Livet är förändring

 Jag är så otroligt nöjd över min nya Uhip-jacka! Färgen var jättefin och det känns kul att vara lite färgglad, när man känner sig så! Ares briljerade igår också. Jag behövde sova på saken för jag hamnade i ett dåligt prestationstänk och önskade som vanligt, att jag var bättre på både det ena och det andra. Men efter man sovit och processat lite så kom de positiva tankarna tillbaka på vad som var jättebra:  - Inte en endaste gång så gjorde han en spänd, spansk skritt. Inte en enda. Inga höga benlyft.  - En annan häst galopperade på ridbanan och han brydde sig inte alls om detta, det har blivit en stor skillnad i hur lugn han blivit, de senaste två veckorna bara. - Vi testade att låta honom springa över en liten bom över två liggande sockerbitar och det var ingenting märkvärdigt alls, för honom.  Det som jag hakade upp mig på, på kvällen, var att han är ojämn i kontakten och att jag inte är grundlig i mina övningar från marken när jag vill flyta hans bogar, så han måste gissa onödigt my

  Ares gör lite för mycket och lite för oharmoniskt just nu, men det blir bättre! Han samlar sig lite för mycket på små tygeltag och så börjar han gå så stort han kan med frambenenen. Det ser väldigt effektfullt ut, men inte riktigt vad han är mogen för. Men han ser jättefin ut när han anstränger sig. Man får en glimt av hur vacker dressyrhäst han skulle kunna bli i framtiden. Om han inte blir min allra vackraste skogsmulle.  Från början försökte jag hålla kvar honom i tygeln, för jag vill inte belöna ett oönskat beteende, men det släckte inte riktigt ut beteendet, så nu släpper jag tygeltaget i stället, helst någon sekund innan han blir för effektfull. Då började beteendet ebba ut lite. Så det blir bättre, om jag blir kvickare med min eftergift. Och jag måste hålla händerna högt så han inte dyker ned för djupt i formen. Jag känner mig dock optimistisk, vi hittar varandra, vi har tid på oss!  Det har också varit ett väldigt oönskat aprilväder på sistone. Ares har tappat mycket vinterpä

  Det är ju fantastiskt att börja kunna sätta ihop de separata delarna jag tränat in nu. För det mesta ser det ut som att vi bara står och chillar och avslappnat skruttar runt, om man skulle titta på oss från håll på ridbanan, men jag har alltid en plan. Idag lördag ska jag jobba med öppnor från marken utan att han ökar på stegen och inte kliver iväg med de där stora frambenen. Kanske avsluta med att sitta upp. men vi får se.  Men för varje gång jag checkar av något med honom så får jag lite självförtroende. Det kommer att bli bra! Det börjar kännas riktigt bra!  Fler delar än bara Ares känns förresten riktigt bra. Livet. Jobbet. Jag fick en ny chef i mars och jag känner redan positiva effekter i hela arbetsgruppen, och känner även att min egen arbetsbelastning lättat. Nu på morgonen ska jag åka på ett fik och äta frukost med en väninna.  Jonatan är på tjänsteresa i Eskilstuna men kommer hem om några timmar. Det känns alltid tryggt när han åker iväg, han hör ofta av sig och berättar om

 Ja, det är väl så jag kortfattar gårdagens ridning. Snyggt men fel.  Den var vacker. Den var ståtlig. Men den var helt fel.  Ares drog in näsan mot bogen och man hamnar ju i valet och kvalet om man ska hålla kvar ett visst obekvämt tryck i tygeln för att vara tydlig med att det är inte där nosen ska vara, ger man eftergift och börjar glappa i tygeln när nosen åker in så finns ju risken att hästen ser det som en belöning och att det är där nosen ska vara. Lättar man på tygeln så kan ju nosen åka fram naturligt, men hästen tror att den gör rätt när den sticker in den mot bogen eftersom det är då eftergiften kommit. Jag valde att hålla kvar ett visst tryck i tygeln och lätta helt när han sträckte fram nosen och gick rätt i stället.  Så Ares stegade på med nosen mot bogen och såg oerhört ståtlig, och lite frustrerad, ut. Vi gjorde halt och började om från början igen och efter en liten stund så var han där igen.  Det roliga är att det bara är i höger varv och inte vänster. Eventuellt har

