En flytt till en ny lösdrift

Första advent denna helg, och herre min gud vilken ångest jag haft i veckan. Jag har inte ens velat skriva om det för att jag inte hade rätat ut tankarna riktigt. Men det faktum som kröp inpå mig, var att det blivit mycket oroligare i hästflocken de senaste veckorna. Det har uppkommit betydligt mer skador, än vad som är vanligt. Nästan alla hästar har fått skador och få hästar har kommit undan. Ares har sett ut som en blandning mellan en sweizerost (av alla hål i pälsen) och en krigsveteran. Det har blivit många broddsparkar och broddhål på hästarna också. 

Ares fick några små, men dåligt placerade, broddsparkar förra veckan. De hade precis uppkommit och var osande färska samtidigt som veterinären kom för att vaccinera honom.
"Det här ser inte så illa ut men det ÄR illa. Den där lilla skadan ligger väldigt nära en känslig led. Det kan bli farligt om det blir infekterat." sade veterinären bekymrat, och då knöt det sig i magen på mig. 

Något är inte rätt, och som de flesta oroliga hästägare har vi försökt att finna anledningar. Vi har tittat på hur hästarna betett sig, ibland filmat, och pratat om det. Stallägarna kom fram till att det bästa vore att isolera Ares från de andra hästarna i en ensam hage, då han verkar dra igång alla. Han går barfota och är inte skyldig till broddsparkarna, men troligen är det han som skapar all oreda. För det var ju faktiskt lugnt i hagen innan han kom.  

När det kändes som att det var Ares som skapade oron i flocken, så fanns det egentligen bara två vägar att gå. Den ena vägen var att ställa honom ensam i en lite mindre hage, som stallägarna erbjöd. Den andra vägen var att försöka hitta en plats som ger Ares mer utlopp för spring och lek. Så jag kastade snabbt ut en förfrågan på nätet om det fanns någon plats för en lekfull tvåårig ponny, som behöver en stor hage med likasinnade. 

Sedan sov jag knappt på hela natten. Tankarna irrade och växte i huvudet. Inflationen. Ekonomin. Bensinpriserna. Skador i hagen. Hur säger jag till andra att Ares inte får vara med i flocken? Vem vill ha en bråkstake? ÄR han en bråkstake? Hur långt bort måste jag pendla med min bil för att han ska få ett rimligt hem? Tänk om han blir jättestökig i en annan flock? Ska jag isolera honom då? Vilka bedömningar är jag skyldig att göra? Hur mycket pengar är jag beredd att lägga på en ny stallplats? Hur långt är jag beredd att pendla varje dag? Tänk om han skadar en annan häst? Ska han skos? Behöver han brodd i vinter? 

Jag vred och vände på mig, och täcken och kuddar blev fuktiga och knölades ihop. Allt kändes hopplöst. 

Sedan så tittade jag igenom svaren lite noggrannare och började känna lite hopp. Det kom ju faktiskt in ett par svar på min förfrågan. Många mycket goda förslag. Mer eller mindre vad jag efterlyste. En vän till mig hörde av sig och sade att hon hade två ponnyhingstar som nog gärna tog in en ny lekkompis med lite fart i. En av hennes två ponnyhingstar är bara två år, och tycker att den äldre hingsten är dötrist. Kanske kan den leka med Ares? 

Jag åkte dit redan dagen efter och tittade på stallet. Det var jättefint! lösdriften var stor med väldigt få hästar i varje hage. 
"Berätta om din häst! Vad har hänt?" frågade ägaren till ponnyhingstarna. 
"Jag vet inte..." erkände jag hjälplöst och slog ut med händerna. 
"Jag vet faktiskt inte." sade jag igen. Och fortsatte: 
"Han verkar inte funka i sin nuvarande flock, det händer skador väldigt ofta, och de behöver sätta honom i en enskild hage, jag tror inte han kommer att må bra av det. Samtidigt kan jag inte lova att han är snäll mot dina ponnier."
"Jamen då gör vi ett försök. Det blir säkert bra." sade hingstägaren och log lugnt. Jag såg nog lite uppgiven och sårbar ut för hon sade igen: 
"Det ordnar sig nog. Båda mina hästar är kloka och vana olika typer av hagkompisar. Ena hingsten är en klok ledare och den andra är busig och leksugen, men han kommer nog att springa undan när han lessnat på att leka. Han bråkar nog inte." 

Sagt och gjort. Jag lastade Ares och åkte iväg med honom redan på söndagen. Mamma följde med som stöd, för gudarna ska veta att jag kände mig sårbar. Tre dagar efter att jag satt ut annonsen, åkte vi.

Ares stökade lite i transporten och det ångade av stress när jag öppnade transportdörren när vi kom fram. Han verkar ha försökt att krypa under frambomen för den låg mellan hans bakben. Hur tusan nu det gick till. Han måste ha lyft den underifrån, i alla fall. Sedan backade han prydligt ut ur transporten, precis som vi övat. Han följde mig lydigt, och tittade nyfiket på alla nya hästar, med högt huvud och spetsade öron. Men lydig och följsam på sin matte. 

Vi släppte in honom i hagen med hingstarna direkt. De sprang runt lite och luktade på varandra. Unghingsten klättrade lite på honom och han sade ifrån. Och efter bara några minuter så verkade det som att de alla tonade in sig på samma våglängd och började gå i gemensam trupp.

Efter en kort, kort, stund kunde man inte längre utröna vilken häst som var den nya. 

De gick i en enad trio, som Knatte, Fnatte och Tjatte. Stod nära varandra. Lyfte blickarna mot omgivningen i stället för varandra. Enade och tillsammans. Det var dom mot världen. Inget liknande beteende har jag sett i den andra flocken han var i. Då barskade han i stället upp sig. Här slappnade han av. Här var han en del i en gemenskap.

I hjärtat kändes det som att en sten lyftes och förvandlades till en varm kopp choklad i stället. 

Kanske, kanske kommer allt detta att ordna sig. Kanske hade vi bara lite otur med flocksammansättningen, kanske har vi lite tur nu. 

Det får framtiden utvisa. 

"Visst var det nästan magiskt?" sade mamma när vi åkte därifrån, 

och jag kunde inget annat än hålla med.