Livet är förändring

Vi bor tydligen 300 meter från en agilitybana! Döm min förvåning över att hitta ett A-hinder och en ramp där, INTE långt från vår bostad! Jag blev ivrig och förklarade för Per att jag tränade agility med terven för sju år sedan. Terven var faktiskt mitt största projekt under min studietid, innan jag började hoppa fallskärm, blogga och träna. (Studera var ICKE mitt största projekt under min studietid. Det var bara ett onödigt måste...) Jag blev tvungen att testa om min gamla terv, tio år gammal, kom ihåg något från sin ungdomstid. Till min stora glädje minns hon precis hur banan fungerade. Hon tog sig an hindrena med glädje och engagemang, och genade lite lättsamt i nedfarten. Men lite friheter får man faktiskt ta sig, när man blir gammal. Gissa om vi kommer att leka mer till våren, när flera hinder kommer fram?!

Per har tokjobbat tio dagar i sträck för att kunna få ledig tid att hjälpa mig med flytten samt kört bil i 150 mil för att sortera trosor och skor i små kartonger med mig. Två gånger dessutom. Han har åkt 300 mil sammanlagt för min skull och för att jag ska få ordning på min flytt. Sedan har han rensat sina garderober, tömt två hyllplan på väggen, skaffat mig en helt tom klädkammare och skickat blommor till arbetet. När han bjudit mig på luncher och middagar i dagarna tre, och när jag besvarade detta genom att säga att jag ville ha RIKTIG mat så ställde han sig vid spisen och gjorde wokad kyckling i kokosmjölk med paprika, champinjoner, cashewnötter och allt möjligt nyttigt han kunde komma på. Han har rastat min hund och borstat henne oupphörligt för att hon ska vara så hårfri och klappvänlig som möjligt. Allt för att behaga fröken Bildström som ämnar göra denna stora uppoffring att flytta till hans hem. Och även delvis för att behaga Terven. För matte blir glad om hunden blir glad, oc

Nu är jag ju hemma hos honom. I hans hem. I hans stad. Jag hanterar det hela genom att ligga i fosterställning i sängen vid väl valda tillfällen. Sedan så kliver jag upp och börjar försiktigt klämma in mina vardagsrutiner in i hans liv. Som att äta frukost. Om jag bara hittade stekpannan. Vart den nu kan vara. Jag letar igenom alla skåp. "Vart är stekpannan?" frågar jag Per. "I skåpet." svarar han. Vilket jävla skåp? Jag får ett moment av skåp-panik innan jag hittar en gammal stekpanna. I ett skåp. Äggen bränns fast och ligger som små sorgliga halvbrända flagor som delvis blivit ett med stekpannan. Det skulle behövas lite värmeljus också. Tycker jag. För att min frukost ska bli fulländad. "Har du värmeljus?" frågar jag. "Japp." "Vart är dom?" "I skåpet." svarar han. IGEN. Vilket jävla skåp? Det finns ju skåp i hela köket. Och inte fan hittar jag något i dem. Inte någonstans. Finns det något hemligt skåp som garderoben i Böcke

Det räcker ju inte med att jag flyttar till en ort i Norrland där jag inte har några vänner, jag har flyttat ihop med Per också. Per som jag träffade i höstas. Som jag faktiskt inte känner särskilt väl. Detta väcker stunder av panik och ångest. Ett exempel av en stunds panik och ångest var när vi flyttat färdigt från min bostad och skulle åka med våra två bilar till norrland. Vädret var kallt och grått och jag drog jackan tätt inpå kroppen när jag klev in i bilens förarsäte. Efter att ha kört några mil insåg jag att min bilfläkt inte fungerade. Den gav inte ens ifrån sig ett ensligt snurr. "Fläkten fungerar inte!" sa jag till Per, som körde den andra bilen, när vi stannat vid en bensinmack. Per sken upp och stegade till min bil. Han öppnade dörren på passagerarsätet och gav bilen en rejäl smocka under handskfacket. Fläkten hostade till ett par gånger och började sedan brumma. Jag log tacksamt till Per som självsäkert stegade tillbaka till sin bil för att fortsätta bilfärden.

Jag har aldrig gråtit i samband med en flytt förut. Någonsin. Alltså ni vet det där sentimentala tacksamhetsgråtet, det har inte varit min grej. Förut alltså. Men nu var det tydligen helt plötsligt min grej. Jag lyckades försena flyttningsarbetet genom att sentimentalt gråta som Lille Skutt vid åtskilliga, men väl valda, tillfällen. Som när jag skulle lämna TV:n och några böcker till Runa. Jag försökte desperat behålla en värdig min vid köksbordet när vi skulle dricka en kopp The men tårkanalerna öppnades som kranar, och jag blev i det närmsta generad över det hela. Per fick stryka mig över ryggen och Runa försökte förtvivlat peppa mig Det tomma köksgolvet är tydligen också en bra plats att gråta på. Jag har gått omkring och smågrinat lite här och var. Karin undvek jag brutalt eftersom jag visste att flyttarbetet skulle försenas med minst två timmars gråtande om jag skulle behöva säga hej då till henne. Då var det lättare att säga ett vagt "Vi syns väl..." på fredagen när vi

Snart bär det alltså iväg. Snart flyttar jag till Västerbotten och till mitt nya liv . Jag är snart helt klar med mitt arbete på min nuvarande arbetsplats. Jag har överlämnat mina ärenden till min efterträdare och arkiverat, strimlat och skickat olika dokument (jag är socialtant). Jag försöker vara extra snäll mot mina kollegor och klienter, vissa av dem kommer jag ju att sakna väldigt mycket. Jag har skänkt bort några saker till kollegorna för att slippa ha så mycket packning för flytten på 70 mil. Sten får min bryggare och Lena får min blomma. Jag har satt små klistermärken på dem så de inte glömmer bort mig...

