Livet är förändring

Eftersom jag varken har hund eller pojkvän så nerdar jag ned mig fullständigt i Galishimo. Visst, jag har hoppat fallskärm i tre år och sprungit marathon och tävlat triathlon och allt det där, men hästen slår faktiskt allt. Det är så roligt att jag har honom, och att jag kunnat behålla honom. Han fyller dessutom fem år i morgon. Den gamla "jämförelsefilmen", från tidigare inlägg, väckte nostalgi, så nu har jag klippt ihop hans födelsedagsvideo. Eftersom jag inte kunde låta bli att ha en viss känd sång som musiktema så är inte filmen godkänd att ses via mobil så det är väl ni med dator som får se denna... hyllning. Till min häst. Ytterligare en hyllning, alltså.. Efter detta tänker jag dra ned litegrann på Galishimo och mentalt försöka återvända till den vanliga världen. Tillbaka människobyn, helt enkelt. Den där människobyn som man tyvärr inte kan blogga lika ohämmat om. Åtminstone behöver jag väl vistas där en stund. Så folk inte tror att jag är alldeles tokig.  Sedan h

Jag blir helt nostalgisk av att se filmerna. Vad Galishimo har vuxit de senaste månaderna! Jag hänger inte med! Från en lättskrämd och osäker sparv till en riktig gentleman. Det här är stillbilder från filmerna. Båda stillbilderna är ju från perioden efter att han skadat sig. Båda bilderna är från gångarten galopp. Jag blir så glad av att få se honom växa allt mer, med uppgiften! 

Galishimo fortsätter bara göra fina framsteg.Träningen går lite av sig självt nu. Han är så inställd på att galoppera och det känns så bra att vi går framåt.Tack till min mamma som filmat! Och om ni inte helt begriper min lycka, så kan jag ju påminna er om hur det såg ut för några månader sedan... i klippet här nedan. Då ville jag inte ens sitta upp utan bad en duktig tjej, som arbetat som beridare, sitta upp i stället. Det ser nästan inte ut som samma häst.. Jag har ju inte tränat specifikt så mycket på just galoppen, men jag har tränat mycket på att han ska känna sig lugn och trygg. Han har blivit så fin!

Mamma hälsade på och vi åkte till Galishimo. Han har fått vila några dagar eftersom jag behövde tid att tänka och känna igenom livet. Under dessa dagar han fått vila, så har han uppenbarligen ätit. Ja, något måste han väl sysselsätta sig med, antar jag. Magen var rund. Han ville genast jobba och var väldigt inställd på att göra rätt. Jag var lite trött och absolut inte intresserad av att träna mer på galoppen, men det var han. Det är tydligen galoppen som gäller nu när vi tränar. Det är bara att hålla i sig och hänga med! Han är så klok! Tanken slog mig att jag köpt en ganska billig häst av ganska liten storlek, kanske inte alls särskilt iögonfallande för någon annan, men jag ser honom verkligen som en stjärna. Det är så mycket som han gör så bra! Skritten...  Traven och en fin och lugn galopp!  Det var bara för matte att hålla i sig i sadeln och gunga med!

Det är tuffare att stå inför en separation nu när jag är äldre. Det är mer påtagligt att jag är utan hus, barn och ogift när jag börjar komma upp mig i åldern lite. En vän sa att det här med familj är något man måste känna efter själv. Att det krävs en stor självuppoffring att satsa på en familj och få familjen att fungera. Han har både rätt och fel. Det är en enorm självuppoffring att välja bort barn också, att välja bort moderskap och att välja bort familj. Det är en av de största självuppoffringarna jag kan tänka mig. Såklart jag vill bli mamma, såklart jag vill uppleva moderskap. Jag vill det bara så gärna att jag vill vara säker på att mitt barn får den bästa i livet som jag kan erbjuda. Och om det är så att jag inte kan erbjuda mitt barn det bästa så kommer jag inte att skaffa det. Och med "det bästa" så menar jag ju givetvis det bästa av mig. Inte det bästa huset, jobbet, mannen. Bara det bästa av mig. En annan vän sa tidigare att folk "kämpar för lite" m

