Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2012

Vill inte vara efterklok

Bild
Jag gillar inte min förbaskade efterklokhet. Jag skulle vilja ha "nutidklokhet". Eller rätt och slätt bara klok. Då hade jag nog gjort en hel del annorlunda. Typ begärt omplacering på arbetet mycket tidigare och inte bara se allt som "utvecklande utmaningar". Jag känner mig som en fruktansvärt misslyckad variant av Kay Pollak och har gått omkring med näsan i vädret och trott att alla svårigheter leder till utveckling. Alltså, inte för att såga alla dessa feelgood-mentorer där ute i sverige, men en hel del svårigheter kan även leda till av vekling. Det är sant. Det är absolut sant. Livet är för kort för en ständig ström av "utvecklande utmaningar". Jag lovar. Man kan faktiskt även undvika saker. Man måste inte ta itu med allt. Man kan även ta på sig joggingskorna och springa åt det andra hållet, snabbt som en rädd råtta. Det kan också vara ett mycket bra och vettigt alternativ. Tro det eller ej. Jag längtar tills jag blir en tant. Då kanske hu

Hur mycket rymmer en torktumlare?

Bild
Jag har inte känt mig okej. På arbetet har jag varit stressad, ledsen, lättkränkt, arg, utmattad, tillbakadragen, överdrivet kontaktsökande, uppskruvad, urlakad, hetsjobbad, passiviserad, defensiv och offensiv.  Samtidigt. Mitt känsloliv har alltid varit lite som en torktumlare. Det är alltid något som ligger och tumlar runt någonstans. Tänk er att vara en torktumlarpersonlighet där varje plagg är en negtiv känsla som tumlar runt i ett muller och ett hypnotiskt cirklande. Det är alltid något plagg där, en liten röd socka eller några gula vantar som väcker lite tumlande, och det är lite av mitt normalläge. När jag har haft bra dagar har bara en rosa trosa tumlat runt. När jag haft dåliga dagar så har det väl tumlat runt fem eller sex plagg. Nu har mitt känsloliv liksom urartat till en överfylld torktumlare med handskar, mössor, overaller, jackor, sockor, gula plast-ankor, tennisrackets, stenar, kottar, döda överkörda smådjur, frigolit, granar och smågrus. Alldeles alldeles för m

Taxvilan

Bild
Det är denna tid på året som taxarna går i ide. De befinner sig på sparlåga och taxfriden får icke störas.   En vilande tax kan finna ro i solen...     ....eller på soffryggen...   ...eller under sängöverkastet.    En vilande tax får inte störas och skall utan undantag närmas med största respekt och försiktighet.   .  

Att märka ord

"Du, jag brukar säga att jag inte brukar märka ord." säger jag till sambon, innan jag fortsätter: "Men jag har god lust att märka ett uttryck som du har och som jag tycker är ganska roligt..." "Jasså?" "Ja. Det är när du säger 'så att säga'. Det triggar mig ibland." "Jasså?" "Ja. Det är liksom så formellt. Och litterärt. Så att säga..." "Hm." svarar sambon. "Jamen 'SÅ ATT SÄGA'. Är inte det lite konstigt. Att man säger så. Lite gammelmodigt. Det är det väl?" "Du. Det blev lite dålig mottagning här just nu." säger sambon. "Det blev det inte alls. Det är bara som du säger." "Jo. Det blir faktiskt dålig mottagning nu. Jag åker i en tunnel nu." "Det är inte dålig mottagning!" "Nä tyvärr. Jag hör inte vad du säger nu. Ingenting alls. Hallå?" "Nu undviker du mig?" "Hallå?.... Hallå? Jag hör inget."

Något är uppenbarligen rätt

Bild
Jag får fortfarande lite panik av att rida Galishimo. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är roligt att rida honom. Men det är ju naturligt med tanke på de tidigare avkastningarna. Men det finns ju bara ett sätt att hantera paniken och det är ju att utsätta sig för den. Det blir fortfarande väldigt korta ridturer. Väldigt. Korta. Ridturer. Sambon är med och filmar och fotar och peppar mig att sitta upp. Jag häpnar ibland över Galishimos bilder och hur han arbetar med mig och hur lyhörd han är. Han ser så fin ut. Så fantastiskt fin. Synd bara på den panikslagna heffaklumpen som spänner sig ovanpå honom. Men alltså NÅGOT måste ju den panikslagna heffaklumpen ha gjort rätt....     Efter att jag ridit runt lite så tog sambon in honom i Spolspiltan för att spola honom av honom lite lera på benen. Galishimo trampade runt lite oroligt när han fick vattenstrålen på sig men verkade ändå acceptera läget. Sambon var kanonduktig och låtsades som ingenting när Galishimo blev s

Drömde jag, eller?!

Bild
  Tror ni jag har kunnat tänka på något annat än att jag ridit min häst? Nej. Tankarna återkommer gång på gång. Jag har suttit på honom! Jag har faktiskt ridit. Jag vet inte varför det är så stort men det har något med hela det här året av träning och det har varit så svårt att föreställa sig att han ska bli en ridhäst. Alltså på riktigt. En ridhäst.  Tankarna snurrar runt i huvudet och återkommer hela tiden. Jag har faktiskt ridit honom. Jag har ridit min unghäst. Jag bara satte mig upp och red på mitt oinridna arabiska fullblod. Och han var så lydig och snäll... Det känns nästan overkligt. Som om det inte är sant. Nästan som om jag slagits av en (liten och snäll variant av en) chock. Sedan tittar jag på filmen och bilderna och slås hela tiden av den här känslan att "Ja. Det ÄR sant!"

