Befriande

Jag har haft en detox från vissa hästforum i ett par veckor nu. Det är egentligen inte forum jag har någon nytta av över huvudtaget. Ofta är man i forum för att söka någon form av samhörighet och någon som tänker likadant. Egentligen bara att vilja bli sedd och dela med sig av sin resa. 

Själva utvecklingen i hästhanteringen, och att bli bättre på det man gör, tycker jag fungerar absolut bäst med en meriterad tränare på plats, eller någon som kan filma mig och hjälpa mig analysera vad som händer på filmen. Råd tar jag helst från någon jag sett hantera sina hästar i verkligheten och som jag blivit imponerad av. Som pensionären Rolf som hade fyra unghingstar som han fått lydiga, mjuka och hänsynsfulla. 

Tyvärr är många hästforum en arena för både sublim eller öppen mobbing och ett ändlöst felsökande från kvinnor som blir stressade av att andra tänker annorlunda. Särskilt de anonyma forumen som inte modereras så noggrannt. Jag har varit i forum i perioder och märker att jag oftast kikar in på hösten eller vintern då man kanske är sjuk och har lite tråkigt hemma. Sällan är det med glädje man stänger igen laptopen och känner att man fått inspiration och nya kunskaper. 

Men ändå känns det lite konstigt att sluta dela med sig av sina både goda och dåliga ridupplevelser, och övningar man tycker har varit bra. Att sluta söka samhörighet. Egentligen i huvudsak på grund av att några få kvinnor på ett forum blir stressade och söker fel. Det gick ju så dåligt med min förra häst så hur kan jag ens föreställa mig att det ska gå bra med Ares. Och Super-Sessan?!  Hur anstår det mig att må bra med mitt liv och mina fina djur? 

Jag trodde länge att det var "Galishimos fel" att jag ofta fick kritik på forum, eftersom han inte var en typisk häst med typiska reaktionsmönster, och att folk hade svårt att förstå att jag behövde tänka och agera annorlunda med honom för att vi båda skulle vara trygga och må bra. Men efter att Galishimo gått bort, och Ares kom in i mitt liv, så blev det tydligt att det inte alls berodde på Galishimo, utan att problemet i stället var jag. Jag var för transparent i mina beskrivningar, och då blir man en måltavla för personer som inte mår bra och behöver trycka ner andra. Så enkelt var det.

Det handlade inte alls om jag hade en bra eller dålig häst.
Det handlade om vad jag delade med mig vart. 

I samma veva så började jag, för några veckor sedan, att plocka bort personer som "vänner" som inte skrev positiva kommentarer på min sida på facebook. Det började med en som skrev att min häst var tjock. Det kändes konstigt att plocka bort och ta bort personen som vän. Inte likt mig. Som om jag överreagerade och drog saker för långt, typ visade mig skör eller skapade något slags drama och signalerade "Vi kan inte vara vänner längre!". Det kändes omoget, på något vis. 

Men sedan har det ploppat in några fler kommentarer och för varje gång jag raderar meddelanden och plockar bort "vänner" så går det mycket bättre och bättre för mig. Som att jag börjar lita på min inre kompass bättre och bättre. Det handlar ju inte om vem som har rätt eller fel, vem som är otrevlig eller inte, utan det handlar om vem jag vill ha i min digitala vardag, och inte. Vem jag har glädje och ett intellektuellt stimulerande utbyte av, och inte. Några personer gör nog gott och är värdefulla för någon annan, men inte för mig. 

Sedan följde en slags känsla av befrielse. Att jag ändå fortsätter utvecklas i nya riktningar. Att jag går vidare. 

Här på bloggen kan jag fortsätta dela med mig av mina upplevelser, föra min egen dagbok, och lugnt radera eller stänga av kommentarerna, om någon vill skapa en arena för debatt.