Den vackraste av oss
I norrlands inskog finns det ett litet insnöat ridhus. I det lilla insnöade ridhuset fanns det en snorig och febrig ryttare. Den snoriga febriga ryttaren hade en stor overall på sig och höll i ett dansande arabiskt fullblod.
Snorandes, harklandes och hostandes gick den febriga ryttaren upp på pallen. Hon har fått ridrädsla efter att ha blivit gruvligt avkastad två gånger tidigare under inridningsförsöken på just denna häst, så hennes hjärta pickade jättesnabbt. Det hela kändes olustigt. Särskilt med feber.
Med grötig röst så försökte hon vara stadig på sin hand och förklarade pedagogiskt för hästen:
"Idag är vi extra snälla mot varandra. Vad säger du om det? Du står stilla och jag kliar dig. Det får bli dagens pass..." sa hon och drog in lite febersnor i den svullna näsan.
Så kravlade hon sig upp och kliade hästen. Och så gick de några steg. Och hjärtat skenade i panik. Men inte hästen. Hästen skenade inte i panik. Bara ryttarhjärtat.
"STOPP! STOPP! Nu måste vi ta paus! Kli-paus!" utbrast den snoriga och febriga ryttaren. Hästen stannade villigt. Ryttaren uppbådade sina sista krafter till att sitta kvar på hästryggen och klia sin snälla unghäst. Som stod stilla. Och blev kliad.
Sedan gick vi några steg till. Och ryttarhjärtat skenade.
"STOPP! Det här går icke! Kli-Paus!" utbrast ryttaren. Hästen stannade lydigt. Och blev kliad igen. Ryttaren kliade en stund och smackade honom sedan. Han gick ytterligare några steg.
"Ptrooo!" sa ryttaren upprört efter blott några steg, och så blev han kliad. Igen. Alla gånger gjorde hästen föredömliga halter värdiga en dressyrtävling. Perfekta stopp med alla fyra ben paralella i en snygg kvadrat. Det här med att bli kliad var tydligen väldigt trevligt.
Ja. Och vad vill jag säga med detta? Ja troligen att jag inte förtjänar en så fantastiskt fin unghäst. Han borde finnas i ett fantastiskt stall med en professionell och modig ryttare, eller hos någon rik tsar i arabländerna, och inte insnöad i norrland hos en skraj matte. Den skraja matten förtjänar inte ett vackert arabiskt fullblod, utan på sin höjd en tjock korsningsponny. Med spatt. Men nu är vi här. Tillsammans. Och har man en gång lärt känna honom så vill man inte släppa taget.
Och en av oss fick väldigt mycket godis efter passet.
Den vackraste av oss, fick godis.
.
Snorandes, harklandes och hostandes gick den febriga ryttaren upp på pallen. Hon har fått ridrädsla efter att ha blivit gruvligt avkastad två gånger tidigare under inridningsförsöken på just denna häst, så hennes hjärta pickade jättesnabbt. Det hela kändes olustigt. Särskilt med feber.
Med grötig röst så försökte hon vara stadig på sin hand och förklarade pedagogiskt för hästen:
"Idag är vi extra snälla mot varandra. Vad säger du om det? Du står stilla och jag kliar dig. Det får bli dagens pass..." sa hon och drog in lite febersnor i den svullna näsan.
Så kravlade hon sig upp och kliade hästen. Och så gick de några steg. Och hjärtat skenade i panik. Men inte hästen. Hästen skenade inte i panik. Bara ryttarhjärtat.
"STOPP! STOPP! Nu måste vi ta paus! Kli-paus!" utbrast den snoriga och febriga ryttaren. Hästen stannade villigt. Ryttaren uppbådade sina sista krafter till att sitta kvar på hästryggen och klia sin snälla unghäst. Som stod stilla. Och blev kliad.
Sedan gick vi några steg till. Och ryttarhjärtat skenade.
"STOPP! Det här går icke! Kli-Paus!" utbrast ryttaren. Hästen stannade lydigt. Och blev kliad igen. Ryttaren kliade en stund och smackade honom sedan. Han gick ytterligare några steg.
"Ptrooo!" sa ryttaren upprört efter blott några steg, och så blev han kliad. Igen. Alla gånger gjorde hästen föredömliga halter värdiga en dressyrtävling. Perfekta stopp med alla fyra ben paralella i en snygg kvadrat. Det här med att bli kliad var tydligen väldigt trevligt.
Ja. Och vad vill jag säga med detta? Ja troligen att jag inte förtjänar en så fantastiskt fin unghäst. Han borde finnas i ett fantastiskt stall med en professionell och modig ryttare, eller hos någon rik tsar i arabländerna, och inte insnöad i norrland hos en skraj matte. Den skraja matten förtjänar inte ett vackert arabiskt fullblod, utan på sin höjd en tjock korsningsponny. Med spatt. Men nu är vi här. Tillsammans. Och har man en gång lärt känna honom så vill man inte släppa taget.
Och en av oss fick väldigt mycket godis efter passet.
Den vackraste av oss, fick godis.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar