Livet är förändring

  Nu har vi fått godkänt av uppfödaren att reservera Sassy! Det känns otroligt bra. Jag känner mig lugn och väldigt glad. På papperet är det Jonatans häst och det är han som valt henne. Det är nog han som kommer att träna henne mest i början.  Jag fick minnen från 2022 när jag väntade på Ares och det är stor skillnad på hur jag känner mig nu jämfört med då. Jag var orolig hur det skulle gå med Ares, och om jag skulle klara en unghäst till. Jag upplevde ju att jag knappt klarade av Galishimo, som jag dessutom sörjde djupt.  Men sedan kom ju Ares in i mitt liv, och han har varit ett nöje. Han är verkligen min fjäder i hatten. Han har gett mig så många möjligheter att må bra. Sedan kom Jonatan in i tillvaron, och då fick jag också ett lyft. Jag blev ännu mer motiverad och glad över tiden i stallet, när jag fick vara med honom.  Det Jonatan har gjort bäst är att han ringat in vad jag tycker är viktigt, och uppmuntrat mig att utveckla det. Vill jag skritta och ställa nacken på Ares så är de

  Jag hade tänkt starta lördagen med tårta och kaffe att fira Jonatan med, men dagen startade tidigare än så. Klockan 02.00 på lördagsnatten var jag ute och gick i mörkret i snöblandat regn, med mitt tunna hår spretandes åt alla tänkbara håll, i hästoverallen med Skye. Han var dålig i magen. Älskade lilla Skye säger inte till tydligt när han är dålig i magen, han försöker ju vara en duktig hund, i stället blir han lite stressad och introvert och börjar flämta. Då måste man vakna och skynda sig ut med honom. Så där gick vi. Skye hade diarré och såg både skamsen och stressad ut. Vi var ute i 20 minuter och sedan kunde jag inte sova. Vaksamt vaktande att han skulle få hjälp ut om magproblemen fortsatte. Är han på väg att börja flämta igen? Eller?  Klockan fem på morgonen så gjorde jag i ordning Jonatans födelsedagstårta och tände ljus.  "Men ska vi avboka allt? Ska vi ta hand om Skye? Hur gör vi?" sade jag undrande till Jonatan.  "Vi gör ett försök. Vi åker till Umeå, stann

 Jag är så otroligt nöjd över min nya Uhip-jacka! Färgen var jättefin och det känns kul att vara lite färgglad, när man känner sig så! Ares briljerade igår också. Jag behövde sova på saken för jag hamnade i ett dåligt prestationstänk och önskade som vanligt, att jag var bättre på både det ena och det andra. Men efter man sovit och processat lite så kom de positiva tankarna tillbaka på vad som var jättebra:  - Inte en endaste gång så gjorde han en spänd, spansk skritt. Inte en enda. Inga höga benlyft.  - En annan häst galopperade på ridbanan och han brydde sig inte alls om detta, det har blivit en stor skillnad i hur lugn han blivit, de senaste två veckorna bara. - Vi testade att låta honom springa över en liten bom över två liggande sockerbitar och det var ingenting märkvärdigt alls, för honom.  Det som jag hakade upp mig på, på kvällen, var att han är ojämn i kontakten och att jag inte är grundlig i mina övningar från marken när jag vill flyta hans bogar, så han måste gissa onödigt my

  Ares gör lite för mycket och lite för oharmoniskt just nu, men det blir bättre! Han samlar sig lite för mycket på små tygeltag och så börjar han gå så stort han kan med frambenenen. Det ser väldigt effektfullt ut, men inte riktigt vad han är mogen för. Men han ser jättefin ut när han anstränger sig. Man får en glimt av hur vacker dressyrhäst han skulle kunna bli i framtiden. Om han inte blir min allra vackraste skogsmulle.  Från början försökte jag hålla kvar honom i tygeln, för jag vill inte belöna ett oönskat beteende, men det släckte inte riktigt ut beteendet, så nu släpper jag tygeltaget i stället, helst någon sekund innan han blir för effektfull. Då började beteendet ebba ut lite. Så det blir bättre, om jag blir kvickare med min eftergift. Och jag måste hålla händerna högt så han inte dyker ned för djupt i formen. Jag känner mig dock optimistisk, vi hittar varandra, vi har tid på oss!  Det har också varit ett väldigt oönskat aprilväder på sistone. Ares har tappat mycket vinterpä

  Det är ju fantastiskt att börja kunna sätta ihop de separata delarna jag tränat in nu. För det mesta ser det ut som att vi bara står och chillar och avslappnat skruttar runt, om man skulle titta på oss från håll på ridbanan, men jag har alltid en plan. Idag lördag ska jag jobba med öppnor från marken utan att han ökar på stegen och inte kliver iväg med de där stora frambenen. Kanske avsluta med att sitta upp. men vi får se.  Men för varje gång jag checkar av något med honom så får jag lite självförtroende. Det kommer att bli bra! Det börjar kännas riktigt bra!  Fler delar än bara Ares känns förresten riktigt bra. Livet. Jobbet. Jag fick en ny chef i mars och jag känner redan positiva effekter i hela arbetsgruppen, och känner även att min egen arbetsbelastning lättat. Nu på morgonen ska jag åka på ett fik och äta frukost med en väninna.  Jonatan är på tjänsteresa i Eskilstuna men kommer hem om några timmar. Det känns alltid tryggt när han åker iväg, han hör ofta av sig och berättar om

 Ja, det är väl så jag kortfattar gårdagens ridning. Snyggt men fel.  Den var vacker. Den var ståtlig. Men den var helt fel.  Ares drog in näsan mot bogen och man hamnar ju i valet och kvalet om man ska hålla kvar ett visst obekvämt tryck i tygeln för att vara tydlig med att det är inte där nosen ska vara, ger man eftergift och börjar glappa i tygeln när nosen åker in så finns ju risken att hästen ser det som en belöning och att det är där nosen ska vara. Lättar man på tygeln så kan ju nosen åka fram naturligt, men hästen tror att den gör rätt när den sticker in den mot bogen eftersom det är då eftergiften kommit. Jag valde att hålla kvar ett visst tryck i tygeln och lätta helt när han sträckte fram nosen och gick rätt i stället.  Så Ares stegade på med nosen mot bogen och såg oerhört ståtlig, och lite frustrerad, ut. Vi gjorde halt och började om från början igen och efter en liten stund så var han där igen.  Det roliga är att det bara är i höger varv och inte vänster. Eventuellt har

Jag tog en förlängd lunchrast för att Ares behövde skos idag. Och efter skoningen så kunde jag inte låta bli att skynda mig att sadla, tränsa, gå ned på ridbanan och pröva övningen som jag gjorde i helgen. Förstod han eller förstod han inte? Upplevde han bara att jag slet och drog i honom eller förstod han att jag sökte eftergift hos honom?  Det blåste kallt och snöade några hårda snökorn där vi stod ensamma på ridbanan, men det kändes ändå bra, så jag vågade sitta upp.  "Det här ska inte ta lång tid..." lovade jag Ares och skyndade mig upp i sadeln.  "Jag ska bara kolla om du bara kände dig plågad eller om det trillade ned någon polett." fortsatte jag och klappade honom.  Och JA! Poletten hade trillat ned! Han var mjukare och följsammare än någonsin. Det lönade sig att vara lite bestämd och lita på att han skulle förstå vad jag menade. Hela harangen satt - att ta stöd på ytter tygel och gå böjd för inner skänkel och inner tygel med tillfällen av lätt öppna. Avspänt

Jag har börjat jobba lite mer med tygelkontakt och då även böjning och ställning. Det blir ganska mycket för Ares så vi får se om han accepterar det eller om jag får backa och förenkla övningen. Som det känns nu så accepterar han det efter en stunds förvirring. Men jag har ett litet program då jag först rider honom i en fyrkant och egentligen bara tar en mjuk kontakt med hans mun och svänger försiktigt och använder min vikt. Så han värmer upp så. Jag rider honom sedan i en stor och mjuk 8-formation mellan två koner. Efter det så går jag på en liten volt runt Jonatan och då ber jag Ares ta stöd på ytter tygel och böja sig lite inåt, att forma sig efter inre skänkel. Då säger han först "Vad i helvete?" och sedan provar han lite olika metoder och plötsligt sänker han sig och blir följsam och då får han ett ljudligt "BRA!" och smicker och beröm. Han lutar sig gärna inåt i vänster varv så jag jobbar lite mer där, men det känns som att han förstår efter en stund, och blir

 Yes, ridbanan har snart tinat fram och snart är underlaget bra för att börja trava mer. Fram tills dess skrittar vi och det finns ändå mycket att göra. Tygelkontakt och att flytta för skänkeln. Det ser bara bättre och bättre ut i höger varv och han känns mjuk och lösgjord när han flyttar sig i skritten, jag skiner som en sol när jag rider honom. Han har dock börjat spjärna lite i munnen i det andra varvet, när han ska flytta sig i skritt för vänster innerskänkel så igår slutade jag göra det i skritt och gjorde först halt och flyttade honom sedan för skänkeln. Jag tror att Ares kan bli ganska hård och burdus om man börjar ta i honom för mycket, många representanter för rasen verkar ha ganska skarpa bett på sig, så det är bättre att backa och ta det försiktigt med honom och träna in de lätta hjälperna från början.  Så då ser det ut så här i stället, när jag flyttar honom för vänster skänkel. I går så var det även full cirkus på ridbanan då några tjejer med travare försökte kompensera då

Nu börjar värmen komma! Jag är så lättad! Jag har också hunnit jobba bort lite projekt på jobbet och känner att jag långsamt kommer framåt, hela vintern så kändes det som att jag fastnat i en flaskhals av projekt som stod stilla bara för att det var för många. Men nu börjar jag kunna beta av mer och mer!  Igår var jag länge i stallet och pysslade med Ares. Vi var på ridbanan en stund och jag gör bara enkla övningar nu. Höger, vänster, stopp. De långa tyglarna möjliggör även att jag kan gå bredvid honom och nästan "tömköra" honom utan att jag sitter upp. Det känns superbra! Det känns också som att han landar lite bättre med bettet nu, men han ska få den tid han behöver.  Jag har börjat fläta honom mer i manen och han är väl måttligt förtjust i detta. Men jag tror han behöver det för att träna på att slappna av i stallgången när det är annat folk och andra hästar där. Lite "tråkträning" som det populärt kallas. Det var så skönt att komma hem och egentligen bara vara b

  Förra fredagen lade jag ut tre markliggande cavalettibommar för första gången, för Ares att trava över. Jag har tömkört till och från i ungefär ett år nu. Först har vi skrittat över enskilda bommar med ledare, han hade absolut inga problem med det. Han har nästan sett lite förvirrad ut över varför han fått beröm, jag tror inte han har sett bommar som någon form av utmaning.  Sedan har han tömkörts över två bommar, vilket han heller aldrig haft problem med, och nu har jag lagt ut tre. Så man kan säga att jag gått väldigt långsamt och försiktigt fram även om han varit helt lugn med uppgiften. Jag har inte bara tömkört honom ett par gånger och sedan slängt ut tre bommar och bett honom lösa det. Han har fått lyckas gång efter annan, innan jag höjt ribban.  Så såklart Ares ser ut att sköta det perfekt och flera personer har kommenterat att han verkar riktigt snäll och okomplicerad. Men jag har varit försiktig med honom. Kanske överdrivet försiktig ibland. Vi har ju tid på oss.  Tanken är

Jag fann extra långa tyglar på kapson.se (som jag inte vågar länka till då inlägg med länkar ofta plockas bort som otillåten reklam av blogspot) och de var rejält långa! Äntligen kan Ares länga på hals och nos utan att jag hamnar i framstupa läge för att kunna ge honom tyglar för att kunna sträcka ut. 320 centimeter är den nya tygeln jämfört med de vanliga fullstora tyglarna som brukar vara kring 260 centimeter. Det kändes rätt direkt! Helt otroligt att det hör till ovanligheterna att finna tyglar som tillåter en häst att sträcka ut ordentligt. De fanns inte på Hööks eller de vanliga butikerna, man fick gräva lite djupare än så tills jag fann dem på en sida för akademisk ridkonst.  Nu ska vi strax börja träna lite mer avspänd ridning och styra honom på mindre hjälper. Jag börjar känna mig tryggare och tycker det går mycket lättare för mig mentalt att följa fyrkantsspåret nu också så jag kan ge Ares lite enklare övningar till våren.  Det är ju inte konstigt att jag är spänd, för det tog

  Till slut ställde jag och Jonatan oss i hans gamla lada och tittade på ett förrådsutrymme.  "Men om vi rensar ut här, så kan man väl ändå rymma två boxar?" sade Jonatan och började mäta takhöjd och väggavstånd med laser. Det finns både el och vatten i förrådet. Takhöjden räcker precis om hästarna blir ca 150 i mankhöjd. Det skulle kunna duga provisoriskt tills man byggt ett nytt stall.  Vi började räkna på renovering, byte av stalldörr, ligghall ute, och rejält stängsel av lite stabilare sort. Jonatan har tidigare monterat rundbågehallar förut, så han vet vad som behövs. Det finns absolut ekonomi för detta, utan att någon av oss skulle gå på knäna. Förmodligen är vi klara till sommaren. Om vi växlar upp.  Men vid köksbordet gick energin ur mig. Vi har ju båda ett heltidsjobb. Visst är det roligt att fixa på hans gård, men orkar vi med att växla upp för att hålla en deadline? Är jag på hugget att växla upp? I och för sig blir ju Jonatan projektledare, och jag bistår mest med

  Jag har varit småsjuk och behövt vila massor under påsken. Mesta tiden har spenderats i sängen i Sjöbotten under tiden Jonatan har skottat och fixat. Jag som alltid brukar ligga ensam och typ titta på mina tår när jag är sjuk, nu är jag väldigt uppskattat sängsällskap till en hel flock. Det är lite mysigt ändå. På måndagen hade jag piggnat på mig och vi åkte runt lite för att titta på stall ifall vi ska köpa en ny häst.  Från början kändes det som att vi hade flera alternativ, men det dyker upp lite hinder på vägen som gör att jag börjar tveka. Den största nackdelen när jag köpte Ares var att han fick kuska runt till tre olika stall på sitt första år, ungefär. Nu har han varit på Brönet i nio månader och trivs jättebra. Så vi fann ju vår plats.  Jag vill inte utsätta en ny unghäst för upprepade flyttningar, så jag vill ju att det ska bli bra och stabilt på en gång. Denna gång så hoppas jag inte på det bästa och tänker "det löser sig!" utan vill verkligen känna att det blir