No Flow-vecka

 Denna vecka utmärker sig med en totalt avsaknad av flow. Jag fick en låsning i bröstryggen som höll i sig i två dagar och fick hjälp med en kiropraktor att knacka tillbaka ryggen. Lite roligt när han knäckte till bröstryggen och efter knaket råkade säga "Hoppsan!". Han menade förmodligen att det knakade oväntat mycket på en plats jag inte klagat över, men jag började nästan vänta mig att han skulle säga: 
"Kan du röra dina tår nu?" 

"Jag vet inte om det känns tryggt när du säger ´hoppsan!´ efter ett knak i ryggen" skrattade jag. 

Men skönt var det och ryggproblemen är lösta. Kiropraktorn var tydlig med att det var bra att jag sökte hjälp tidigt så problemen inte blir återkommande.

Sedan har jag jobbat, samt duttat på med Galishimo ute på rakbanan igen. Vi var där över två timmar igen. Vi skrittade, pausade, tittade, betade (åtminstone han betade) vände och gjorde om igen. Jag gjorde allt jag kunde för att han skulle känna sig lugn och finna någon form av trygghet i sig själv. Det gick sådär. Eventuellt lite värre än senast. Plus att jag börjar få ont i fötterna och ont i kroppen av att promenera så mycket med honom. Jag fick tanka lite energi från vänner som peppade mig att fortsätta ge honom min tid och mitt tålamod, det skadar ju egentligen aldrig att lägga ned en extra stund med sin häst. 

Ibland tycker jag det saknas lite vokabulär för att beskriva hästars beteenden under ryttare. Typ om en häst nitar så är det ju stor skillnad om den gör en hög nit med höjd nacke och sänkt rygg, eller om den gör en låg nit med rund rygg och sänkt framdel. En hög nit kan man klara fint även om man råkar svanka lite eller lutar sig framåt, en låg nit löser man bäst bakåtlutad, krummande rygg, och med lätt stolsits. Likadant med bockningar. Jag skulle vilja klassificera dem också efter en rad egenskaper. Avramlingar upplevs väldigt olika beroende på om man faller framlänges och kan ta emot sig med knän och armbågar, eller om man faller baklänges och inte har kontroll över nedslaget. En häst som är stressad på en nivå klarar av ett rejält tygeltag på ena sidan, en häst som har en högre nivå av stress riskerar tappa balansen av samma åtgärd, och så vidare. 

Det nyaste begreppet som jag fastnat för är "falsk lydnad" och "äkta lydnad" som jag skrivit om förut. I det förstnämnda lyder hästen för att den är rädd att göra något annat, beror inte nödvändigtvis på dåligt ledarskap utan kan handla om hästens grundtrygghet. Äkta lydnad är mer avspänd och hästen följer ryttaren för att den tycker om det. 

En het travare eller galoppör vill ofta springa rakt fram och kan kännas ganska stabil även om den vill dra upp på tempot lite. En annan het häst kan börja vingla och vobbla med total avsaknad av takt med en hög energi all over the place. 

Det finns så mycket som inte är beskrivet och ibland pratar man verkligen förbi varandra. 

.