Jag tog en förlängd lunchrast för att Ares behövde skos idag. Och efter skoningen så kunde jag inte låta bli att skynda mig att sadla, tränsa, gå ned på ridbanan och pröva övningen som jag gjorde i helgen. Förstod han eller förstod han inte? Upplevde han bara att jag slet och drog i honom eller förstod han att jag sökte eftergift hos honom?  Det blåste kallt och snöade några hårda snökorn där vi stod ensamma på ridbanan, men det kändes ändå bra, så jag vågade sitta upp.  "Det här ska inte ta lång tid..." lovade jag Ares och skyndade mig upp i sadeln.  "Jag ska bara kolla om du bara kände dig plågad eller om det trillade ned någon polett." fortsatte jag och klappade honom.  Och JA! Poletten hade trillat ned! Han var mjukare och följsammare än någonsin. Det lönade sig att vara lite bestämd och lita på att han skulle förstå vad jag menade. Hela harangen satt - att ta stöd på ytter tygel och gå böjd för inner skänkel och inner tygel med tillfällen av lätt öppna. Avspänt

Jag har börjat jobba lite mer med tygelkontakt och då även böjning och ställning. Det blir ganska mycket för Ares så vi får se om han accepterar det eller om jag får backa och förenkla övningen. Som det känns nu så accepterar han det efter en stunds förvirring. Men jag har ett litet program då jag först rider honom i en fyrkant och egentligen bara tar en mjuk kontakt med hans mun och svänger försiktigt och använder min vikt. Så han värmer upp så. Jag rider honom sedan i en stor och mjuk 8-formation mellan två koner. Efter det så går jag på en liten volt runt Jonatan och då ber jag Ares ta stöd på ytter tygel och böja sig lite inåt, att forma sig efter inre skänkel. Då säger han först "Vad i helvete?" och sedan provar han lite olika metoder och plötsligt sänker han sig och blir följsam och då får han ett ljudligt "BRA!" och smicker och beröm. Han lutar sig gärna inåt i vänster varv så jag jobbar lite mer där, men det känns som att han förstår efter en stund, och blir

 Yes, ridbanan har snart tinat fram och snart är underlaget bra för att börja trava mer. Fram tills dess skrittar vi och det finns ändå mycket att göra. Tygelkontakt och att flytta för skänkeln. Det ser bara bättre och bättre ut i höger varv och han känns mjuk och lösgjord när han flyttar sig i skritten, jag skiner som en sol när jag rider honom. Han har dock börjat spjärna lite i munnen i det andra varvet, när han ska flytta sig i skritt för vänster innerskänkel så igår slutade jag göra det i skritt och gjorde först halt och flyttade honom sedan för skänkeln. Jag tror att Ares kan bli ganska hård och burdus om man börjar ta i honom för mycket, många representanter för rasen verkar ha ganska skarpa bett på sig, så det är bättre att backa och ta det försiktigt med honom och träna in de lätta hjälperna från början.  Så då ser det ut så här i stället, när jag flyttar honom för vänster skänkel. I går så var det även full cirkus på ridbanan då några tjejer med travare försökte kompensera då

Nu börjar värmen komma! Jag är så lättad! Jag har också hunnit jobba bort lite projekt på jobbet och känner att jag långsamt kommer framåt, hela vintern så kändes det som att jag fastnat i en flaskhals av projekt som stod stilla bara för att det var för många. Men nu börjar jag kunna beta av mer och mer!  Igår var jag länge i stallet och pysslade med Ares. Vi var på ridbanan en stund och jag gör bara enkla övningar nu. Höger, vänster, stopp. De långa tyglarna möjliggör även att jag kan gå bredvid honom och nästan "tömköra" honom utan att jag sitter upp. Det känns superbra! Det känns också som att han landar lite bättre med bettet nu, men han ska få den tid han behöver.  Jag har börjat fläta honom mer i manen och han är väl måttligt förtjust i detta. Men jag tror han behöver det för att träna på att slappna av i stallgången när det är annat folk och andra hästar där. Lite "tråkträning" som det populärt kallas. Det var så skönt att komma hem och egentligen bara vara b

