Livet är förändring

En kompis frågade hur jag tolkade Galishimos beteende häromdagen, då han slängde och snurrade väldigt mycket med huvudet under min promenad med honom. Han taktade och trippade en hel del också. Han har alltid slängt ganska intensivt med huvudet under perioder och det är ofta därför jag använder hjälm när jag leder honom till och från hagen. Man vill inte bli nockad av ett hästhuvud, tro mig.  Frågan om hur jag väljer att tolka hans huvudkast är väldigt bra, då det finns en uppsjö av ord att sätta på Galishimo kast med huvudet. Man kan tro att han har problem med nacken, man kan säga att han är stressad, man kan kalla det "ticks", man kan kalla det "respektlöst" då det är lätt att komma i vägen och bli nockad, man kan säga att han försöker göra sig av med spänningar, och så vidare.  Följdfrågan som jag då skulle vilja ställa tillbaka vore:  "Till vilket syfte vill jag sätta ord på min hästs beteende?" och det är i mina ögon en viktigare fråga.  Motfrågan le

Jag har tittat på mitt konto nu, efter lönen, och visst känns det lite jobbigt att det plötsligt står "0" på bonuskontot, där det förut stod 57.000 kr. Men jag har fått ny lön idag och har även sålt den gamla transporten som renoveringsobjekt! Jag sålde den väldigt billigt och i princip för samma summa som man kunde ha sålt däcken, mattan och golvet för om man ville sälja delarna separat. Jag skitpratade verkligen om transporten för köparen, för att räkna upp allt möjligt tänkbart elände, för jag vill inte att någon ska känna sig lurad. Jag vill att man har realistiska förväntningar på vad som kan dyka upp. Dock känner köparen mig, hon står på samma stall, och har sett mig kämpa på med transporten genom åren. Så hon vet att jag använt den aktivt och fixat med den, en hel del. Jag tror köpet blir jättebra för oss båda. Köparens man vill ha ett renoveringsobjekt och någon kommer att gå in med detta med en helt annan energi och ett helt annat intresse i den, än vad jag har.  Sed

Jag tittar på statistiken här på bloggen och märker att många googlat och hamnat på ett inlägg som jag skrev för flera år sedan, år 2014, nämligen. Titeln på inlägget var "När livet inte blev som tänkt" och ni hittar inlägget om ni klickar HÄR.  Jag var 34 år. Jag bodde i en liten etta. Jag funderade på att sluta kämpa i relationer och "ge upp" mina försök att skaffa familj och barn. Jag var orolig och sörjde. Jag oroade mig över utanförskapet som det skulle innebära att bo ensam i en liten etta då det var så normbrytande. Nu har det ju gått sex år och jag är snart 40 och bor kvar i min lilla etta.  Genom dessa sex år är det en sak är jag väldigt säker på:  Det här har varit de sex bästa åren i mitt liv.  Utan tvekan. Det är inte ens ett close call. Jag har i och för sig haft Björn i mitt liv, tre av dessa sex år, och det har ju underlättat. Men det krävs en väldigt särskild man för att uppmuntra mig att bo kvar i min lilla etta, att prova mina egna vingar, och att

Galishimo gillade inte den nya transporten inledningsvis. Särskilt inte den övre plastluckan som gapade utåt och det lilla handtaget som hängde ned. Jag fick ärligt talat inte ens in honom i transporten den första halvtimmen jag försökte, i lördags. Gud, jag hade ju glömt det där med hur man ska tänka när lastningen inte fungerar. Vilka metoder och tankesätt man ska använda. När ska man nu ge hästarna tid, och när man ska utmana dem, och hur? Kanske började jag övertänka lite, jag kan ha blivit lite influerad av de andra i stallet som lasttränat enligt särskilda metoder eller förhållningssätt eller vad det nu var. De har haft en tydlig plan med sina hästar, i alla fall.  Galishimo fick slutligen "första varningen" (knackande med spöet) och sedan blev han snärtad på rumpan. Han stegrade kränkt och lite gulligt, och gick sedan in. Så var det med den pedagogiken. Men han var märkbart spänd när han stod där inne så jag skickade in och ut honom ett par gånger från transporten, och

Idag, lördag, klev jag upp vid 06.00 för att i lugn och ro ensam påbörja resan till Umeå 07.00. Det var den där transporten jag nämnt tidigare som jag ville titta på. Jag kan inte säga att jag åkte iväg med optimism och ett pirr i magen och en längtan efter att få köpa en ny transport. Jag åkte iväg med mensvärk och lätt nedstämt sinnestillstånd över alla pengar som kommer att försvinna.  För ni som följer bloggen regelbundet vet ju att jag sparat hela året till en ny bil. Inga semesteräventyr, jag har inte köpt mig särskilt mycket, inte unnat mig något, restaurerat det som gått sönder, och bara haft ett ganska drygt 2020, bara för att få ihop pengar till en ny bil. Björn opererade sig i måndags i Umeå, och jag bodde på patienthotellet då.  I stället för att åka till Hööks eller andra affärer så låg jag kvar på hotellet och surfade och fördrev tiden hela dagen och morgonen efter, tills operationen var klar, bara för att spara pengar och inte dra på mig minsta onödiga inköp.  Vet ni hur

  Jag lämnade in min transport för däckbyte nyligen, för att få fina vinterdäck. Efter en timme kom en däcksnubbe ut till mig och bad mig följa med in i garaget och titta på transporten.  "Jag är ledsen, men vi kan inte släppa iväg dig med den där transporten." sade han.  "Hur så?" frågade jag. "Bromstrummorna är helt färdiga i alla fyra däckfästen, bultarna har inget att fästa i längre. Du kommer inte att kunna ens åka hem med den säkert. Vilket däck som helst kan släppa när som helst." "Va? Men den gick ju igenom besiktningen för ett tag sedan, bara..." suckade jag.  "Prova att köra den några varv på parkeringen bara. Eller parkera in den i något hörn här i däckparken så försöker vi att få den till verkstaden på något sätt." sade däcksnubben.  Jag satte mig förvånat i bilen och började köra mot en bra parkeingsplats utanför däckfirman. Det klonkade till och jag såg i backspegeln hur några bultar åkte ut och hur höger bakdäck direkt ru

Jag red Galishimo idag, och jag fick lite filmer av oss från Björn, som följde med. Det var blåsigt, kallt och jag är fortfarande lite matt. Galishimo var rätt så pillrig och taktade och skyggade en hel del, men skärpte sig lyckligtvis direkt jag satte mig upp i sadeln, ibland har man tur!   Han gör så mycket bra nu, och han använder sin lilla arabkropp så fint. Snacka om att han gör det bästa av vad han har. Han får även väldigt mycket beröm. Idag har vi främst tränat att han ska galoppera från skritt och sedan gå tillbaka från galopp till skritt igen, utan så många travsteg däremellan. Jag övar på att sätta till mig i sadeln så att det inte blir så att jag rycker honom i munnen varje gång jag vill han ska bromsa ordentligt. Han svarade bra men det blir några travsteg efter galoppen, så vi får fortsätta öva.  Jag har höjt kraveln lite på travslutorna också och jag tycker han svarar så fint och gör sitt allra bästa. Min vita lilla drömhäst! Nu är han förlåten för allt skyggande på våra

 Jag har blivit piggare, börjat jobba igen, och åter kunnat åka till stallet. Jag öppnade upp med en ridtur ute, ensam med Galishimo. Det var inte ett smart upplägg. Han var spänd, jag blev spänd, han var elektrisk och redo att detonera. Jag satt av. Jag ville gå hem och lägga mig. Min stallkompis Amanda kom till undsättning och vi bestämde oss för att göra små krumelurer på ängen bredvid ridbanan med våra hästar. Jag kände mig som en treåring som just spillt mjölk och brutit ihop och så kommer det en vuxen som bara "Titta här! Nu gör vi något annat!" och det fungerade. Förutom att jag är 39 och den "vuxne" är någonstans i tidiga 20-års-åldern. Vilken tur att jag har förmågan att erkänna mig besegrad och lätt släppa stoltheten, för allas skull... det är ett bra sätt att få bra spontan hjälp från vänner.  Jag fick tillbaka min energi efter lite krumelurande och fick låna Måns igen. Det sade bara "klick" på så många sätt så jag vet inte vart jag ska börja. 

 Jag är fortfarande lite matt och plöjer genom youtube. Men jag tror detta är min sista matta dag!  En kär favorit att titta på är Amelia Newcomb Dressage. Hon gör korta, enkla klipp om saker att tänka på när man rider dressyr, på engelska. Det som jag tycker är väldigt bra med henne är att hon simulerar dålig ridning på ett bra och trovärdigt sätt. Alltså, hon visar vad som blir rätt ridning och sedan simulerar hon hur det kan bli om man gör fel. Senaste inlägget som kommit nu är att hon, på sex minuter, visat vad man kan tänka på för att inte knipa med knäna när man rider, och hur det kan bli om man börjar knipa med knäna igen. Jag måste ofta tänka på mina knän, särskilt när jag sitter på Måns eller en häst som jag är lite ovan att rida. Om du har sex minuter över, och är en knäknipare, så kan det vara intressant att titta på detta klipp.  På något sätt borde Amelia vara nära släkt med Joseph Newcomb, som verkar driva ett dressyrstall i en annan del av världen. De ser ungefär lika ga

