Livet är förändring

Nu är jag ready to rumble! Per har sponstrat mig att köpa en säkerhetsväst. Han står för halva summan. När vi väl skulle hämta denna säkerhetsväst på ridsportsbutiken så visade det sig att det skulle bli 100 kronor rabatt på den efter nyår. "Jag köper nu ändå. Det känns bra att ha västen så snart som möjligt." "Ja... eller så kan du ju låna västen nu  och BETALA den efter nyår..." sa butiksägaren. Jag hurrade. Så man kan numera säga att ridsportsbutiken inofficiellt sponstrat mig med 100 spänn på säkerhetsvästen. Dessutom jag fått låna en säkerhetsrem som jag kan hålla fast mig i när jag rider också, från stallet där jag hyr in hästen. Ingen vill att jag ska göra illa mig. Alla vill att allt ska gå bra för mig och Galo. Det känns bra!

Jag tror jag har hittat vad det är som gör att Galo ibland får lite panik när jag rider på honom. Jag tror att han blir rädd när mina ridstövlar tar mot hans mage. Nu kan han ju inte svenska men om han kunde prata svenska hade han nog idag ha sagt något i stil med: "Hörru. Magen. Fattaru. Rör den inte. Jag blir så jävla överraskad varje gång du är där och petar med fötterna. Det är skitläskigt när jag koncentrerar mig på att bära dig fint och göra ett hyggligt jobb och så bara glider det plötsligt något skitläskigt på magen. Nästan underifrån. Som en jävla puma går där under och stryker sig. Man får ju panik. Fattaru." Det var efter gårdagens ridtur som jag började misstänka att det är fötterna han är rädd för när jag rider. Jag lät fötterna glida ur stigbyglarna och Galo ryckte till som om han fått en elchock. Jag la fram min teori för en tjej i stallet. "Menar du HÄR?!" frågade en ryttartjej och klappade till Galo på undersidan av magen där benen brukar ta v

Okej. Julen flöt inte på så bra för min del. Till att börja med visste jag inte vart jag skulle fira. I sista sekund kom jag på att jag skulle fira hos mamma. Sedan visste jag inte när jag skulle åka dit eller med vilket färdmedel eller med Per. Det hela blev onödigt krångligt och jag måste erkänna att jag stod för det mesta krånglet. Detta TROTS att jag förtvivlat försökt att planer för julen sedan oktober i år. Men jag kom mig iväg till min mamma, på bussen, dagen innan julen. Per kom efter till mig och mamma, efter att han sovit ut efter jobbet, på julaftonen. Men resten av julen flöt på i ungefär samma tema. Jag velade runt lite undflyendes och undrade om jag hanterade dagen på bästa möjliga sätt eller inte. Mamma försökte liksom rama in mig och få lite konturer på mig men jag var väl mest kontrastlös som en flobbig blobba. Efter julaftonen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle åka hem med Per eller stanna längre och då blev måttet rågat för både Per och mamma som undrade vad

Ibland ser man bara en produkt och tänker: "Det där måste jag ha." Så är det bara.

Igår tittade jag på programmet "luftens hjältar" där en kvinna i Umeå fallit av en häst. Hon beskrev samma förlopp som jag var med om i fredags. Hästen, som annars är lugn, blev rädd och kastade av henne. Precis som jag, så flög kvinnan uppåt/bakåt i luften för att sedan falla baklänges bakom hästen. Hon landade baklänges med övre ryggen/axelpartiet/nacken först i marken, precis som jag. Se nedanstående pedagogiska bild som jag tecknat. Skillnaden verkar vara att jag landade i ett mjukt underlag på en välpreparerad ridbana inomhus, och hon var utomhus på hårt underlag. Jag är inte säker men kanske nämnde hon att hon var på en väg när det hände. Vägar är ju väldigt hårda att landa på. Hon fick flera frakturer i ryggen och nacken och behövde mycket smärtlindring och fick flyga till Luleå för vård. Hon fick även en stödkrage som hon fick bära i flera veckors tid efteråt. Från att jag ha varit ganska kaxig och sagt "Höhö, man är väl en gammal fallskärmshoppare. V

Jag har haft 1 559 besökare på min blogg denna månad. Hälften av dessa besökare är troligen min mammas besök och mina egna besök. Jag blev helt upprymd av att det faktiskt finns folk (mamma) som läser denna blogg. Jag högaktar dessa besökare (mamma). Jag tänker hedra mina läsare (min mamma) med en kort innehållslös filmsnutt, dåligt redigerad, på min häst när han gäspar. Jävlar i min själ. Lika bra att slå på stort. Om jag ler fånigt åt filmen så kanske det även finns någon annan som gör det! Min mamma, till exempel.

"Skäms du över mig?" frågade jag Per. "Nej. Jag skäms inte. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Hjärtat." "Jamen vad är det då?" "Nej jag menar bara..." "Vaddå?" "Jamen. Du behöver ju inte... visa allt du gör." säger han. "Vaddå? Vad är det för fel på det här?" säger jag och pekar på dataskärmen. "Ja det är ju jättesött. Det är bara det att... jag vet inte hur jag ska säga det..." prövar Per. "Vaddå?" "Nämen det här med att göra alla de här konstiga kortfilmerna..." försöker Per. "Vad är det med dem?" undrar jag. "De är ju jättekonstiga. Och innehåller inte så mycket." "Vaddå? Är det något fel med det?" undrar jag. "Nej. Eller.." "Vaddå? Är det för att du vet att en av dina kollegor läser bloggen?" "Neeej det är inte det. Jag skulle aldrig skämmas över dig. Inte. Skämmas." "Men vad tror du om den här film

Igår åkte jag och Per på mormors begravning. Jag hann bara åka som hastigast till Galo och hälsa innan vi begav oss till begravningen. Det var sorgligt men fint. Mormor har alltid gillat änglar så det var lite ängel-tema på begravningen. Sedan spenderade vi tid med mamma och släkten. Idag var det dags att försöka rida in Galo igen. Inte för hans skull men kanske för min egen skull så att jag inte skulle bli rädd att rida honom. Har man åkt av en gång ordentligt, så är det bra att försöka få till det så bra som möjligt, så snart som möjligt. Jag bokade upp ridhuset igen och skrev att jag inte ville ha publik, i bokningen. Så det var bara jag, Per och Galo i ett ekande tomt ridhus. Så tog vi det lite försiktigt igen. Vi låtsades att det var första gången Galo skulle ha någon på ryggen och tränade de moment han redan kunde, under stort beröm och mycket fjäsk. Jag kände mig fortfarande öm i ryggen, axlarna, benet och nackmusklerna efter flygturen från i fredags och det kändes lite läsk

Idag flög jag av Galo ordentligt. Snabbt gick det. Och explosivt. Ena sekunden gick allt fint och vi skrittade försiktigt i ridhuset med Per som ledare. I nästa sekund så bockade Galo av mig med en enorm kraft och Per kunde inte hålla honom. Jag hade inte en suck till chans att sitta kvar, och ändå lutade jag mig bakåt och höll fast mig i sadeln. Jag landade baklänges på rygg på ridbanan och tittade hjälplöst på när Galo sprang iväg till andra änden av ridbanan. Jag borstade av mig på knäna, ryggen, axlarna. Jag låtsades som ingenting och försökte på rent önsketänk trolla bort publiken som bevittnat hela rodeon. Sedan satte jag mig upp på Galo igen. Sedan gick allt bra. Vi gick några varv och tog det lugnt och jag klappade och berömde Galo. På vägen hem så analyserade jag och Per intensivt över vad som kunde ha gjorts annolunda och vad som orsakade hans explosion. Per tänkte att han höll grimskaftet för långt, att vi hade flera nyfikna ryttare som pratande publik, att Galo var för up

Idag försökte jag lära Galo att hoppa över ett mindre hinder. Jag gjorde en bana i ridhuset med plastsnören (röd markering) som han fick springa lös i, och så lade jag upp en bom och ett mindre hinder i mitten (blå linjer) på banan, enligt nedanstående beskrivning. När jag menar mindre hinder så menar jag ett 15 cm högt hinder. Jag måste erkänna att det inte gick så bra. Plötsligt insåg jag hur många faktorer som krävdes för att komma över ett 15 cm högt hinder. Exempelvis att man måste lyfta alla fyra hovar. Det räcker inte med två eller tre hovar. Alla fyra hovar måste upp med relativt bra tajming. Galo kämpade på ett par varv. Man måste ju skjuta ifrån lite med baken också för att liksom få upp framhovarna också. Det glömde han. Det måste han tänka på. Och så lyfta bakhovarna efteråt. Och snabbt måste det gå. Och så är det ju så mycket annat också med löshoppningen. Som att matte jagar honom från början för att han ska få upp farten. Det kändes ju lite knäckande att bli jaga

Jag har tömkört Galo för första gången och jag skulle vilja låta bli att skryta. Samtidigt bubblar det i kroppen av sprängande stolthet. Så... jag måste faktiskt skryta. Idag också. Det måste bara få komma ut ur mig. Jag vet att han bara är en vanlig häst som många andra och jag vet att jag bara är en vanlig hästägare som alla andra... men det är ett så enormt nöje att få jobba med denna trevliga kille! Idag var han lugn och fin. Per var med och hjälpte till nu när jag skulle tömköra Galo för första gången. Galo skötte sig verkligen kanonfint. Han förstod så snabbt vad han skulle göra och han blev så stolt över denna nya övning. Han visade galant upp sina nya färdigheter så fort han förstod dem, och jag sken som en sol hela tiden.... "Va? Står du bakom mig? Varför då?  Ska jag vända om och komma till dig, eller?" "Ahaa. Du tänkte att jag skulle gå först? Kul!"  "Det här var ju lätt. Kom med något svårare nästa gång, va?!" .