  Förra fredagen lade jag ut tre markliggande cavalettibommar för första gången, för Ares att trava över. Jag har tömkört till och från i ungefär ett år nu. Först har vi skrittat över enskilda bommar med ledare, han hade absolut inga problem med det. Han har nästan sett lite förvirrad ut över varför han fått beröm, jag tror inte han har sett bommar som någon form av utmaning.  Sedan har han tömkörts över två bommar, vilket han heller aldrig haft problem med, och nu har jag lagt ut tre. Så man kan säga att jag gått väldigt långsamt och försiktigt fram även om han varit helt lugn med uppgiften. Jag har inte bara tömkört honom ett par gånger och sedan slängt ut tre bommar och bett honom lösa det. Han har fått lyckas gång efter annan, innan jag höjt ribban.  Så såklart Ares ser ut att sköta det perfekt och flera personer har kommenterat att han verkar riktigt snäll och okomplicerad. Men jag har varit försiktig med honom. Kanske överdrivet försiktig ibland. Vi har ju tid på oss.  Tanken är

Jag fann extra långa tyglar på kapson.se (som jag inte vågar länka till då inlägg med länkar ofta plockas bort som otillåten reklam av blogspot) och de var rejält långa! Äntligen kan Ares länga på hals och nos utan att jag hamnar i framstupa läge för att kunna ge honom tyglar för att kunna sträcka ut. 320 centimeter är den nya tygeln jämfört med de vanliga fullstora tyglarna som brukar vara kring 260 centimeter. Det kändes rätt direkt! Helt otroligt att det hör till ovanligheterna att finna tyglar som tillåter en häst att sträcka ut ordentligt. De fanns inte på Hööks eller de vanliga butikerna, man fick gräva lite djupare än så tills jag fann dem på en sida för akademisk ridkonst.  Nu ska vi strax börja träna lite mer avspänd ridning och styra honom på mindre hjälper. Jag börjar känna mig tryggare och tycker det går mycket lättare för mig mentalt att följa fyrkantsspåret nu också så jag kan ge Ares lite enklare övningar till våren.  Det är ju inte konstigt att jag är spänd, för det tog

  Till slut ställde jag och Jonatan oss i hans gamla lada och tittade på ett förrådsutrymme.  "Men om vi rensar ut här, så kan man väl ändå rymma två boxar?" sade Jonatan och började mäta takhöjd och väggavstånd med laser. Det finns både el och vatten i förrådet. Takhöjden räcker precis om hästarna blir ca 150 i mankhöjd. Det skulle kunna duga provisoriskt tills man byggt ett nytt stall.  Vi började räkna på renovering, byte av stalldörr, ligghall ute, och rejält stängsel av lite stabilare sort. Jonatan har tidigare monterat rundbågehallar förut, så han vet vad som behövs. Det finns absolut ekonomi för detta, utan att någon av oss skulle gå på knäna. Förmodligen är vi klara till sommaren. Om vi växlar upp.  Men vid köksbordet gick energin ur mig. Vi har ju båda ett heltidsjobb. Visst är det roligt att fixa på hans gård, men orkar vi med att växla upp för att hålla en deadline? Är jag på hugget att växla upp? I och för sig blir ju Jonatan projektledare, och jag bistår mest med

  Jag har varit småsjuk och behövt vila massor under påsken. Mesta tiden har spenderats i sängen i Sjöbotten under tiden Jonatan har skottat och fixat. Jag som alltid brukar ligga ensam och typ titta på mina tår när jag är sjuk, nu är jag väldigt uppskattat sängsällskap till en hel flock. Det är lite mysigt ändå. På måndagen hade jag piggnat på mig och vi åkte runt lite för att titta på stall ifall vi ska köpa en ny häst.  Från början kändes det som att vi hade flera alternativ, men det dyker upp lite hinder på vägen som gör att jag börjar tveka. Den största nackdelen när jag köpte Ares var att han fick kuska runt till tre olika stall på sitt första år, ungefär. Nu har han varit på Brönet i nio månader och trivs jättebra. Så vi fann ju vår plats.  Jag vill inte utsätta en ny unghäst för upprepade flyttningar, så jag vill ju att det ska bli bra och stabilt på en gång. Denna gång så hoppas jag inte på det bästa och tänker "det löser sig!" utan vill verkligen känna att det blir