 Jag började precis för två månader att ändra mitt matmönster. Det var besvärligt till en början och jag har inte kommit helt i mål ännu med min nya rutin, men jag har kommit en bra bit på vägen! Det jag ville förändra var att jag förut alltid åt tre mål mat om dagen, frukost, lunch och middag, och ganska lite fett. Jag har tyckt att detta fungerat bra, jag ligger bra på mitt BMI (kring 23-24, gränsen för övervikt är 25), och jag ser hyfsat hälsosam ut. Problemet har varit att jag känt mig omväxlande trött och stressad, på ganska lite stimuli. Det vill säga, jag tycker jag har det bra och tryggt i mitt liv just nu, så jag borde inte känna mig så trött, eller periodvis stressad, som jag gjort. Det jag nu ville testa var att äta sju gånger om dagen och försöka få i mig betydligt mer fett. Dvs frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål, kvällsmål, dvs i princip varannan timme.  Från början var jag frustrerad. Det kändes som om jag inte hann göra något annat och koncentrera m

 I helgen blev jag sjuk. Feber och trötthet, jag försökte förneka det hela och rida i lördags men det gick extremt dåligt. Så nu försöker jag vila och titta på Netflix. Jag har åtminstone ingen hosta eller något corona-liknande så jag behöver nog inte isolera mig, åtminstone.  Bästa serien hittills i helgen är serien "The haunting of Bly Manor" som påminner starkt -och är oblygt influerat av- "The haunting of Hill House" men som inte blir sämre för det! Receptet är perfekt. Ett gammalt dockhus, en gammal herrgård, spöken, statyer, tavlor, konstiga barn, och märkliga kopplingar och relationer som inte flätas ihop förrän i slutet. Man kan inte sluta titta.  Sedan har jag tuggat mig igenom "To the lake" ett par avsnitt. Ett virus värre än corona, pesten och Ebola tillsammans, gör att Moskva isoleras och illegala militanta grupper försöker ta över, några få försöker överleva pesten och ta sig till en sjö där det finns en privat självförsörjande residens. Väldi

När jag knäckte till ryggen förra veckan, så pratade jag och kiropraktorn om lite allt möjligt. Plötsligt så blev han nyfiken när jag berättade att jag brukar teckna på min Ipad. Han funderade på om jag kunde illustrera uppdrag, och jag svarade givetvis att jag självklart kunde göra det. Jag skickade lite bilder och ett arbetsprov på en ryggrad i kväll, för att visa vad jag kunde. Det är lite svårt att lämna arbetsprov men det viktiga för mig är att inte prestera 100% när jag gör arbetsprov, det blir för jobbigt och ångestladdat för mig, och jag gör ju verkligen detta enbart för nöjes skull och för min egen utveckling. Jag lägger bara ned en eller två timmar och trots att jag ser lite brister så kan jag sända det som "good enough". Är han nöjd över arbetsprovet så lär han vara nöjd med det andra också.  Men lite häftigt att det går så snabbt och lätt att rita på plattan nu. Vad snabbt man blir bortskämd. För ett år sedan hade jag ingen Ipad och inte en tanke på att köpa något

Jag tittade på vart jag låg i träningen den här tiden förra året, och blev positivt överraskad. Vi kämpade på med vänstergaloppen för ett år sedan. Den var kort. Den var så här:  Galishimo höll huvudet högt och kroppen lite högerställd trots att han galopperade i vänstervarv. Jag kämpade att "skåla ur" honom med mitt inre vänstra ben och tappade sitsen lite. Ofta försökte jag rätta till problemet genom att korta innertygeln och leda inåt med innerhanden för att böja hela hästkroppen som en liten banan i vänstervarvet. Som i bilden nedan. Det fungerade inte. Han gjorde bara samma sak fast i kortare form. Jag märkte att det inte fungerade men hade svårt att bli av med reflexen att leda med inner hand. Allt blev kort, obekvämt och studsigt.  En typiskt dålig lösning när Galishimo inte ville böja sig åt vänster visas här på bilden ovan. Jag höjer höger hand och trycker på allt vad jag kan med vänster ben och sänker inner hand och försökte leda honom inåt mot en korrekt böjning på

Jag log brett och glatt när jag tittade i ridhusets schema och insåg att det är avsatt en timme i veckan på käpphästridning. Jag dör lite av sötdöden. Unga människor med brinnande intresse som får respekt för sin hobby och tillträde till ett ridhus att leka och busa i, en gång i veckan. De får prata häst, lära sig olika dressrprogram och bara har roligt, förhoppningsvis utan någon vuxen, eller någon med dömande blickar, allt för närvarande. Jag gillar trenden med käpphästar och älskar att barn får vara barn.  Samtidigt så tycker jag det är hiskeligt roligt med själva begreppet käpphäst och roade mig häromdagen att googla på ordet "hästböcker" och bara lägga till ordet "käpp" framför häst, för att få ännu mer intressanta boktitlar. Så här kommer listan på hästböcker som hux flux omvandlats till käpphästböcker.  Enjoy!  Käpphästens anatomi Älskade käpphäst Jill bland vilda käpphästar  Förstå din käpphäst  Lär dig tyda din käpphästs signaler Dansa med käpphästar  Från

