Det sa bara "klick"!

 Jag har blivit piggare, börjat jobba igen, och åter kunnat åka till stallet. Jag öppnade upp med en ridtur ute, ensam med Galishimo. Det var inte ett smart upplägg. Han var spänd, jag blev spänd, han var elektrisk och redo att detonera. Jag satt av. Jag ville gå hem och lägga mig. Min stallkompis Amanda kom till undsättning och vi bestämde oss för att göra små krumelurer på ängen bredvid ridbanan med våra hästar. Jag kände mig som en treåring som just spillt mjölk och brutit ihop och så kommer det en vuxen som bara "Titta här! Nu gör vi något annat!" och det fungerade. Förutom att jag är 39 och den "vuxne" är någonstans i tidiga 20-års-åldern. Vilken tur att jag har förmågan att erkänna mig besegrad och lätt släppa stoltheten, för allas skull... det är ett bra sätt att få bra spontan hjälp från vänner. 

Jag fick tillbaka min energi efter lite krumelurande och fick låna Måns igen. Det sade bara "klick" på så många sätt så jag vet inte vart jag ska börja. 

Eller jag börjar väl med sadeln, då. Ebba har precis utprovat och köpt en ny dressyrsadel och snäppat upp kvaliteten på den. Jag kände direkt när jag satte mig i den, att om jag satt helt avspänt i den, så landade benen och kroppen i ett riktigt bra läge. Jag satt lodrätt som i en skolbok utan att behöva göra ett skvatt. Knästöden var lagom stora och själva sitsen passade mitt bäcken perfekt. Det är ju lite sådär med sadlar, att en sadel som passar både hästen och ägaren inte nödvändigtvis behöver passa även mig. Man är byggda olika och behöver olika stöd. Så jag hade inte riktigt reflekterat över hur bra det kunde bli med den nya sadeln, men direkt när jag satte mig upp så tänkte jag "Wow!". Vilken start! 

Sedan kom nästa positiva känsla, och det var att jag inte alls kände mig spänd eller orolig. Jag kände mig mjuk i hela kroppen och hade inga problem att följa med i rörelserna. Väldigt likt hur jag red för 10-15 år sedan innan jag drog på mig diverse spänningar. Skänklarna var helt stilla. Förra gången jag red Måns så kämpade jag på med att sitta i traven och klarade ungefär ett halvt varv på volten. Idag så glömde jag av att rida lätt och satt följsamt i traven efter långsidorna på fyrkantsspåret utan att ens reflektera över det. Ibland när jag travade på så tänkte jag "vart har jag benen nu igen...?" och kunde genast konstatera "Nämen de är ju på plats!" 

Jag tränade lite kort på att släppa tygelstödet i galoppen utan att han ska gasa. Ni vet utbildningsskalan - takt - lösgjordhet - kontakt. Han ska hålla den takt jag väljer självständigt, utan att jag ska börja "tjuvbromsa i tygeln", även i den roliga galoppen. När han glatt började gasa upp galoppen så bröt jag bara lugnt av till trav och fattade galopp igen, på lös tygel. Inget spring. Han verkade förstå ganska snabbt och det verkar som att detta är något han redan tränar på. 

Sedan så tränade vi på att flytta bogarna som senast, och där kände jag direkt att Ebba tränat på det. Förra gången så flyttade vi bogarna väldigt försiktigt från halt och han hade lite svårt att förstå det. I dag så gjorde vi bakdelsvändningar i skritt! Han behöver ju givetvis tänka en massa, stannar upp, och rörelsen saknar flyt men JAVISST att det är en bakdelsvändning! 

Sedan gjorde vi Kyras fyrkant i skritt och YES ingen liten Månsrumpa seglade ut i vändningarna. Riktigt roligt! 

Så summerat så kan man säga att Galishimo bröt ned mitt ego och Måns byggde upp det igen. Jag hann vara både på botten och toppen, på en enda kväll. Men i det stora hela är jag supernöjd! 

.