  Nej, vi har inte sagt att vi ska köpa Jaxxon ännu, men vi tittar lite på hur det skulle kunna se ut OM vi köpte honom. Och blir det inte han så kanske det blir någon annan.... Jag vill inte att det ska bli samma röra som med Ares, med flera flyttar, så nu försöker vi tänka till lite. Det är viktigt med en stallägare som är helt trygg med unghästar och unga hingstar. Annars kan det bli rörigt, vi vill inte heller ha så många människor som tycker, tänker och tolkar, så helst ett mindre stall. Det ska vara lugnt och tryggt och alla ska vara med på tåget.  Vi har hittat ett stall med två unga hingstar nära Jonatans gård som verkar helt perfekt... stallet har till och med samma hovslagare som Ares har (och som Galishimo haft) och som jag är supernöjd med. Hagarna är stora, med få hästar i, och det finns massor av utrymme för lek och bus. Stallägaren skrev även att Ares var varmt välkommen om vi ville samla båda hästarna i ett stall, men jag vill verkligen inte utsätta Ares för en flytt ti

För fyra år sedan skrev jag inlägget "Vissa dagar är tyngre än andra", du kan läsa det HÄR , då jag beskrev att jag längtade efter en till häst. Att jag sett quarterhästar på All Star Ranch och att jag önskade mig en sådan. Men med tyngd i bröstet konstaterade jag att det var för ekonomiskt riskfyllt, och att jag inte visste om jag skulle orka med två hästar. Jag minns känslan jag hade just då. Jag sörjde. Jag försöker vara positiv i min blogg men den dagen tog sorgen över. Att jag hade min älskade Galishimo men thats it.  Men ganska nyligen så kom ju Jonatan in i mitt liv. Älskade, älskade Jonatan, som funderar på att köpa en till häst till vår familj.  För vi är ju två nu, och då är vi en häst för lite. Först blir jag lite orolig och försöker kräva en welsh cob i sådana fall. Vi har ju Ares och jag är inte säker på att vi hittar en så bra häst igen. Klarar vi ens av en "vanlig" unghäst? Tänk om den är för svår? Jag visar länkar på welsh cobs och berättar om alla f

  Igår red jag Ares själv. Det var i princip vindstilla hela dagen, men en liten bris ven i öronen lite, precis när jag skulle sitta upp. Jag har kanske inte pratat om det jättemycket, men de som är närmast mig vet att jag har varit lite fobisk för blåst när jag rider. Det var ju för att Galishimo ofta sprattlade när det blåste ute, och att jag kände att jag tappade kontrollen. Till och med när jag är hemma och det blåser till i ett fönster så kan jag rysa lite, trots att det absolut inte är ridrelaterat. Ljudet av vinande vind har blivit starkt kopplat med obehag för mig. Det har råkat bli hårdkodat i reptilhjärnan. Trots att Galishimo varit borta i 20 månader nu.  Men jag tittade på Ares lugna ögon, och såg hur fint vinden spelade i hans långa, vackra, slingade man, och så satte jag mig upp utan problem. Helt ensam. Jag var inte ens rädd. Jag reflekterade bara över att jag brukar bli rädd.  Tyvärr så blev det snöstyltor under skorna och det var även is på sina ställen, så det gick in

  Jag brukar ju vara domarsekreterare på ridskolans dressyrtävlingar, vilket jag brukar ta på väldigt stort allvar, men nu har jag hamnat på fikaavdelningen två gånger, vilket jag å andra sidan känner är ett väldigt avslappnat och trevligt uppdrag. Lite lättare, faktiskt. Sagt och gjort, jag hamnade på Caféet i helgens dressyrtävling och åt varmkorv och kakor och hade en trevlig stund med den andra tjejen som hjälpte till där. Då och då tittade ett glatt ansikte in genom luckan och köpte en macka eller lunchlåda. Några av mina bekanta red jättebra med fina poäng, och någon annan hade otur just den dagen.  Det har ändå hänt något med mig, den sista tiden. Jag har i många år haft drömmen att få komma in på en dressyrbana i vita ridbyxor och visa upp mitt arbete med min häst. Jag kan ha haft den drömmen sedan jag var tio. Kanske i 33 år alltså. Att få köpa in en kavaj och putsa stövlarna och den lite högtidliga känslan att rida in, göra halt, hälsning, och rida vidare. Nu har ju den drömm

