Dressyr och promenader

 


Livet kan knappt bli bättre. Det är bara lite vårvärme som saknas. Det kan fortfarande vara -10 grader på dagarna och jag känner mig redigt trött på denna vinter. Ares fortsätter dock vara supertrevlig och jag njuter allt jag kan av honom. Jonatan följer med och filmar och peppar. Han tycker det är roligt att följa utvecklingen och se hur Ares blir bättre och bättre. Han gör också ledövningar och longerar honom och märker att Ares blir allt mer lyhörd och mer balanserad. Det är första gången jag träffar en man som verkligen får mig att känna att vi har en häst tillsammans. Att Ares är vår. Han har både en matte och en husse nu. 


I början försökte jag att göra precis som min tränare sade åt mig att göra, men om jag ska vara ärlig så har jag släppt på det mer och mer. Jag slappnar av mer och tar ut svängarna mer, jag gör det jag känner för, beroende på min och Ares dagsform. Är Ares entusiastisk och vill göra mycket sidvärtesövningar så får han göra det, och han får mycket beröm, oavsett vad min grundtanke för dagen var. Man vill ju fånga det han har i huvudet och göra något bra av det. Är han väldigt aktiv och vill göra mycket, så tränar jag inte på stillastående. Det kan jag ta när det blir varmt och stilla ute, i stället. När det är skönt att stå stilla, då kan vi träna på det och vara duktiga på det. Ares har minst 20 års finslip kvar. Så länge han lever kommer det att finnas något man kommer vilja träna på. För det är ju det som är roligt! 

Oftast rider jag bara ett pass i veckan på dressyrbanan, så det blir ju inte en raketsnabb utveckling. Men man behöver ju inte nöta på en så ung häst. Och han har gott minne och plockar snabbt upp övningarna där vi slutade. Oftast fokuserar vi på att ta honom på promenader ute så han får njuta av naturen och röra på sig rakt fram utan så mycket krav. 

Det ska vara gott att leva! 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer