Hästtripp till Ljusdal!

 

Jag hade tänkt starta lördagen med tårta och kaffe att fira Jonatan med, men dagen startade tidigare än så. Klockan 02.00 på lördagsnatten var jag ute och gick i mörkret i snöblandat regn, med mitt tunna hår spretandes åt alla tänkbara håll, i hästoverallen med Skye. Han var dålig i magen.

Älskade lilla Skye säger inte till tydligt när han är dålig i magen, han försöker ju vara en duktig hund, i stället blir han lite stressad och introvert och börjar flämta. Då måste man vakna och skynda sig ut med honom. Så där gick vi. Skye hade diarré och såg både skamsen och stressad ut. Vi var ute i 20 minuter och sedan kunde jag inte sova. Vaksamt vaktande att han skulle få hjälp ut om magproblemen fortsatte. Är han på väg att börja flämta igen? Eller? 

Klockan fem på morgonen så gjorde jag i ordning Jonatans födelsedagstårta och tände ljus. 
"Men ska vi avboka allt? Ska vi ta hand om Skye? Hur gör vi?" sade jag undrande till Jonatan. 
"Vi gör ett försök. Vi åker till Umeå, stannar på ett apotek när det öppnar, och köper Canikur pasta åt honom, och så ser vi hur han börjar må. Verkar han må bättre åker vi vidare." sade Jonatan. Skye blir nämligen lite dålig i magen emellanåt, han älskar att äta skräp han hittar ute, så det var inte första gången. 

Klockan 06.15 var vi på väg! Och inte på vilken tripp som helst, utan en tripp till en hästuppfödare i Ljusdal, utanför Hudiksvall. Över 50 mil åkte vi. 

Från början höll vi noggrann koll på Skye och det blev pauser med vatten och rörelse. Omtanke och vaksamma ögon på honom. Han började bli bättre men var det bara för att magen var tom nu? Vi körde vidare och Skye blev allt lugnare och sov mer i bilen, tillsammans med Keeva. Så vi började andas ut. 

När vi närmade oss uppfödaren började det pirra lite förväntansfullt i magen, trots att det egentligen är Jonatans häst, men det blir ju ändå en häst till familjen. Vi hjälps ju åt. Han var intresserad av ett ettårigt sto av rasen painthorse. Jag blev också intresserad, när jag läste på mer om hur rasen beskrevs. 

"Novice riders, nervous riders, and pleasure riders should stick with their safe, sure-footed sensible Paint horse. These horses may not win the big prizes, but they will keep you safe as you learn, and more importantly, allow you to enjoy your rides." 

stod det på en sida, och det är ju vad jag är ute efter. Det känns bra med en sådan familjemedlem. En snäll häst som kanske liknar Ares i mentaliteten. 

Och vilken fin häst hon var! Den vackra palominofärgen var helt underbar och hon såg frisk och sund ut. Tänk att få pyssla och fläta den manen och spraya lite glansspray! Jonatan gillade henne också och hon var snäll och försiktig, inget bitandes, sparkande eller stegrande. Dock var hon ju bara ett år och det slog mig verkligen hur mycket bäbis hon var. Jag har aldrig hanterat ettåringar särskilt mycket, det är mest när de varit två som jag börjat. Hur tar man bäst han om en så liten...? 

När vi åkte hem så kände vi oss båda lite konfunderade. Händer detta på riktigt? Ska vi verkligen köpa en liten unghäst? Hinner vi verkligen med det?  Nu blev det ju plötsligt så verkligt. Vi tog in på ett hotell som tog emot hundar, promenerade lite mer med med Skye och Keeva, och funderade. Är det nu det ska hända alltså? Ska vi säga att vi är intresserade? Kommer det att bli bra? Behöver vi fundera lite mer? 

Jag kom fram till att det viktiga är att Jonatan känner att det är hans val, och att mitt jobb är att stötta honom till 150 % oavsett om han väljer att avvakta, eller om han väljer att köpa. Jag har ju redan min drömhäst Ares. Det finns goda argument för båda valen. Men visst växte det unga stoet inpå mig, allt eftersom jag tänkte på henne. 

Många unghästar växer med baken först, det är inte ovanligt att rumpan skjuter iväg före resten av hästen. Dock är painthästar och quartrar ofta lite lägre fram, då de ska stanna och vända lätt och tvärt när de exempelvis vallar boskap. Så hon ser ju klart annorlunda ut än exempelvis min arab Galishimo. Å andra sidan verkade hon väldigt orädd, och visade inga tecken på att jaga upp sig. Jonatan tog en liten promenad med henne (och hennes halvsyster) runt stallet, och trots att andra hästar galopperade i hagen bredvid, och en mammahäst även gjorde en liten rymning, så var hon inte särskilt intresserad av det. 

En stabil häst, helt enkelt! 

Vi sov gott på hotellet, med en liten extra nattpromenad för att kolla att Skye inte mådde dåligt, och vred och funderade på unghästen under hela resan hem. Eftersom hon är ett sto och inte en hingst, så kan hon stå i samma stall som Ares, i en stohage. Vi hade redan pratat med stallägaren och det fanns plats för ett sto till. 

Sedan bestämde vi oss, vi skrev till uppfödaren att vi är intresserade av att köpa henne! Jag känner mig både glad, trött och lite omtumlad. Vi har åkt över 100 mil denna helg och funderat på mycket. Hoppas det går vägen nu! 

Och vår duktiga lilla Skye mår nu helt bra. Vilken liten kämpe han var!