Det har som sagt fallit en hel del snö. Jag bestämde mig för att starta dagen med ett rejält pass snöskottning. Det finns fyra dörrar vid vår uppfart så det är ett lite som behöver skottas. Jag tänkte göra det riktigt snyggt för grannsämjans skull. Det låg ett decimeterlager snö som börjat att tina lite. Väldigt tung snö, med andra ord. Jag högg i för kung och fosterland, tidigt på lördagmorgonen. "Men vad duktig du är!" sa granntanten. "Tack! Det blir lite svettigt, men det blir fint!" log jag och kämpade på. Tanten gick in igen. Efter 20 minuters kämpande kom tanten ut igen. I händerna höll hon en kakburk. Jag hade blivit riktigt svettig och röd om kinderna vid det här laget. "Kan du komma hit, kära vän?" sa tanten. Jag tog av mig mina blöta vantar och gick fram till henne. Hon räckte fram en burk med hembakade bullar. "Kan du ge de här till din sambo, polisen?" "Va?" sa jag. "Ja. Kan du ge lite bullar till din sambo. J

Idag skulle jag och Per fortsätta inridningen på Galo. Per följde mig till stallet och jag hämtade Galo. När jag stod med sadeln bredvid hästen och skulle sadla på honom så ändrade jag mig. "Du. Det känns inte bra idag..." tvekade jag och granskade Galo. Han verkade lite spänd. "Ska vi ta en promenad i stället, då?" undrade Per och jag log tacksamt. Tack till kära sambon som inte forcerar eller försöker pusha mig till något som inte känns bra. Så vi lade tillbaka både sadel och träns i sadelkammaren och så vi tog en hederlig promenad i stället. Under promenaden bekräftades mina misstankar. Galo var lite spänd och dramatisk. Det är nog all snö som gör att allt blir så spännande. Tur att man inte tvingade sig själv att sitta upp. Inridningen ska ju vara så avspänd och positiv som möjligt. Ingen dramatik. Det är särskilt vid sådana här tillfällen jag märker att jag och Per har samma häst-tänk. Trots att Per är en "nybörjare" inom hästvärlden så märker j

Innan jag besökte Galo så åkte jag till släkten som vakade över mormor. Jag stövlade in med en kasse godis, mina leriga hästskor och en Caffelatte. Sedan satt jag där och snörvlade en stund med mamma, mina två mostrar och mosters man. På sängen låg mormor och tog trötta andetag med uppehåll emellanåt. Hon såg så liten och fridfull ut. Det såg ut som om hon sov. Sedan åkte jag till Galo, jag ville hinna vara med honom så länge det var dagsljus ute och jag ville ta tillvara på den låga solen som bestämt sig för att kika över horisonten.  Vi slog följe med en ryttare som skulle skritta i skogen med sin ponny. Så det blev en långpromenad och massor av prat och skratt. Galo blev dock lite trött av allt vandrande och tjattrande, så han sölade den sista biten. Kanske är han lite förkyld också, eller har växtvärk, jag måste hålla ett extra öga på min lillgrabb.  Jag nämnde för hästtjejen att min mormor var väldigt dålig och hon svarade eftertänksamt: ”Ja det är ju då man blir påmind om

Idag erbjöd Per sig att följa mig till stallet. Jag funderade fram och tillbaka några stunder innan jag bestämde mig. Idag är det en perfekt dag att rida på Galo för första gången. Nu måste vi försöka! Jag föredrar att Per hjälper mig med Galo för Per är så lugn och tyst med hästar. Både jag och Galo är vana honom så jag kan inte tänka mig en bättre medhjälpare. Jag var riktigt nervös och orolig över hur det skulle gå. Galo är ju ett arabiskt fullblod och väldigt ung, rent teoretiskt sett kan det sluta lite hur som helst. Å andra sidan så börjar jag känna att vi litar på varandra allt mer. Det vore inte fel att försöka. Känslan av att komma upp i sadeln på honom var helt otrolig. Jag var lite rädd och spänd och höll ett stadigt tag i sadeln, samtidigt så kändes Galo så otroligt lugn och fin. Vi skrittade runt lite och jag kände hur han var avslappnad och med på noterna. När jag gled av honom så rörde han sig inte utan stod helt stilla och väntade tills jag var nere. Per klappade oc

Trots att min egen träning är lagd på hyllan så kan jag inte påstå att mitt fritidsintresse förändrats sådär markant. Jag sätter upp hästens träning snarlik min egen träning, strategin är detsamma. Jag planerar för vad jag vill uppnå under nästa år, jag sätter upp mål, delmål och en veckoplanering på hur jag ska nå dit. Precis som innan jag skaffade häst. Jag har insett att jag kan använda precis samma kalender för träning av min häst som för träning av mig själv. Veckobeskrivningen med en särskild ruta för allmäntillstånd, skada/sjukdom och matrutiner passar ju lika bra för hästar som för människor. Det är nästan viktigare med veckobeskrivning för hästar för om hästen blir sjuk eller halt så kan veterinärer eller andra hästkunniga titta på kalendern och bedöma om hästen feltränats eller övertränats, samt komma med förslag på förändringar. Hästen själv lär ju inte komma med några förslag… Det måste ju även vara likadant med ryttare som med vanliga träningsmänniskor. Ibland överskat