 Jag försöker ofta undvika att vara i stallet på vardagkvällarna. Det är många som är där, det är fullt på ridbanan, och det är mörkt. Ofta försöker jag förlänga en lunchrast en eller två gånger i veckan så jag kan titta till honom eller göra ett kortare pass. Men Ares börjar ju bli en stor kille och det börjar bli ljusare på kvällarna, så igår tog vi tjuren i hornen. Eller Ares i öronen.  Det var fyra andra hästar på ridbanan och Ares undrade om de andra ekipagen visste vad de skulle göra, eller om han skulle tala om det för dem? Han blåste upp sig och tömkörningen gick väl lite sisådär. Han ställde sig utåt och föll inåt i båda varven, allt för att hålla koll på vad alla andra gjorde, och se till att alla andra hästar var medvetna om att han var kungen i baren. Till slut var han bara på en liten liiiten volt på fyra meter kring mig och jag hade lösa tömmar. Men det gjorde inte så mycket för det var ju första gången som det var så livligt på ridbanan för honom. Då får man ju sänka kra

  Vi har haft en promenadhelg med Ares i helgen. Det är isigt och hårt på ridbanan och fläckvis halt och hårt lite överallt på stallplanen och efter vägar. Ares är ordentligt broddad, men det har ändå blivit lite av en paus i träningen, och så har vi bara varit ute och gått med honom. Vi övervägde att transportträna lite men det är samma känsla där, ska vi verkligen göra det när det är glashalt ute? Det är väl inte bara risk att Ares halkar utan även vi. Nej, det får vänta.  När ridbanan tinat fram, och när det blir ljust på kvällarna, så blir det nog betydligt mer ridning och träning, så han kan lika gärna få ta det lugnt nu. Ares gillar verkligen promenader och är så lydig att han knappt märks av när vi går med honom. Ofta går han lite bakom oss med sänkt huvud. Han blir lite livligare när det blåser, men han blir inte stark eller svår att hantera. Grimma och grimskaft räcker bra.  Det här är inte en ovanlig syn. Vi går först och Ares kikar bara fram lite försynt bakom Jonatan. Han h

  Nu är gymet nästan klart! Vi har lagt golvet klart (tjocka gummimattor från Biltema) och jag köpte en större konstväxt på JYSK. Vi har kvar att skaffa en TV på väggen där man springer på rullbandet. Jag älskar färgen (Nordsjö Hay Harvest) och är så nöjd över resultatet. Det är klart ett av de bästa resultat jag uppnått!  Det har hänt så mycket med Jonatans hus de här nio månaderna vi dejtat varandra. Vi har många fler planer, men det behöver väl kanske inte gå i samma rasande fart som det gått hittills. Jag har dock redan börjat titta på kattvindan bakom sovrummet och dagdrömma lite. Vi skulle kunna piffa till det rummet och göra en walk in closet av det utrymmet, ha en liten hemlig kaffemaskin för snabb frukost på sängen, och kanske en liten minikyl. Jag tänker många små lampor som skapar mysig belysning i kattvindan, typ ljusslingor med glödlampsformad varm ledbelysning. Det gäller väl att vi inte sliter ut oss heller och håller förändringarna på en rimlig nivå. Men hittills har de

  När jag kollade på minnen på Facebook, så var det precis ett år sedan som jag tog på lilla Ares sadeln, ställde mig vid uppsittningspallen, och började hänga på honom. Sara höll i honom och jag stod mest och kliade honom, väsnades och vevade med armarna, vid uppsittningspallen. Då var han två och ett halvt. Nu är han tre och ett halvt, och jag har suttit upp på honom många gånger. Några gånger ensam, men oftast i sällskap. Från början litade jag ju inte alls på honom, jag tror inte man ska lita på en nyinriden unghäst hur som helst, men nu börjar jag verkligen känna mig trygg med honom. Jag har alltid känt att Ares i grund och botten är en väldigt snäll och pålitlig häst, men ibland har jag verkligen känt ett motstånd inför att sitta upp. "Hur ska jag klara det här?!" har jag tänkt. "Vad gör jag om han bockar iväg?!" Men nu har det alltså gått ett år och inte en endaste gång har Ares gjort något dumt med mig på ryggen. Han har alltid, alltid, varit väldigt snäll.

Äntligen börjar jag bli piggare! Så skönt det känns! Jag har handlat på ICA och duschat och tvättat håret, och känner absolut att orken är på väg tillbaka. Men jag blev tvungen att sjukanmäla mig alla dagar hela denna vecka, så det har tagit lite tid. Många möten som har känts viktiga, har blivit avbokade. Men det kommer fler dagar på jobbet då jag är mer produktiv och medskapande!  Jag har roat mig med att hänga på olika hästforum och åter börjat betala in mig på töltriding.se och tittat på islandshästar. Och så har jag längtat efter Ares. Men Ares har ju inte fått någon direkt "unghästvila" som många unghästar får, så han mår nog bra av att vara för sig själv och flocken en vecka.  En sak som jag reagerade på när jag såg töltriding, var en tränare som tog in alla typer av islandshästar och fick dem att gå jättefint. Fritt översatt från mitt minne så sade han i princip så här: "Jag tar emot alla typer av hästar, trötta turridningshästar, hästar som inte ser märkvärdiga

  Man känner sig aldrig förberedd för att bli sjuk. Inte ens i torsdags när Jonatan kom hem från jobbet och skakade i feberfrossa, inte ens när jag fysiskt kramade om honom för att hjälpa honom sluta skaka, och sade "Jag lär nog trilla dit ganska snart jag med", så tror man ändå någonstans innerst inne att man ska komma undan. Man kommer inte undan. Jag blev lite grinig i fredags, orkade inte ta några promenader på lördagen, och på söndagen gav jag upp och blev sängliggandes. Jag kan ha svårt att bygga upp en rejäl och virusdödande feber, som Jonatan gjorde, utan jag ligger ofta och mår halvskumt lite längre i stället. Upp till en vecka. Det tråkigaste var att vi fick lämna renoveringen av hemmagymet som på bilden ovan. Det börjar se så fint och inspirerande ut. Planen var att vi skulle sätta upp gardiner, lägga sista delen av golvet, sedan skulle vi titta på vägg-TV och vad det finns för annan gymutrustning på XXL. Bara roliga saker alltså. Och så blev jag sängliggandes!  De

  Gymet kommer att bli så fint och fräscht! Vi jobbar bara med det på helgerna och försöker att ta lite i taget, utan att stressa. I lördags tog jag bort en hel del maskeringstejp från väggarna och målade andra varvet på dörrarna, och vi gjorde första varvet att vitmåla listerna. I söndags vitmålade vi listerna det andra varvet, tog bort tejp från dörrarna, och jag målade lite extra väggfärg mot golvet, där listerna angränsar mot väggen.  Vi har även köpt gardiner och jag har nålat upp dem och lämnat dem till Jonatans mamma, så har hon lovat att sy upp dem åt oss! Det är ljusa och transparenta gardiner, så solen kommer in. Så det blir inget manligt "källargym" (det är dessutom på andra våningen), tanken är att man ska konditionsträna, jobba med gummiband, lyfta lite vikter, och titta lite på TV mellan varven.   Man ska vilja vara där, helt enkelt!

  I lördags började vi introducera Ares för markliggande travbommar, eller cavaletti, kan det kallas. Jag lade fram två bommar parallellt bredvid varandra, men lade fyra bommar så att de två bommarna blev "förlängda" till två jättelånga bommar, ifall Ares skulle tveka eller svänga undan. Det hade jag inte behövt. Ares gick över dem som ingenting. Han ökade inte takten, han bromsade inte in. Han travade bara lugnt över bommarna som om han aldrig gjort något annat. Trots att det var första gången. Sedan blev han lite förvånad när jag berömde honom. Som om han inte riktigt förstod vart själva prestationen i uppgiften låg. Vad är problemet, liksom?  Självklart blev jag frestad att öka antalet bommar och avancera lite, men jag älskar att han har ett så fint självförtroende och jag vill inte börja avancera för tidigt, och riskera att det blir för svårt. Men denna gång tyckte Ares att det var löjligt enkelt. Piece of cake. Han såg lite besviken ut när vi avbröt allt. Han segade sig

  Nu har vi äntligen börjat renovera ett efterlängtat rum, på gården: Innegymet! Jag fick en vision om att det skulle bli jättefint om vi målade det i en mild gul färg, kombinerad med vita lister. Vi köpte färgen på mellandagarna, under julledigheten, men precis när vi kom hem med färgburkarna så började jag må konstigt, och så bröt influensan och febern ut. Sedan fick jag prioritera att klara av att jobba och har behövt vila mycket. Rummet har stått ganska oanvänt och använts lite som ett förråd och spelrum, det har stått både dator och lite gymredskap men även lite allt möjligt osorterat. Det har blivit ett "jag-lägger-det-här-så-länge"-rum. Särskilt under tiden vi renoverade de andra rummen och trapporna, då klämde man in allt i renoveringsväg där inne. Och så stängde man dörren och tänkte "jag tar det där en annan dag".  Men jag har nu gått in och ut ur rummet flera gånger. Jag har tittat och spekulerat och fick en väldigt trevlig känsla om hur vi skulle kunna r

  Minns ni problemen som min bil hade den här tiden, förra året? Det går läsa mer om detta från förra februari, HÄR. Ett bromsskydd hade lossnat, och för att ens kunna starta bilen var jag tvungen att tjuvkoppla den. När jag åkte till Luleå för att reparera den gick även hjullagret sönder och fick bytas på plats. Allt gick på ca 12.000 kronor, vad jag minns. Det gick verkligen upp för mig att min bil är ganska gammal och att den kanske inte kommer att hålla för evigt.  Men nu har den gått i ett helt år utan några bilproblem alls. Det känns jätteskönt! Och direkt efter reparationerna så började jag faktiskt spara, ca 2000 kronor i månaden, för att så småningom få ihop 100.000 till en ny bil. Eller inte en ny bil då. En nyare men fortfarande begagnad bil . Det är Handelsbanken som gör en liten enkel sparbild för att hålla mig motiverad.  Nu har jag alltså fått ihop 27.041 kronor och har uppnått 27 % av mitt sparmål till min nya bil. Jag hoppas då alltså att jag har fått ihop 50.000 lagom

  Livet kan knappt bli bättre. Det är bara lite vårvärme som saknas. Det kan fortfarande vara -10 grader på dagarna och jag känner mig redigt trött på denna vinter. Ares fortsätter dock vara supertrevlig och jag njuter allt jag kan av honom. Jonatan följer med och filmar och peppar. Han tycker det är roligt att följa utvecklingen och se hur Ares blir bättre och bättre. Han gör också ledövningar och longerar honom och märker att Ares blir allt mer lyhörd och mer balanserad. Det är första gången jag träffar en man som verkligen får mig att känna att vi har en häst tillsammans. Att Ares är vår. Han har både en matte och en husse nu.  I början försökte jag att göra precis som min tränare sade åt mig att göra, men om jag ska vara ärlig så har jag släppt på det mer och mer. Jag slappnar av mer och tar ut svängarna mer, jag gör det jag känner för, beroende på min och Ares dagsform. Är Ares entusiastisk och vill göra mycket sidvärtesövningar så får han göra det, och han får mycket beröm, oavse

I går var det bitande -19 grader ute på morgonpromenaden med hundarna. När vi gick över bron in mot stan så bet kylan i ansikten och hundarnas morrhår blev alldeles vita och frostiga. Så vi gjorde som vi gjort de senaste tre veckorna, vi stannade på ett hundvänligt Cafë, drack varm choklad och vilade en liten stund. Denna vinter har kylan verkligen varit jobbig och jag börjar längta efter mer värme.  Hur blir Ares i kylan då? Jo pigg! Pigg och glad. Nästan varje gång jag longerat honom i vinter så drar han igång en eller flera rejäla bockningar och jag tänker att det där inte skulle vara så så skoj att försöka sitta kvar på. Men det verkar som att han tar lite mer ansvar när jag väl suttit upp. Men pigg var han. Han ville helst trava och skritten går i ett helt annat tempo än vad jag är van vid. Det är inte lätt att ställa om sig, Galishimo trippade när han var energisk, han kortade stegen och trampade på stället. Ares kliver glatt på med stoora snabba steg och tar egna intiativ till t