självklart slängs jag lite tillbaka till tiden med Galishimo. Älskade, älskade Galishimo. I samma ålder så var det svårt att ens skritta över en enskild bom tillsammans med mig. 

Och så tänkte Galishimo för mycket, alldeles, alldeles för mycket. Och han tog sig ofta över bommarna på olika kreativa sätt som inte sällan blev oharmoniska. Och han blev rädd för "klonk!"-ljudet när hovarna tog på bommarna. Han tyckte det var obehagligt. 

Det var fruktansvärt gulligt, det var det verkligen. Men idag kan jag ångra att jag gav Galishimo uppgifter som han tyckte var svåra, eftersom jag bedömde att han "borde" tycka det är lätt. Att han "borde" klara av det. Jag pressade honom aldrig särskilt hårt, och han fick mycket beröm, han försökte verkligen. Men kunde han ändå inte bara ha fått slippa cavalettis om det ändå var svårt för honom? Nu när jag ser hur en "normal" häst tar sig an markliggande bommar blir det mer uppenbart hur det ska vara. 

Jag föll lite för kritiken om att jag inte hade kunskap eller kompetens för en unghäst, och jag fastnade kanske i att jag ville bevisa för andra att jag visst hade förmågan att ge en unghäst en allsidig och varierad utbildning.
"JAG tog då ut min häst i skogen och varierad terräng så den blev trygg med vart den satte ned fötterna, det behöver ni med!" kunde någon kokettera med en antydning om att jag själv inte var ute med en ständigt snubblandes Galishimo i varierad terräng, och min frustration växte.

Men den RIKTIGA hästkompetensen handlar ju egentligen om att stå emot socialt tryck, stå emot andras dömanden, och våga säga
"Det här är inte Galishimos grej. Vi kan göra annat roligt. På plant och förutsägbart underlag." 

Ofta tränade jag och Galishimo med markliggande bommar på fredagar, och återkom det regelbundet så blev han bättre på det. Men blev det ett uppehåll på två månader och man satte igång igen, så blev det svårt igen. 

Hade Galishimo levat idag hade han varit 15 år, och aldrig behövt gå över en bom igen. Han hade inte behövt utmana sin markskygghet på samma sätt. Han hade fått gå uteritter i tryggt sällskap och dressyr i sin westernsadel i ridhuset ibland, och det hade varit alldeles tillräckligt!