Avkastad

Idag flög jag av Galo ordentligt. Snabbt gick det. Och explosivt. Ena sekunden gick allt fint och vi skrittade försiktigt i ridhuset med Per som ledare. I nästa sekund så bockade Galo av mig med en enorm kraft och Per kunde inte hålla honom. Jag hade inte en suck till chans att sitta kvar, och ändå lutade jag mig bakåt och höll fast mig i sadeln. Jag landade baklänges på rygg på ridbanan och tittade hjälplöst på när Galo sprang iväg till andra änden av ridbanan. Jag borstade av mig på knäna, ryggen, axlarna. Jag låtsades som ingenting och försökte på rent önsketänk trolla bort publiken som bevittnat hela rodeon. Sedan satte jag mig upp på Galo igen. Sedan gick allt bra. Vi gick några varv och tog det lugnt och jag klappade och berömde Galo.

På vägen hem så analyserade jag och Per intensivt över vad som kunde ha gjorts annolunda och vad som orsakade hans explosion. Per tänkte att han höll grimskaftet för långt, att vi hade flera nyfikna ryttare som pratande publik, att Galo var för upptagen med att tigga godis för att upptäcka att han fått på sig en ryttare, att jag kanske gett honom för många nya utmaningar de senaste två veckorna. Jag vred och vände på alla argument innan jag gav upp och konstaterade för Per:

Han exploderade för att han är en unghäst. Och det är det unghästar gör ibland när man rider in dem. Så är det bara. Sedan hade vi kunnat göra saker annorlunda och en duktigare ryttare hade kanske hanterat situationen bättre. Men vi är inga dåliga hästägare och Galo är ingen dålig häst. Man lever och lär sig. Det är bara inte enkelt alla gånger...