Livet är förändring

Jag tittade till Ares i hans nya hage igår, och det verkar vara så mysigt där han står. Hans lilla jämnåriga kompis är respektfull och väluppfostrad och jag märker personligen inte alls av att det är två hingstar han står med. Jag brukar faktiskt inte vilja gå in till okända hästar i mörker men här känns det så tryggt och lugnt. De har en stor termobar i hagen med uppvärmt vatten som jag fyller på ibland, men den är aldrig tom på vatten. Man behöver bara gå några meter med vattnet så det är inga bekymmer. Ares smög nära intill mig och lade mulen mjukt på min axel när jag tömde en vattendunk i termobaren och så blåste han långsamt ut varm, fuktig luft i mitt öra. Min fina lilla drömponny. Det känns som att han trivs och har kommit ned i varv.  Även tjejen som äger hingstarna meddelade att det var lugnt i hagen på dagen. Ares går gärna med den lilla svarta hingsten och äter från samma hötuss, trots att de sprider ut maten så de ska slippa trängas. En liten rolig detalj är att den lilla h

Första advent denna helg, och herre min gud vilken ångest jag haft i veckan. Jag har inte ens velat skriva om det för att jag inte hade rätat ut tankarna riktigt. Men det faktum som kröp inpå mig, var att det blivit mycket oroligare i hästflocken de senaste veckorna. Det har uppkommit betydligt mer skador, än vad som är vanligt. Nästan alla hästar har fått skador och få hästar har kommit undan. Ares har sett ut som en blandning mellan en sweizerost (av alla hål i pälsen) och en krigsveteran. Det har blivit många broddsparkar och broddhål på hästarna också.  Ares fick några små, men dåligt placerade, broddsparkar förra veckan. De hade precis uppkommit och var osande färska samtidigt som veterinären kom för att vaccinera honom. "Det här ser inte så illa ut men det ÄR illa. Den där lilla skadan ligger väldigt nära en känslig led. Det kan bli farligt om det blir infekterat." sade veterinären bekymrat, och då knöt det sig i magen på mig.  Något är inte rätt, och som de flesta orol

  I helgen hade jag min sjätte lastträning med Ares. Han skulle gå in i transporten själv och även backa ut själv, utan att jag själv skulle gå in i transporten. Så han fick alla anvisningar från mig under tiden jag stod på rampen. Allt går jättebra och fint, och jag har verkligen inget att klaga på.  Annars har jag lagat mat, sovit och vilat en hel del under söndagen. Det är ju en återhämtningstid man går in i snart nu. December och Januari är ju mörka. Det är nu man vilar sig och reflekterar över hur året har varit och vilken riktning jag vill ta framöver. Jag känner att jag fortfarande behöver vila en hel del, och hoppas och tror att 2023 blir ett återhämtningsår. Nästa år vill jag kunna åka iväg till ridhuset och longera Ares, tömköra honom i skogen, och kanske sitta in honom. Sedan vill jag att min ekonomi återhämtar sig lite mer. Det är dyrt att köpa häst.  Jag lade även tömkörningsgjorden på Ares igår och kände lyckan pirra genom hela kroppen. Han var helt lugn med att ha gjorde

Denna lördag har varit riktigt bra. Jag har handlat, lagat god mat med mycket grönsaker och sallad, tänt ljus och sträcktittat på Netflix. Jag har suttit som förhäxad genom hela serien 1899. Vilken kuslig och spännande serie! Den var som en blandning mellan Titanic, Lost och The Matrix. Det fick de ihop bra!  Tänk att jag i åtta år sagt att "i november ska jag köpa mig en hemmabio och Netflix att titta från sängen" och att det inte är förrän i år som jag verkligen köpte en stor TV, skaffade abbonemang och började kura ihop mig i sängen och njuta av alla serier. Varje gång förut, som det närmade sig november, så tänkte jag att det är ju NU man ska titta på serier så man står ut med november bättre, men det var alltid något som kom i vägen, oftast ekonomiskt. Men nu är jag här. Där jag vill vara.  Jag har varit hos Ares också och introducerat honom för Galishimos tömkörningsgjord.  ... först tittade han på den med förfäran...  ..sedan skepsis...  och sedan struntade han i den. 

Jag har ett ganska tydligt system när jag rör min häst. Jag har en "stanna"-beröring och en "flytta"-beröring och de är väldigt olika. Stanna-beröringen är ett fast tryck som är konstant. Det är det man har när man ryktar, masserar, trycker på kroppen. Det är mjukt, svepande konstant.  Sedan har jag flytta-beröringen som till en början är mjukare än stanna-beröringen och kan börja med ett pekfinger som ganska snabbt blir en knackande rörelse som eskalerar ungefär var tredje sekund. Lite såhär, det blir nästan en melodi i samma takt:  "Peka mjukt, peka mjukt, peka mjukt tapp tapp tapp  TAPP TAPP TAPP  TAPP! TAPP! TAPP!   NYP! TAPP! NYP! " Eftersom jag alltid gör på samma sätt, mer eller mindre omedvetet, så lär sig Ares ganska snabbt att ge efter för "peka mjukt, peka mjukt" men om han blir distraherad eller står kvar så har den bara några sekunder på sig att flytta för mitt tappande eskalerar var tredje sekund.  Det här är absolut inget jag tänke

Det har gått över fyra månader sedan Galishimo gick bort, men det känns som det var mycket mer länge sedan än så. Jag tänker på honom varje dag. Särskilt när jag har helg eller sovmorgon så tittar jag på gamla klipp i mobilen och saknar honom. Trots att det kändes som en evighet sedan jag såg honom senast så känns det som att han lever kvar, jag pratar ofta om honom och det känns inte riktigt som att han är borta. Jag har bett Ebba göra en liten ljushållare i keramik med hans namn på så jag kan tända ett ljus för honom. Jag önskar att Galishimo visste hur mycket energi och kärlek jag fortfarande lägger på honom, mer eller mindre frivilligt, trots att han är borta.  "Döden kommer vi aldrig att förstå." sade jag till Anna förra veckan och fortsatte:   "Vi är så smarta att vi kan sätta människor på månen, men vi kommer aldrig att förstå döden."  Men döden ger ju plats för nya liv. Och Ares fortsätter att vara en duktig liten unghäst som gör mig glad varje dag. Jag var

  Mamma kom och fotograferade mig och Ares i söndags. Det blev så många fina bilder! Den här bilden är jag nog mest nöjd med. Färgerna är så fina och mjuka, och jag ser så nöjd ut när jag tittar på honom.  Och hur kan man INTE känna sig nöjd över Ares? Vi lämnar flocken och går ut i ett skogsparti han aldrig varit i. Jag leder honom bortåt. Han står stilla. Mamma ställer in kameran. Jag går fram. Står stilla. Vänder. Går tillbaka. Mamma fotar. Jag går fram igen. Och tillbaka, med Ares. Mamma fotar. Vi tittar i kameran. Ser något vi vill ändra. Jag går fram igen. Och tillbaka.  Ares måste nog undra vad vi höll på med. Sedan blev det mammas tur att gå fram och tillbaka med Ares. Han är alltså två år och på en ny plats. Och hanteringen liknar varken longering eller morgonpromenader. Men han hänger lugnt med och gör allt vi ber honom om. Går. Står stilla. Väntar. Går står stilla. Väntar. Dessutom hade vi knappt tid att fokusera på honom för han var inte stjärnan för dagen. Det var den där

  Jag förvånas farande när jag går in på min instagramsida och ser över mina uppspelningar, och ser att det blivit några tusen till. Jag som var så tydlig med att det inte var viktigt för mig att köpa en märkvärdig häst, det var inte vad jag letade efter. Jag sade till alla att hästens psyke och mentala inställning skulle gå över allt annat. Livet spelar mig ett litet roligt spratt och jag blir påmind om att man kan aldrig veta vad som är märkvärdigt. En bestämd och stor attityd hos en liten häst går också hem.  Jag vet inte exakt hur det fungerar med teknik och algoritmer, jag men jag tror det fungerar ungefär så här: Tekniken märker att folk slutar scrolla och stannar till, att de kanske tittar på klippet flera gånger, och då känner systemet av det, och då föreslår algoritmerna per automatik klippet till fler personer i flödet, för större spridning. Om de andra tittarna stannar till och spelar om klippet så fortsätter algoritmerna att föreslå klippet och lägga in det i flödet hos ytt

Vi passerade väldigt nära ett hus som slängde metall från en metallställning ned på marken igår. Det var tunga saker och det lät rejält när stångarna klonkade i varandra. Sedan slängdes annan metall i en container.  Tung metall i container alltså. Det ljudet. De var max tio meter bort.  Jag tvekade om jag skulle gå förbi med Ares. Jag försökte vinka lite till byggjobbarna men de märkte inget. Jag tittade oroligt på min tvååriga unghäst som jag bara haft i knappt en månad. Som jag inte ens satt träns på.  "Ställ inte till med en scen nu." såg Ares ut att säga till mig.  "Du behöver inte göra allt så märkvärdigt." sade han.  Jag försökte, mellan det högljudda slamret och skramlet förklara för Ares att de flesta hästar faktiskt inte gillar plötsligt höga metalliska ljud, framför allt inte Galishimo, må hans oroliga själ vila i djupaste frid, med då sket Ares i mig och började beta gräs.  Orka lyssna, liksom. Gräs är gott.  "Hur kan han beta nu?! Är han döv?!"

  Nu väntar dessa på ICA:s postlåda alldeles här bredvid! Jag är så inspirerad! Min mamma är ju jägare och jag lånade dessa kängor av henne, avsedda för jägare som går i skogen, förra påsken. Jag kände direkt "wow!" när jag tog på mig dem. De var mjuka och bekväma och samtidigt vattentäta, tåliga och ska hålla i väldigt många år. Jag har haft otur med kängor som i princip bara hållit en eller två säsonger, och jag har  haft svårt att hitta kängor som håller riktigt länge. Eller så har kängorna hållit ganska bra men varit stenhårda och försvårar en bekväm överrullning när jag går. Jag insåg att jag måste gå upp i pris för att slippa köpa nya så ofta. Dessa Crispi-kängor är riktigt dyra på ca 2800 kronor, men jag ser dem som en investering för framtiden. Jag ser fram emot min första höstpromenad i blöt mark med Ares utan att komma hem med blöta, kalla fötter! 

Igår var det fjärde lastträningen och målet var att Ares skulle gå in själv i transporten, utan att jag följde med honom in. Jag hade gjort i ordning en foderkrubba åt honom längst in, med lite pellets. Det fanns ingen krubba som verkade passa hållarna i transporten, och den inköpta krubban var så djup att Ares inte nådde ned på botten eftersom han var lite för kort i rocken, så jag gjorde en mindre vacker lösning med buntband vid fästena och en "skål i skålen" så  krubban skulle bli mindre djup.  Ares har hittills aldrig tvekat på att gå in. Han har alltid erbjudit sig att gå in och mest behövt ett "varsågod", eftersom han vet att det finns godis där.  Sådärja! Nu står han inne och äter!  Beroende på hur bekväm han är med detta nästa gång, så ska jag väl börja sätta dit en bakbom och fälla upp rampen så småningom. Eller så tar jag en liten paus. Eller så stannar vi vid detta moment och upprepar det en stund. Vi får se. Jag är i alla fall tacksam över att jag köpte

  Jag scrollade i mobilen i morse och plötsligt dök filmen på Ares bestämda steg i hagen, upp i det allmänna flödet.  "Konstigt..." tänkte jag och gick in på min sida för reels och höll på att sätta morgonkaffet i halsen.  90,9 TUSEN views! Inte bara jag stannar upp över hans personlighet och bestämda steg i hagen. Tänk om han visste att han hade en så stor publik! Men jag kan förstå att folk stannar upp och tittar på klippet fler gånger. Han är så tydlig med sitt hästspråk, och ser så stolt och bestämd ut när han går in bland de stora hästarna i hagen. Hur kan man inte le åt hans självsäkerhet?  Jag förstår ju att detta med reels och algoritmer, och vad som börjar cirkulera i flöden, kan vara lite slumpartat ibland, och det är inget jag eftersträvar eller ser som personligt... mer bara tur. Men det är ju kul att inte bara jag ser charmen med denna personlighet!  .

Jag var ute på en lite längre runda med Ares idag och han har verkligen helt annorlunda reaktioner än Galishimo. Här är bara några exempel:  1. Bankandet När vi började gå iväg från hagen så behövde vi gå förbi ett garage där någon använde en cirkelsåg samt bankade på något. Så det lät rejält. Och vi var tvungna att gå förbi det, från baksidan, där själva användaren inte skulle se att det ens fanns en unghäst och en människa i närheten. Så det fortsatte låta, och banka. Ares stelnade till och lyssnade. Sedan fick han en godis. Sedan struntade han i det. Det spelade ingen roll hur mycket det väsnades. Han hade dissat bankandet och surrandet. Det var inte intressant längre. Min ficka blev lite intressantare, det fanns ju godis i den.  2. Järnvägsövergången Järnvägsövergången är inte så långt från stallet. Det är lite brädor och en blank räls. Inte svårt att ta sig över alls, men en markant skillnad i ljud och underlag. Galishimo hade svårt för järnvägsövergångar i nästan hela sitt liv, v

  Ja vad ska jag säga om lastträningen? Den går som en dans. Ares gör glatt exakt det jag ber honom om. Jag vet inte ens om jag har någon funktion i hans liv. Jag kan bli ersatt av en nioåring. Eller en komplett dårfink. Dom lyckas ju också med hästar ibland.  Eller hade han gått och lasttränat sig själv om man ställt in transporten i hagen? Backat ut och in och stängt bommen bakom rumpan på sig själv? Det krävs i princip inga kunskaper för att lastträna honom.  Idag gick vi in hela vägen och han var så nöjd, så nöjd. När jag var klar för dagen, städade ur transporten och fällde upp rampen, så stod han otåligt och trampade i hagen och ville bli lastad igen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka gick han och tittade förväntansfullt på transporten som om den var en glassbil. Han vet mycket väl att det brukar finnas två nävar pellets i en grön hink där. Han har inget att förlora!  Mellan last-träningarna gick jag på promenad med honom och han smyger efter mig med lågt huvud. Som ett litet

  Jag har ju varit singel i fem månader nu och har blivit för ointresserad för att orka dejta. Det lockar mig bara inte nu. Kanske är det järnbrist, sjukdom, den totala krisen att förlora Galishimo, och den nya ponnyn Ares som gör att jag haft fokus på annat. Däremot får man ju växla upp lite när det kommer till egenvården, för det finns ingen som bekräftar en och då är det viktigt att man bekräftar sig själv.  SÅ, varje gång jag får lön köper jag mig något från Bonprix.se  som jag kan känna mig fin i. Och de senaste fyra månaderna har min garderob förändrats, lite i taget. Det här är nog första gången jag har ett bra sett av flera fina, varma, jobbkläder och mycket att välja på, när jag går till jobbet.  Den där stickade grå klänningen fanns både i grått och i svart , så jag köpte båda. 159 kronor styck. Den svarta är nog mitt nya älsklingsplagg, den passar både på jobbet och att mysa i hemma. Sedan har jag köpt lite varmare svarta strumpbyxor att ha under de varma klänningarna och un

Jag skulle transportträna Ares igår. Gissa överraskningen när jag öppnade transporten och insåg att jag glömt att städa ur den sedan vi kom hem med honom från Sundsvall? Det var bara hans bajs som var borttaget av mig, annars såg transporten ut som en fängelsehåla från insidan. Full av smuts och brunt spån och hö spridd på väggarna och överallt. Allt hade börjat bli brunt av fukten. Så det blev en ordentlig rengöring som tog över en timme. Jag fyllde en vattenkokare och kokade upp vatten och torkade väggar, mellanvägg och bommar ordentligt med varmt vatten.  Ett av skälen till att jag börjar lastträna redan nu, är att det är viktigt för mig att ha en så stabil häst som möjligt i lastningen, av flera skäl. Ett stort skäl är att jag ofta vill åka på saker ensam, och vill inte bli strandad ute någonstans om hästen inte vill gå in. Ett annat skäl är att kurser och äventyr kan ta ganska mycket på mina krafter, och om en bra utmanande dag avslutas med en katastroflastning, så kan det sätta t

Så känns det! Jag kraschar inte längre mitt på dagarna och orkar mycket mer. Jag äter mina järntabletter och påminner mig själv om att inte sluta. Nu är jag på vecka 9 med järntabletterna Niferex.   Jag antar att jag har en normal energinivå nu men det känns inte så. Har man levt på låg energinivå i över ett år så känns den normala energin som en superkraft. Allt går bra. Det är lätt att känna glädje. Det är lätt att hinna med saker. Jag känner mig inte lika överväldigad. Kanske är det sorgen som släppt också. Allt blandas samman. Men reds också ut samtidigt.  Min bil har börjat krångla. Den vill inte alltid starta och jag litar inte på att ta den till gymet eller parkera den i något garage med dyr parkeringsplats. Tänk om jag inte kan starta den? Ibland tar det en kvart att få igång den och det finns inget "knep" som fungerar. Jag lyckades dock lämna in den på felsökning och Mekonomen konstaterade att nyckeln var för sliten och låskolven var för sliten. Jag fick en tillfälli