Livet är förändring

Ja, helt galet. I åtta år har jag ägt honom. På Facebook och instagram skrev jag: "Nu är det precis åtta år sedan jag köpte min häst. Han skulle bli min prestigelösa sidohobby vid sidan av jobb, familj och andra åtaganden. Men så blev det inte. Han stormade in i mitt liv, med panik i blick, och tog mig känslomässig gisslan. Han fick huvudrollen trots att han bara skulle vara statist. Men jag lät det hända och nu står vi här. Ibland förvirrade och ibland med flyt. Precis som livet ska vara." Lillkillen som blev så stor. 

Jag har haft några väldigt trevliga semesterdagar, men för omväxlings skull har jag inte varit motiverad att skriva. Det har blivit kvalitetstid med min mamma, ridkurs en hel helg, renovering av en kajak, lite studier inför BE-körkortet, hundvakt till Tekla, och en hel del vila. Inga märkvärdigheter. Björn har varit en stjärna hela semestern. Här värmer han upp Galishimo på promenad men upptäcker två unga ston som givetvis också måste få uppmärksamhet och lite kärlek. Så där står han länge och berömmer dem för att de är fina hästar. Det var skönt att frikoppla sig lite från bloggen. Jag fick lite insikter när jag stressade ned. En av insikterna var att jag har jättemånga verktyg för att få till riktigt bra ridning, men att jag inte kan plocka fram dem när jag är stressad eller i ett lätt uppvarvat tillstånd, exempelvis efter arbetet eller när jag biter ihop för att orka mig till stallet. Jag måste fortsätta förenkla och inte prestera så mycket, varken på jobb eller

Igår totalkraschade jag, men idag så blev det lite bättre. Denna feber. Man kan inte slåss emot den och om jag stressar för att jag har den så blir jag inte friskare. Morgonen började i alla fall riktigt bra, Björn har fått köpa en bil av sin far, och det var ingen dålig bil! Björns tidigare bil har jag verkligen inte gillat. Den hade med råge passerat 40.000 mil, saknade AC och man fick skrika för att göra sig hörd i den. Den här bilen har gått betydligt mindre mil än min Honda, var ljus och fräsch invändigt, tyst, bekväm, och självklart kollade jag upp om den fick dra min hästtransport på B-körkort. Det fick den! Sedan så åkte vi till stallet och löslongerade Galishimo. Ebba tog honom på en barbackatur igår när jag inte orkade rida och promenerade bredvid, det gick väl ganska bra förutom lite trassel när han drabbades av akut hemlängtan samtidigt som han inte ville lämna mig... samtidigt som han ville springa hem... samtidigt som han ville stanna... eller springa. Stackars ar

Idag har jag mått bättre och börjat röra på mig lite mer. Väldigt skönt. Jag har småpysslat hemma och funnit en tredje nyckel som faktiskt passade bilen! Jag cyklade med den till bilverkstaden så de äntligen kunde starta min bil och felsöka den. Äntligen! Jag blev yr och matt av cykelturen så det blev att vila en stund på ett Café, och jag fick även tag på Freddan som inte heller hade mycket för sig nu under förmiddagen. Så vi satt i solen och pratade träning. Han har ett bra förhållningssätt till träning. Han gör det för sin egen skull och gör det som kroppen vill och kan. Man blir inspirerad att röra på sig lite... förutom då ridningen som självklart är träning. Freddan vill bli av med en racercykel och tyckte att jag skulle testa den. Jag är onekligen lite frestad. Jag sade att jag kanske ska prova den när jag är helt frisk och orkar anstränga mig. Det ÄR roligt mer racercykel. Hur kass man än är så kan man relativt enkelt komma upp i lite snabbare hastigheter och känna sig som et

Den här febern som småputtrat i bakgrunden har nu lite vackert blommat ut till en fulländad frontalkrock. Jag har vilat i dagarna tre. Det som är jobbigt med att ha den här talangen att bli "avslappnings-sjuk", dvs att fysiskt kunna skjuta på infektioner, är att man aldrig känner någon belöning när man väl tar det lugnt. Man blir ju sjuk då. Vem vill det, liksom? Det är små petitesser i livet som verkar ha vispat på anspänningen, när jag redan var stressad efter jobbet. Bilen blir inte lagad. Björn fick bogsera den genom staden. Mekanikern är sur eftersom jag inledningsvis bara ringde över att en gul motorlampa lyste och sedan kom med en okörbar bogserad bil. Originalnyckeln till bilen har hamnat hos fel mekanikerfirma (med samma namn) som har sommarstängt och kan inte lämna tillbaka nyckeln från inkastet. Min extranyckel var bara en prydnadsnyckel, enligt mekanikern. Andra små petitesser har varit att jag fick hyra en jättedyr bil som bara gått 500 mil, vilket kostade e

Björn följde mig och Galishimo på vår långtur, som vi tagit en hel del i sommar. Nu passade jag på att sätta igång Equielab på mobilen och mycket riktigt så var turen över 12 kilometer. Vi hade lite otur i början med en traktor som behövde köra fram och tillbaka för att sladda vägen vi red efter så det blev lite mer skritt än tänkt inledningsvis. På vägen hem blev det lite mer galopp än tänkt också. Galishimo tvärvände så kraftigt att sadeln gled ur sitt fäste och det blev svårt för mig att få stopp på en vilt skenande liten arab samtidigt som sadeln hängde på trekvart. Men jag styrde ned honom mot diket och när han tvekade om han verkligen skulle fortsätta skena ned i diket så lyckades jag vända honom och sitta av. Det är lite intressant hur nervös jag kan vara när jag inte riktigt vet vart jag har Galishimo, men hur iskall jag blir när något väl händer. Jag hörde till och mig själv säga: "Lugn, det är ingen fara..." när han skenade. Sedan klev jag av och så letade

Jag saknar min bil! Jag sov över hos Björn i natt och när vi skulle till stallet tog vi cyklarna. Det är ca 8,5 km till stallet från Björn, så det blir en ordentlig uppvärmning, om man säger så! I morgon ska dock bilen lämnas in för felsökning så äntligen är detta cyklande åtminstone valfritt! Idag blev det löshoppning igen. Vi kör fortfarande den leken ungefär en gång i veckan och vi har väldigt få undantag. Det är inte alltid jag bloggar om den för den genomförs ofta utan några konstigheter. Men det är roligare att visa när Björn är med och filmar!  Jag kan bli lite full i skratt över hur jag låter när jag pratar med Galishimo, men de flesta kommandon betyder något. Kommandona är också lite "ologiska" eller märkligt valda för de har vuxit fram spontant när jag lekt med Galishimo och inget som egentligen var planerat. Hög röst betyder att han ska öka farten, låg röst betyder att han ska sänka den. "Galopp" betyder förstås galopp och oftast måste jag förstärk

Vad härligt med semester! Trots lite mensvärk och lite småfeber som kommit och gått så får jag ändå ut en hel del av dagarna. Igår kontaktade jag veterinär för att planera in Galishimos vaccinationsspruta i tid, de blev ju strängare med vaccinationerna från och med den 1 juni i år och det får inte gå över 365 dagar mellan vaccinationerna. Pappa och Kristina ringde och ville ses, men jag hann i alla fall spola rent Galishimos paddar och lägga dem på tork, innan jag gick vända hemåt med cykeln. Väldigt enkla grejer att rengöra, man spolar bara med vatten. Idag lade jag upp en trailbana åt Galishimo och han var hur cool som helst med det. Bommarna på marken verkar mindre skrämmande nu, sedan han löshoppar regelbundet. Jag kände honom inte tveka på samma sätt som han brukat. Här är Galishimos extrema överlevnadsbana:  En extrem markbom extremt lömskt placerad. Extrema koner extremt nära varandra i extrema hastigheter.  Svindlande högt bestigning av torn. 

I går utforskade jag westernvärlden i några ytterligare trevande steg. Min bil är ju trasig så jag fick skjuts av Sara till ett ridhus där det hölls träning i westernridning. Detta var inte något som tydligt annonseras ut offentligt, och jag inte hade haft en aning om att träningstillfället ens fanns om det inte vore för Sara som berättade att hon skulle dit och titta, och bjöd mig att följa med henne. Så jag är mycket tacksam över detta. Det är inget fel på westernryttares välvilja åtminstone. Det gäller tydligen bara att få en fot in. Sedan spenderades hela förmiddagen på en läktare. Mitt vanliga intryck av att vara på en läktare på en clinic, eller en träning, är att man sitter tyst och lyssnar på tränaren som hjälper olika ekipage och förklarar hur man kan få hjälp med vad, på vilket sätt. Just denna clinic var annorlunda. Jag vet inte om den var representativ för alla träningar eller om den var ett undantag; Läktaren var en plats för alla westernentusiaster att ses och livligt

Just när jag hade det som mest hektiskt på jobbet förra veckan, så började motorlampan i bilen lysa gult. Något är alltså fel på min bil och jag kontaktade genast en bilfirma. Jag fick rådet att köra så lite som möjligt och fick en tid för felsökning nu på torsdag. "Jag är hemskt ledsen, men första lediga tiden är inte förrän nästa vecka." beklagande sig gubben på reparationsfirman och lät nästan förberedd på att få ett irriterat svar från mig. Jag undrar hur ofta folk blir stressade över sådana besked. "Det blir toppen!" svarade jag lättat. Jag har någonstans i min livsplan och vardagsbudget konstaterat att bilar går sönder med jämna mellanrum, och det ingår även i min budget att oväntade utgifter alltid kommer att hända. Jag har också valt att leva ensam i egen bostad och det betyder att jag inte har någon sambo att luta mig mot, ekonomiskt. Björn lutar jag mig bara mot emotionellt. Det är därför jag bor i en etta precis mellan stallet och mitt arbete. J

Förra helgen var jag hundvakt åt brorsans familjs lilla sällskapshund, Bönan. Hon är en otroligt lättsam och trevlig hund, men lite rufsig. Jag visste att hon skulle klippa sig hos en "riktig" hundfrisör om två veckor, så jag tänkte att det inte skadade att för-klippa henne lite. Hon hade en väldigt lurvig nos och eftersom hennes ögon rinner så var det lite intorkat ögonkladd i nospälsen. Så jag tog fram saxen. Bönan var mycket skeptisk till att jag skulle pilla med en sax i ansiktet på henne, men hon accepterade det ändå förvånansvärt bra. Hon blev inte rädd för mig efteråt heller, trots att jag hållit fast hennes huvud och nos ganska ordentligt för att inte råka sticka henne med saxen. Och så fick hon en liten dusch och pyssel. När allt kom till kritan så verkade hon ganska nöjd över all uppmärksamhet. Hon förstod att jag ville henne väl. Jag lyckades även klippa fram tassarna lite fast då trodde hon det var kloklippning på gång, så då fick Björn hålla fast he

"Dont let a ugly face destroy a happy moment" Så kan jag tänka ibland. Man ser en bild på sig själv och tänker "Fy sjutton!" men sedan tänker man att jag var ju glad när bilden togs, och det är därför jag vill dela den. Här Ligger Galishimo i gräset och jag har satt mig bredvid honom.  Ingen tvekan om att jag är där jag vill vara... Början på semestern känns väldigt bra, än så länge! Galishimo har fått motion och jag cyklade sedan till Granngården och tittade om det fanns något jag kunde nöjesshoppa. Jag provade lite jackor och kläder och fann även lite lädervårdsprodukter. Sedan tittade jag på mina skitiga ridskor. Sedan på lädervårdsprodukterna igen. Sedan bestämde jag mig. Det blev att inhandla lädertvål och läderbalsam. Så det blev lite skovård vid mitt nya lilla bord till en trevlig dokumentär...  Det insprängda dammet i porerna borstades bort med en tandborste och sadeltvål och sedan smörjde jag in allt... Efter detta hade jag fått upp gnistan lit

I går var det min första semesterdag. Det var i grevens tid. Jag hade börjat bli långdraget dålig igen med lätt feber på kvällarna och sjukdomskänslor som inte helt ville gå över de tre sista veckorna, så det blev perfekt med en semester att vila upp sig på. Jag har ju börjat inse att de här långdragna sjukorna är typiska tecken på att jag har för hög stressnivå i kroppen, och att jobbet sliter för mycket på mig.  Jag och Ebba hade sedan flera dagar planerat att rida ut lite längre tillsammans idag, och det kändes som en perfekt start. Jag kände mig inte alls särskilt fit for fight när vi började rida, men innan turen var slut så var jag helnöjd. Galishimo betedde sig lite skvättigt men riktigt trevligt, och på vägen hem kände jag, att jag var tillräckligt mentalt trött, och Galishimo var tillräckligt trevlig, för ett hästbyte. Jag fick ta Ebbas kallblodstravare Rand och Ebba tog Galishimo. Det var skönt att byta. Rand hade en helt annan grundenergi än Galishimo. Han var väldigt fram

På måndagen var vi på uteritt med Sara och Kicken och hade schäferhunden Leah med oss. Mitt hjärta stoppade varje gång den snälla, fina, hunden vänligt gick bredvid oss eller nöjt traskade runt bakom oss. Galishimo hade ju en tendens från sin ungdom att "sparka först och titta sedan", så jag var livrädd för hundens skull. Min tidigare hund Terven måttade han lite sparkar mot som såg mindre roliga ut. Fast Terven hade en högre energi än denna hund. Galishimo verkade själv dock jättenöjd att få ha hunden med sig på turen och tittade intresserat vart den var någonstans. Han hade inga problem med att ha henne kring fötterna och när han flyttade undan från henne lite snabbt så kändes det mer som att han inte ville råka kliva på henne. Tror ni jag kunde slappna av för det? Nej. Tror ni jag blev sugen på att skaffa en egen hund att ha med på mina ridturer? Nej. "Hur mycket kostar det att laga en krossad hundkäke?" frågade jag Sara. "Bekymra dig inte om det." sk

I helgen har jag provat både dressyrsadeln som jag haft sedan tidigare, och westernsadeln som jag haft det senaste halvåret. Tyvärr så kändes inte dressyrsadeln bra, den rörde sig väldigt mycket på Galishimos rygg, mer än tidigare, och det kändes som att jag satt och gnussade med min vikt för långt fram på hans manke. Kan ju säga att Galishimo var nöjd och glad oavsett så han gjorde sitt bästa.                                                             Foto: Maud Holmgren. Men jag var inte nöjd, lite lätt deppad faktiskt.                                                                    Foto: Björn De åtta år jag haft Galishimo har jag haft otaliga sadlar. Jag har sällan köpt en dressyrsadel utan att den blivit utprovad av en legitimerad sadelprovare som jobbat med detta på heltid, och enligt skolboken gör jag alla rätt. Det är väl bara det att Galishimos kroppsform inte riktigt följer skolboken. Han smalnar av framme och har små bogblad och liten manke, samtidigt som mag