Nu har vi ju en riktigt tråkig månad för de flesta hästägare. Oktober. Allt blir lerigt och skitigt. Det börjar bli mörkt och kallt. Det är nu som man lätt kan tappa motivationen att vilja rida och hänga i stallet.  Jag har därför en liten plan för att få ut så mycket som möjligt av en tråkig månad. Det behövs lite åtgärder för att få lite myskänsla i detta!  Tvätta. Tvätta mycket. Tvätta ofta. Om jag inte har en maskin som kan tvätta hästtäcken så lämnar jag in dem för tvätt, om jag tycker mig ha råd. Men jag planerar framför allt att tvätta mina ridkläder. Ofta. Kanske till och med varje vecka. Jag tänker använda frikostigt med sköljmedel som jag lukt-provat, i butiken. Jag tänker torktumla kläderna länge. Jag ska försäkra mig om att när jag är i stallet och är småkall och trött och omotiverad så ska jackan se fin ut och när jag trär på mig den så ska jag få en liten puffdoft av nytvättat. Det gör inget om färgerna går ut lite av allt tvättande - en ren jacka som luktar gott är lite

Jag fortsätter kämpa på med ensamma uteritter med Galishimo. Det blir inga tydliga framsteg än så länge, så det är lätt att ge upp. Galishimo är väldigt spänd och jag börjar andas ytligt och vänta på olyckor. Tåg. Älgar. Travhästar. Hundar. Joggare. Buskar. Löv.You name it.   I lördags kände jag mig otroligt uppgiven och väldigt besviken på mig själv som inte kunde slappna av ordentligt i sadeln. "Hur svårt kan det vara?! Bara att tänka på något annat, och RIDA?!" muttrade jag irriterat för mig själv. Jag kämpade i över två timmar och var helt mentalt utmattad när jag kom tillbaka till stallet. Jag kan ju tillägga att Galishimo är glad och hjälpsam som vanligt. Trots att han också är spänd och skyggar lite.  Men som tur var fick jag tillfälle att rida Måns igen efter passet med Galishimo, och det blev som en mental vaccination. Plötsligt tycker jag att jag KAN rida och att jag VISST är på rätt plats när jag sitter i sadeln. Måns är inte så skvättig och van att ridas ute i al

 Denna vecka utmärker sig med en totalt avsaknad av flow. Jag fick en låsning i bröstryggen som höll i sig i två dagar och fick hjälp med en kiropraktor att knacka tillbaka ryggen. Lite roligt när han knäckte till bröstryggen och efter knaket råkade säga "Hoppsan!". Han menade förmodligen att det knakade oväntat mycket på en plats jag inte klagat över, men jag började nästan vänta mig att han skulle säga:  "Kan du röra dina tår nu?"  "Jag vet inte om det känns tryggt när du säger ´hoppsan!´ efter ett knak i ryggen" skrattade jag.  Men skönt var det och ryggproblemen är lösta. Kiropraktorn var tydlig med att det var bra att jag sökte hjälp tidigt så problemen inte blir återkommande. Sedan har jag jobbat, samt duttat på med Galishimo ute på rakbanan igen. Vi var där över två timmar igen. Vi skrittade, pausade, tittade, betade (åtminstone han betade) vände och gjorde om igen. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle känna sig lugn och finna någon form av

Jag har ju verkligen märkt hur mycket lugnare Galishimo blivit de senaste året. Det är små framsteg hela tiden, och när jag tittat på youtubeklippet från förra inlägget så slås jag av hur otroligt lugn och fin han är, hur mjuk hans grundenergi är, utan att han är lat.  Jag har ju tränat på Lillskogen ett tag, med varierade framsteg, men i kväll kände jag mig så inspirerad att jag växlade upp lite och ansträngde mig lite mer. Vi var ute på rakbanan där travhästarna tränar, i två timmar. Jag satt upp. Jag skrittade. Han slängde sig över småsaker. Jag satt av. Han fick beta gräs. Han fick vara chockad över en joggare och han fick även vara chockad över en unghäst som drog en sulky och som till och med var mer chockad än Galishimo, eftersom den troligen aldrig sett en vit häst förut Den stegrade, backade nästan ner i diket, och vände och sprang bortåt i stället.  Jag och Galishimo ställde oss ytterst synligt på en äng men 70 meter från travbanan så unghästen fick passera oss några gånger o