    Jag vaknade ganska pigg och tog med mig Cattas te till arbetet. Och den bok hon skickat till mig. Det är samma bok som trycktes 1995, hamnade på Enköpings kommunbibliotek, sedan i mina händer någon gång senare, oklart om det var 2004 eller 2008. Den "råkade" hamna hos mig tills vidare, sedan skickade jag den till Catta i present, och nu skickar hon tillbaka den.   Boken heter "Kvinnors vrede" av Harriet Goldhor Lerner och är ganska sliten vid det här laget, den börjar bli 20 år och den är bara en pocketbok. Jag håller den försiktigt så inte sidorna ska lossna. Märkligt nog så minns jag mycket av vad som står i boken och orden känns så välbekanta, och jag märker att jag använt uttryck från boken även de senaste veckorna, utan att komma ihåg att de var från just den platsen som tankarna kom från början.   Boken handlar om frigörelse kontra beroende. Växlingar och motstridigheterna mellan att vara självständig och beroende av någon annan. Och så han

Jag strosade lite apatiskt runt på affären. Köpte mjölk och flingor. Jag var sugen på godis men försökte låta bli. Jag kan inte trösta mig med godis mitt i veckan. Hur skulle det se ut? Hur. Skulle. Det. Se. Ut? Idag hade jag bekänt för kollegorna att jag och pojkvännen inte är ihop längre och det tog hårdare på mig än vad hade tänkt. Jag försökte skratta bort det lite och skämtade om mig själv som ett "hopplöst fall" men knuten i magen försvann inte. Just efter jag betalat så kom jag på att jag hade ett paket-avi i handväskan också. Utan avsändare. Jag kände mig spak och lite mindre intresserad vem det skulle vara ifrån, sedan såg jag namnet på undersidan av kartongen. Catta! Jag kunde inte vänta utan började öppna paketet på parkeringen utanför affären. Och där var allt. Choklad. Böcker. Ett litet gosedjur. Ett långt omsorgsfullt skrivet brev. Allt. Allt. Det plötsliga minnet av att jag missade hennes bröllop förra året, då jag inte hade råd att komma, överväldigade mig o

Jag tröttnar aldrig på att titta på bilder på Galishimo från 2012 och jag ler brett varenda gång. Inte för att jag var så glad alla gånger, på den tiden. Jag var verkligen osäker. Hur skulle jag klara av att rida in honom? Tänk om jag skulle misslyckas? Vad har jag gett mig in på? Han kastade av mig och jag blev riktigt rädd. Jag fick fullständig kaninpuls varje gång jag tvingade mig själv att sitta upp, och jag klarade inte av att sitta på honom mer än några minuter åt gången. Vilken mardröm det var. Jag kände mig så otroligt vilsen. Och jag kände mig dålig. Riktigt, riktigt dålig. Är jag alltså en sån där orealistisk ryttare som har en övertro på mig själv. Ska vara en sån där ryttare som förstör sin unghäst som hon inte kan rida in? Och så tar vi tidsmaskinen igen och drar fram den två år. Eller ett och ett halvt år. Genom blodvite och hästoperationen och ut i naturen och bort från det trygga ridhuset. Vi tar tidsmaskinen och vrider fram den. Samma ryttare. Samma häst. Men vi

Jag fann världens läckraste klänning på Citykompaniet på lunchrasten. En sån där "jag råkar bara vara snygg"-klänning som ser anspråkslös ut men ändå otroligt fin. Färgerna ser nästan urtvättade ut och den passar perfekt till min slitna jeansjacka, och den passar även till halsbandet som jag köpt tidigare, som ni kan ana på bilden. Jag har försökt att hålla igen med ekonomin men nu grabbar jag åt mig allt som kan tänkas göra mig glad. 400 kronor. Värd vartenda öre!

Ja. Terven är död och pojkvännen är borta. Visserligen har jag varit delaktig i båda av dessa processer men det svider inte mindre för det. Jag rider åtminstone på en liten guldklimp på kvällarna. Jag känner hur Galishimo blir starkare och starkare för varje månad. Han blir bara starkare och mjukare på samma gång. Kraftigare och mer lyhörd. En alldeles äkta guldklimp. ( Tänk om jag hade haft samma effekt på män?!) .

Jag blev ensam under denna midsommar, och känner mig sådär lagom fräsch. Det har blivit någon inflammation i arm, axel och höft efter avramlingen och jag gick runt som en halt tant här i ettan på midsommarafton. Det kändes bättre när jag rörde på mig. Men lite tungt ändå. Sängsidan är tom som vanligt. Varken hund eller pojkvän. Livet har blivit nedbantat till en ganska sparsamt inredd etta, ett jobb och en häst Just den här midsommardagen så lämnade han tillbaka nyckeln till min lägenhet. Jag minns när jag gav honom den och hur mycket den symboliserade för mig. En önskan att han kunde komma och gå som han ville. En önskan att han skulle vara hemma här någon gång när jag kom hem. Ett hopp om att han skulle göra sig mer hemma här, kanske lämna lite av sina tillhörigheter, trivas här, boa in sig. Men det har han inte gjort, inget tyder på att någon annan vistats i min lägenhet. De gånger han hälsar på är det på överenskomna tider då jag är hemma. Han har ingen nytta av en nyckel. Hans

 Jag och Galishimo... Elin, som äger Galishimos helsyster, kom förbi och red Galishimo ikväll. Det gick verkligen superbra. Visserligen så ser jag att vi båda hade Gramantygeln lite för kort, det är den som gör att han sänker huvudet och går in med nosen mot bogen lite, men det är sådant man lär sig att hantera bättre. Jag märker också att sadeln glider fram lite för mycket om man inte sätter ned sig ordentligt i den. Men jag kommer att köpa en fin dressyrsadel till honom, ska bara avbetala bilen först.  Jag passade på att träna galoppfattningar nu när Elin var med, och hon fick även galoppera honom lite, och säga vad hon tyckte. Galishimo var en stjärna. Det blåste ute men han skötte sig verkligen kanonfint. Jag var så otroligt stolt över honom. Det kändes bra, men ovant att galoppera honom och med lite tips från Elin så satt galoppfattningen mycket bättre. Det går framåt. Hela tiden. Elin och Galishimo!

Galishimo tyckte livet var svårt att förstå sig på ikväll. Sååå svårt. Han såg en katt. Några spelade fotboll i grannbyn. En bil körde förbi. En kvinna med en grep. Där var katten igen. Och så ville jag ju att han skulle galoppera lite. Och han försökte verkligen, men det blev bara för spännande. Så han blev lite till sig och innan jag visste ordet av så hade jag fallit av och låg på backen i gruset. Han gjorde ett snabbt sidokast med accelerering, jag hade inte en chans. Jag borstade av mig gruset på kläderna och satte mig upp igen. Och då var han ännu mer taggad. Jättetaggad. Super-taggad. Och så fick jag den snabbaste galopp jag provat på honom. Så snabb att han var tvungen att luta sig inåt i kurvan för att hålla balansen. Glädjen och stoltheten spred sig i kroppen på mig, och blandade sig med smärtan i rygg och höft. Hans snabba galopp väckte barnet i mig och jag kunde inte låta bli att le över tjusningen. Han gör mitt liv lite mer spännande just nu. Jag som verkligen övervägd

Livet känns inte särskilt inspirerande just nu. Jag antar att det är sorgen över hunden som spökar. Det känns svårt att motivera mig att rida just nu. Jag sover dåligt på kvällen då det känns väldigt tomt efter henne. Oftast känns det bättre bara jag kommer mig iväg till stallet, men senast var jag helt avslagen trots att jag kommit mig iväg. Ja, vad finns att göra? Det är väl bara att låta sorgen ha sin egen gång och försöka anpassa hästhanteringen därefter...

Jag älskar att titta på bilder på henne och gråter samtidigt. Min lilla räv... Alla promenader vi gick och alla rutiner vi hade,de är så djupt inrotade efter 13 år. Det känns fortfarande konstigt att inte gå på kvällspromenaden med henne. Att inte vara ute längre, att inte längre se naturen på kvällen, att inte följa årstiden. Att missa tystnaden, den härliga luften, sångfåglarna, trampet av tassar. Hörnet där hon hade sin hundkorg gapar tomt och jag kan inte längre sträcka mig efter henne och klappa henne. Kopplet saknas på hatthyllan och hundpåsarna saknas. Allt saknas. Hela hon saknas. Att hon var så viktig... Om allt hade varit som det skulle, så hade hon legat bredvid mig i sängen och sovit nu. Jag hade bara kunnat sträcka ut min hand och klappa henne. Hon hade vaknat och stretchat och smackat några gånger, innan hon somnade om. Om allt varit som det skulle. Nu är det gapande tomt i sängen. I rummet.

Jag har försökt att skämma bort mig lite nu när jag är ledsen över Terven. I stället för en ny hundvalp kan jag ju köpa mig mindre, billigare prylar... Galishimo har fått ett nytt schabrak, det är den där lilla filten som man lägger under sadeln. Han har tidigare haft ett litet grön-grått schabrak under sadeln, som ni ser här nedan. Färgen har varit diskret, och han har haft den sedan jag började rida in honom. Men nu har jag köpt ett schabrak i svart, med vit brodyr. Det blev jättetjusigt! Jag har inga bilder på oss ännu, bara... Och så köpte jag även en fin, matchande fleecejacka till schabraket. Svart med vit och röd brodyr. Jag har känt mig riktigt fin i det. Jag tror vi kommer att se jättefina ut tillsammans. Jag och Galishimo. Man kan kanske inte köpa sig tröst, men att unna sig själv något kan vara ett sätt att visa sig själv respekt. Vi köper ju presenter till andra utan att tveka, varför inte köpa sig själv, något? .

Jag och pojkvännen åkte och hälsade på pappa i helgen. Hemma hos pappa står tiden stilla. Gamla tjärgropar står kvar, man ser lämningar från väldigt gamla tider, om man vet vad man ska kika efter. Den samiska offerstenen "Sääjt´n" som man tror är från 800-talet, står också kvar. Nästan orörd. Norrländska små blommor står tåligt ut med vädret. Från den stora Sandforsdammen så kan man ana det närmaste låga fjället borta i horisonten. "Men det är inte ett lågfjäll längre, folk som har varit där, de säger att toppen inte är kal längre. Det börjar växa skog där. Det händer något med klimatet." konstaterar pappa.  Själv försöker jag hålla ihop mig. Jag såg Tervens matskål på trappan i farstun. Hon fattas mig. Jag saknar henne så mycket. Så länge jag varit vuxen har hon varit här med mig, när jag hälsat på hos pappa. Hon har alltid sprungit lös och okopplad och bara fått vara hund. Jag tittar flera gånger omkring mig och undrar vart hon tagit vägen, och

  Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv suttit på en så känslig häst. Någonsin. Alla andra hästar har varit pansarvagnar i jämförelse. Han är verkligen en fjäril. En känslig fjäril. Jag förstår bättre varför han var så svår att rida in och börja träna nu. Jag förstår också de här faserna då han bara velat springa ifrån allt, och hur han för några veckor sedan bara bet ihop och inte lyssnade så noga på mig. När han är så känslig så måste det vara svårt att veta vilket obehag och intryck som ska filtreras bort. Han måste ju filtrera bort sadelgjord, sadeltryck, uppsittningen då allt dras lite på sned, min vikt, vad andra hästar gör, och så vidare. Samtidigt så finns det vissa delar som han SKA lyssna på. Nu har han verkligen öppnat upp och lyssnar på allt jag gör. Precis allt. Vilket känns lite som en gåva från honom till mig.  Han lyssnar på min vikt, på mitt bäckenben, mina knän, mina vader och mina fötter, han lyssnar på mina händer och min kroppshållning. Tyvärr har ja

Min stallkompis Anita tog upp en liten synpunkt som var väldigt intressant i stallet idag. Hon tog nämligen upp det här med smeknamn på sina hästar. Hon hade noterat att många ryttare har smeknamn på sina hästar som inte är särskilt upplyftande.  Man kan säga att ryttare lätt "drar på sig ovanor" att kalla sina hästar olika smeknamn. Och då kom vi ju (inte helt otippat) in på att jag kallar Galishimo för Pellefanten. Jag fick fundera på varför jag kallar honom det, och kom fram till att det har lite med ordspråket "som en elefant i ett glashus". Jag uppfattade nämligen Galishimo som en elefant i ett glashus förut. Ni vet, på den där goda tiden då han sprang in i en skottkärra och krossade en bakkota. Eller alla gånger han trasslade in sig i sina egna tömmar. Eller den tiden han fruktade en markliggande bom mer än döden självt. Eller fick panik över en löv på marken. Eller alla gånger han sprang åt ett håll, och tittade åt ett annat, vilket kändes väldigt ogenom

  Inte underligt jag är lycklig med Galishimo nu. Allt verkar falla på plats. Lite i taget. Han blir bara finare och finare. Jag har inte varit rädd på hela passet idag. Jag var bara lite vaksam på omgivningen, men i det stora hela så kör jag bara på. Rider och njuter. Det känns som att jag äntligen är "uppkopplad" på Galishimo. Han förstår att allt jag gör betyder något och är väldigt intresserad av att göra rätt. Han försöker hela tiden göra det bästa av passet. Sedan gissar han ju fel lika många gånger som han gissar rätt, men det gör ju inget. Det går framåt hela tiden! Idag vågade jag till och med galoppera med honom! Det har jag inte vågat under hela våren. Men han känns så otroligt lugn, fin och uppmärksam, så det är bara att köra på! Superkul var det! Duktiga DUKTIGA häst! Tack till pojkvännen som lyckes få in just bilden här nedan. En "nästan kontrollerad" galopp där jag tittar in i kameran. Jag är så stolt. Så. Stolt!

Jag är helt slut. Har ingen aning om varför egentligen. Jag tycker att jag haft det värre. Det är väl kombinationen av en död hund, tillfälligt ökad arbetsbelastning, och lite sidouppdrag på fritiden (volontärsekreterare, föreningsverksamhet, duktig-flicka-uppdrag, osv) som tydligen inte min pytte-ytte-känsliga själ riktigt orkat med. Den känsliga konstnärssjälen har därför gått i sank. Nackdelen är att jag inte orkar något, och att jag skriker som en stucken gris om någon ens tittar på mig. Fördelen är att botemedlet är säkert, helt receptfritt och dessutom helt gratis: Vila.  Det är bara den här märkliga varelsen som jag verkligen orkar med. Han den här lilla Pellefanten. Han får mig att skina upp. Oklart varför han får mig att skina upp. Kanske för att hans största bekymmer just nu är att han betar i en kilometerstor grön hage och att det finns främmande hästar där.  Han måste fortfarande trycka sig tätt intill Gula Farbrorn på 25 år, eftersom de andra hästarna verkar så läskiga

Jag fick finbesök idag när min mamma följde mig till stallet, igen. Ibland är det svårt att tro att min mamma faktiskt var rädd och osäker med hästar när jag köpte Galishimo. Hon vågade knappt röra vid honom när han var nyköpt. Nu är hon hur fin som helst med honom och kan vara till stor hjälp när jag hanterar honom. Jag antar att hon ändå hade en bra hästkänslan under uppväxten, då hennes morfar hade arbetshästar. Det är kul att se henne och Galishimo tillsammans i alla fall. Galishimo är snäll och lugn med henne, och de ser ut att trivas tillsammans. Idag blev han släppt på ett jättestort grönbete med massor av hästar att leka med. Han blev lite blyg och vågade inte springa runt på grönbetet, utan höll sig tätt intill den absolut äldsta och snällaste ponnyn. En gul före detta ridskoleponny som var 25 år.  Den gamla farbrorn verkade ta på sig sitt ansvar att hålla Galishimo undan de större pojkarna. Det lossnar nog snart för Galishimo. Snart ränner han runt på grönbetet!  

