Inlägg

Visar inlägg från december, 2012

Galishimos Finest

Bild
Jag kämpar på med Galishimo. Jag är lite rädd fortfarande, men har inte panik på samma sätt som förut. Vi går långsamt framåt. Ibland något steg bakåt. Det händer inte så mycket. Vissa pass blir jättedåliga. Ibland vågar jag knappt sitta upp. Han har ett hett temperament och är verkligen känslig. Och jag då. Ovanpå. Som en liten tomte. Ibland livrädd. Jag kan bli lite extra nervös när han börjar med sin egenhändigt uppfunna dressyrrörelse. Jag jobbar ju för att få honom att skritta, men ibland så har nöden ingen lag, och då improviserar han med rörelsen Kaputt. Det är något slags halvdött skutt med blottade ögonvitor. Inte alls särskilt farligt och det är lätt att sitta kvar. Men man undrar vad han gjorde. Så jag och sambon har konstaterat att han gjorde en Kaputt. Jag tror att det är en mindre variant av den spanska ridskolans mäktiga Caprioler och Croupader då krigshästen ståtligt hoppar i luften. "Cauputte". Kanske man skulle ha kallat Galishimos rörelse, på spanska

Julfirande och julefrid

Julen har varit full med fina presenter i stora lass, julmat, släktträffar, julbord, julgröt, julrim, julpussar och julkramar, kusinträffar, kompisträffar, träffar-träffar, presentprassel, julkärlek från sambon, Alladinaskar, julmusik, levande ljus, Oh Helga Natt, vi-har-inte-setts-på-länge-träffar, en övergödd tax, en gravad lax, en exhalterad terv, vin, julmust, öl, gagnam-style, jägermaister, minusgrader, och en hel del annat. Massor med härligt julfirande. Det var en riktigt rolig och omtumlande jul, med massor av intryck. Men det var också skönt att åka hem till mamma för en stund. Ingen känner mig som min mamma. "Här har du en trevlig bok" sa hon. Sedan fick jag tillträde till mitt barndomsrum, och där låg jag och tryckte som Gollum i sin grotta. En filt fanns också. Och en mamma som alltid finns där. Mor och dotter låg i soffan och började sömnigt gäspa när klockan passerat sju på kvällen. Det är julefrid, det. För mig.

Då säger vi God Jul!

Bild

Inte livrädd längre!

Bild
Äntligen har ångesten släppt! Pulsen skenar inte, händerna skakar inte, olusten sköljer inte längre över mig som en hink vatten över huvudet. Det börjar faktiskt till och med bli lite roligt. Galishimo är ju superfin. Efter två misslyckade inridningsförsök, som urartat till rodeo, för länge läänge sedan, så är vi på rätt spår igen. Jag har inte räknat hur många upp och avsittningar jag gjort då jag varit riktigt rädd men det är klart över 20 stycken. Jag har knappt vågat rida honom alls. I princip har två månader enbart gått till att få bukt med min rädsla att sitta på katapultponnyn, igen. Men nu börjar det alltså lossna. Ingenting har varit för gäves!

Personligt rekord på "gilla"-knappen.

Bild
Det finns en facebooksida som heter "Hästar finns inte" och där man ifrågasätter hästens existens. Eventuellt är häst en frukt och det hela är en stor komplott. Jag gjorde detta inlägg kombinerat med denna bild. Jag har nu fått personligt rekord i personer som tryckt på gillaknappen. 275 personer, senast jag tittade.

Den vackraste av oss

Bild
I norrlands inskog finns det ett litet insnöat ridhus. I det lilla insnöade ridhuset fanns det en snorig och febrig ryttare. Den snoriga febriga ryttaren hade en stor overall på sig och höll i ett dansande arabiskt fullblod. Snorandes, harklandes och hostandes gick den febriga ryttaren upp på pallen. Hon har fått ridrädsla efter att ha blivit gruvligt avkastad två gånger tidigare under inridningsförsöken på just denna häst, så hennes hjärta pickade jättesnabbt. Det hela kändes olustigt. Särskilt med feber. Med grötig röst så försökte hon vara stadig på sin hand och förklarade pedagogiskt för hästen: "Idag är vi extra snälla mot varandra. Vad säger du om det? Du står stilla och jag kliar dig. Det får bli dagens pass..." sa hon och drog in lite febersnor i den svullna näsan. Så kravlade hon sig upp och kliade hästen. Och så gick de några steg. Och hjärtat skenade i panik. Men inte hästen. Hästen skenade inte i panik. Bara ryttarhjärtat. "STOPP! STOPP! Nu måst

Jag är BRA på att tvätta!

Bild
"Du älsklingen." säger sambon. "Ja?" svarar jag. "Har du tvättat min tröja?"säger han. "Hurså?" "Nej, jag tänkte bara...om du tvättat den." "Ja det kanske jag har." "Jag misstänkte det." "Hurså?" "Nej, det var inget viktigt." "Varför frågar du då?" "Den sitter kanske lite trångt." "Men det är ju ull. Man måste stretcha ut det." "Jag vet inte om det hjälper." "Trams." "Men du, Katarina." "Ja?" "Du kan väl åtminstone hjälpa mig av med den?"

En hyllning till min hund

Bild
På morgonen när jag vaknar så går jag oftast till terven. Hon börjar bli så gammal nu och har fyllt tolv år. Jag är rädd för att hon plötsligt ska lämna mig och bara inte vakna upp en morgon. Det är så skönt att lägga händerna på hennes päls och känna att hon är varm och mjuk och levande. Jag köpte henne när jag var 20 år och hon är tolv år nu. Hon har inte fått ett perfekt hundliv men jag har gjort mitt bästa. Jag hoppas innerligt hon stannar hos mig en stund till. Jag behöver henne.

Globen Horse Show 2012

Bild
  Sambon bjöd mig ju på Globen i helgen så jag kunde frossa ohämmat på hästar. Jag älskade de atletiska elithästarna som hoppade så höga hinder, och de väldrillade showhästarna som alla visade upp sig på fantastiska vis. För att inte glömma den mäktiga lejonhästen. Se nedan. Men allra mest gillade jag de där alldeles vanliga odrillade vardagshästarna som ibland fick knalla in på scenen av olika skäl. De ovana vardagsponnierna som bara förvånat ställde sig och stirrade på publiken utan att veta hur de skulle hantera situationen. Den stackars målade Dalahästen undrade vart tusan han hamnat. Och vad de ondskeulla människorna gjort för konstigt med hans päls. En flock russ släpptes in på arenan för några minuter. De såg minst sagt överraskade ut. Publiken jublade. Ett litet föl blev helt paralyserad av spektaklet och glömde följa den springande flocken. Den stora publikmassa som fyllde hela globen hyllade storartat den lilla förvånade lurvtussen, som varken visste ut el