Övning ger färdighet!

Bild
Helgen har varit toppen! Jag har kämpat på med Galishimo och han blir bara finare och finare. Att sitta på honom är fortfarande lite ångestladdat, jag vill absolut inte rida honom när jag är ensam, men spänningarna håller på att klinga ut. Tur att sambon förstår att det här är viktigt för mig och ställer upp så ofta han kan. Efteråt är jag förståss stolt som en tupp. Denna helg blev väldigt glädjefylld! Nu är vi på gång!

Ridning Oktober 2012

Bild
Jag stod på pallen och klappade Galishimo. Och klappade. Och klappade. "Ska du inte kliva upp snart?" frågade sambon. "Neej. Jag ska bara klappa lite till." sa jag sammanbitet. Hjärtat dunkade genom hela kroppen och jag kände mig rädd. Så jag klappade. Och klappade. Och klappade. Och klappade. "Alltså. Du kanske måste sluta klappa Galishimo snart." sa sambon. "Hurså?" "Du kommer att nöta bort all päls på honom." "Det tror jag inte." sa jag och försökte dölja hur paniken spridit sig i kroppen. "Alltså jag tror inte man kan BEGÄRA av en treårig unghäst att stå stilla och bli klappad hur mycket som helst." "Det tror jag." svarade jag bestämt. Rösten stockade sig nästan i halsen av den höga pulsen och adrenalinet satt i magen, och pumpade ur sig rena panikhormoner, som ett okontrollerat kärnkraftverk. *dudunk dudunk dudunk* Sedan vände sig Galishimo om och bet mig på benet. Som om han sa: &qu

Värre

Bild
Sambon har blivit ännu värre av förkylningen. Måtte han bli frisk snart! Han ser ut som sjunde sorgen och låter som den åttonde bedrövelsen. Grannhundarna ylar när han går utanför. Blommorna vissnar om han rör vid dem. Solen går i moln där han klampar fram. Terven och Taxen får ståpäls när han går förbi. Bilar kör i diket när han går över gatan. Stadsfåglarna faller ned från himlen ovanför hans huvud. Spridda poltergeistfenomen rapporteras i hela kvarteret. Elektronik går sönder. Rumstemperaturen sjunker flera grader när han är i närheten. När min sambo är förkyld så blir det en mindre variant av jordens undergång. Måtte det ta slut. Herre min skapare. Måtte det ta  slut. .

Nu är det sambons tur

Bild
(OBS! Inte jag som ritat! creaturesinmyhead.com)   Nu är det sambon som blivit sjuk. Han kravlar omkring som en slemmig mask med Crazy Eyes och hittar fel på mig. Han har noll självinsikt utan tror på fullaste allvar att jag "klickar provocerande högt" med min dator. "Så du menar på fullaste allvar att jag skulle klicka extra högt på tangentbordet när du är sjuk, för att retas?" undrade jag. "Ja." svarade han förnärmat med grötig röst och snöt sig. "Men varför skulle jag vilja manipulera dig att må ännu sämre när du redan är sjuk?" "För att du är ondskefull." förklarade sambon pedagogiskt som om detta vore självklart. "Men varför är du tillsammans med mig om jag är ondskefull?" frågade jag. "För att du är kvinna." konstaterade han. De flesta diskussioner brukar avslutas med slutsatsen att jag är en kvinna. Vi kvinnor är mystiska och manipulativa väsen som orsakar både vånda och värk hos varje godhjärtad

Värt att vila

Bild
Jag är fortfarande sjuk. Att vara långdraget sjuk är lite av min personliga talang. Jag trodde jag var på väg att bli frisk men blev magsjuk nu på kvällen. Galishimo mår i alla fall bra , men hela hans hage är översvämmad, efter det så kallade Kaosvädret som lagt sig över Sverige som en blöt filt. Den fuktiga kyliga luften med de täta regnskurarna gör livet lite extra tufft nu när han går på lösdrift, så... ja. Det kanske passar med lite vila. För oss båda två. Jag provade i alla fall att tömköra honom lite förra veckan och han visade inget tecken på att ha ont någonstans. Han rör sig som en dansare. Trots att tömarna hänger lösa, som ni kan ana på bilden ovanför här, så rör han sig så elegant och mjukt.  Han vet vad han kan.   Nu är det ju även konstaterat att han accepterar att bära en ryttare på ryggen. Allt bådar för en mycket rolig inridning. När jag är pigg. När luften blivit torr och frisk. Då ska vi dansa på riktigt...   Tills dess är det värt att vi

Söndagsfrukost

Bild
Jag och sambon trotsade regnet och tog hundarna på en frukostrunda i skogen. Hela familjen är fortfarnde välsignad med en gammal terv som stormtrivs med långa promenader. Oavsett väder. Det är dock anmärkningsvärt vilken personlighetsförändring taxen genomgår när de vanliga rutinerna bryts. På de vanliga promenaderna är hon ungefär lika samarbetsvillig som en tegelsten. Hon ligger i kölvattnet och bromsar farten och vägrar gå i vattenpölar. Hon tycker själv att det är trevligare att bajsa inomhus när det regnar ute, och hon blir väldigt kränkt när man tvingar ut henne i höstrusket för sin rastningar. Det hör till vanligheterna att taxen protesterar så häftigt att hon får andningsproblem då hon vägrar ge efter för trycket på kopplet. Grannarna har troligen vant sig vid åsynen av en sur matte med en harklandes tax som motsträvigt drar kopplet bakåt - hemåt. På nya skogsturer blir taxen däremot en fullfjädrad jakthund. Stolt och modig. Hon plöjer sig genom leriga diken utan