Kiara i vårt dåvarande hem, år 2012 Det är första gången jag städar efter att jag lämnade bort Terven, ikväll. Första gången jag dammsuger utan att dammsuga upp hundhår. Första gången jag skurar utan att skura dreggelfläckar och tassavtryck. Det blev ju så rent här hemma när hon försvann. Förut skurade jag och dammsög ungefär två gånger i veckan. Det blir så när man har en Tervuerens. Hon hade små lätta pälsstrån som är lite krusiga och som flyger runt och fastnar överallt. På tröjor. På sockor. I bilen. Hon fick ju sova i min säng och jag fick tvätta och torktumla sängöverkastet minst varannan vecka. Torktumlarens filter var alltid fullt med hundhår. Nu har filtret i torktumlaren bara ett tunt lager av ludd. Jag skrapar bort det med fingrarna. Det känns annorlunda. Det fattas något. Jag saknar till och med hennes hundhår. De hundhår som ger mig en känsla av att hon ändå inte är så långt borta. Den luddiga mattan känns också konstig. Det brukar ta lång tid och många drag me

Han är en riktig kaka nu, Galishimo. Nej, en kaka räcker inte. Han är en hel burk med kakor. Sanna mina ord. Visserligen blev han skitskraj varje gång vi närmade oss nedre delen av ridbanan, och traven var stundvis svajig, men han är fortfarande en hel burk med kakor. Så bra är han alltså. Jag skojar inte!  Så. Nu knäpper vi våra händer och ber för att jag aldrig någonsin,  någonsin, kommer på idén att försöka rida in ett arabiskt fullblod igen. Någonsin. Ever. En gång i livet räcker. Tack så mycket. (Jag tror överhuvudtaget inte att jag ska ens umgås med hästar yngre än fyra år. Jag är inte gjord för det.) Ja, jag råkar ha för korta tyglar och drar in näsan på honom, men alla bilder kan inte vara perfekta... 

Långsamt händer mer och mer. Jag börjar lära mig gramantygeln. Han dyker allt mer sällan in med huvudet. Han känns allt mer stadig och balanserad. Med den vanliga sadeln känner jag mer kontakt med honom och och det är mer vant att rida med den. En tjej som tävlar i western såg oss tillsammans för ett tag sedan och sade: "Tvivla aldrig på din häst. Han gör precis allt för dig. Det märker man lång väg. När du går i hagen följer han varje steg du tar, och han släpper dig inte med blicken. För honom är det självklart att lyda bara dig. Du kommer att kunna göra precis vad du vill med honom." Jag skrittar runt med honom för att få ordning på gramantygeln och sedan så övar vi övergångar mellan skritt och trav. Han blir allt mer positiv och känslig. "Du är så himla fin nu. Bästa vännen." säger jag och märker hur uppmärksam han blir på mig. Hur trevligt han verkar tycka att det är. Jag behöver bara "öppna upp" med innerlåren och krama honom mjukt och förs

Det finns fortfarande lycka att hämta i skogen. Med eller utan terv. Med eller utan sällskap. Alla gröna växter. Fåglarna. Tidlösheten. Lukterna. Luften. Kombinerat med rörelse. Att bli andfådd. Att få luft i lungorna. Precis som Linda sa, så kan man nästan höra tassarna bakom sig. Det går långsammare än någonsin för mig att jogga, men känslan är ändå densamma. Tack till Markus som påminde mig. Det blir bra. Livet blir bra.

Jag blev mycket mer ensam nu på kvällarna. Pojkvännen hälsar ofta på men ändå blir jag ju ensam också. Jag har inte tänkt på det förut. Jag har bara varit ute på långa promenader med hunden. Vi har verkligen varit ute massor, det har ju gått på rutin men det märks mycket mer nu när jag inte är ute längre... När jag står lite ensam och tafatt i mitt eget hem och undrar "Vad ska jag göra nu då?"  Det blir så tomt. Det har varit väldigt skönt med promenaderna. Väldigt skönt. Det har verkligen varit härligt att vara ute med någon som längtar ut i naturen med mig. Nu faller allt. Jag har varit ute på en promenad med hästen idag, och spenderat extra mycket tid med honom.. men det känns ändå tomt...