Idag skickade min pojkvän (och blivande sambo) blommor till mitt jobb. Det kändes lite overkligt på flera plan. 1. Jag har en pojkvän. Mycket märkligt. 2. Han är min blivande sambo. Extremt märkligt. Skulle inte jag vara en förebild för alla självständiga singlar?! 3. Jag har fått blommor. Okej. Nu är något fuffens på gång. Har vi bråkat? Har han vänstrat? Är det något han behöver be om ursäkt över? Eller? Va? Enligt lappen på buketten så är han tydligen bara jätteglad över att vi ska flytta ihop och vill göra sitt allra bästa. Eventuellt är han i smyg kanske bara lättad över att jag överlevde mina matlagningsexperiment och fortfarande lever, men han kanske bara inte vågar säga det rakt ut. 4. Jag fick dem på mitt jobb. Som inte är mitt jobb. För snart ska jag jobba någon helt annanstans. Mycket mystiskt. .

Jag kom på den briljanta idén att mixa ihop vitlök och gul lök. Det blev en väldoftande smet som jag strök över ett gäng grönsaker (sparris och succini) som jag stoppade i ugnen. Jag tänkte att det skulle bli jättegott att ha till potatis och fisk. Det blev inte jättegott. Det blev blått. Turkosblått, närmare bestämt. Och smaken blev vedervärdig. Bitter eller besk eller bitterbeskt. Och lukten är så genomträngande att jag måste ta ut soporna så snart jag avslutat det här blogginlägget. Tydligen ska man inte underskatta vitlökens makt. Enligt Google så kan det bli en märklig kemisk reaktion om man blandar vitlök med citron eller gul lök. Själv känner jag mig som en mästerkock just nu... .

Jag har skänkt bort mina möbler till en kristen second hand-butik. Allt överskott på försäljningen går till barn i ett mindre privilegiat land. Jag kom på idén för några veckor sedan och igår gick jag till butiken och erbjöd... ja i princip alla möbler jag hade. Soffan ville jag ha kvar ett par dagar till så jag hade något att sova i. Resten fick de ta. Soffan får de hämta när jag flyttar. Jag reflekterade inte så mycket över det. Och jag tyckte det kändes snålt att göra småvinster på blocket när barn svälter i afrika och allt det där. Möblerna var fina men inte överdrivet dyra. Så jag ville bara... jag ville vara snäll, helt enkelt. Jag blev nästan överraskad hur väl jag blev emottagen när jag kom med mitt erbjudande. Mannen som tog emot möblerna och tittade på dem blev verkligt glad och entusiastisk. Han fotade möblerna och tackade innerligt flera gånger, samtidigt som han stånkande bar möbel efter möbel ut ur min bostad. I det stora hela så var det en väldigt glädjande upplevelse.

Jag började ett projekt för två år sedan. Det är en slags bilderbok för vuxna. Kortfattat. Sedan blev det sommar och separation och byte av ort och byte med jobb och fan och hans moster och jag kom aldrig riktigt tillbaka. Men jag sparade mitt färdiga manus och mina teckningar och såg till att alltid veta vart jag hade dem. Nu blev jag sugen att fortsätta igen. Vilken tur att jag har hela mitt manus och alla bilder kvar. Så det var bara att ta vid där jag slutade senast. Det känns riktigt roligt.

Jag sa ju det från början. Kärlek och chins funkar inte. Mina chins blev sämre när jag blev nyförälskad i Per. (Jag är fortfarande kär i honom men nu kvittrar vi inte för varandra till klockan två på natten, längre.) Sedan funkar ju inte skidåkning och chins heller. För båda de aktiviteterna sliter på axlarna. Förkylningar, bihåleinflammation och igenslemmade luftvägar funkar inte heller med chins. Men nu är det dags att ta itu med det där igen. "På't igen!" som Charlotta brukar säga. Det gäller att inte ge upp. Det blev nästan tre.

På lördag blir det det tyngsta träningspasset. Det är nämligen den sista planerade utmaningen jag gör tillsammans med Karin innan jag flyttar. Vi ska på spinning i fyra timmar och jag är rädd för att bli sentimental. Jag är rädd för att gråtandes sitta och snora på spinningcykeln i stället för att spinna. . . Karin går inte att ersätta. Det finns ingen som hon. . Så är det bara... . .

Nu är det lite svårt att träna. Jag har haft problem med luftvägarna just nu så det är en dålig idé att jogga. Jag får ägna mig åt annat. Som att pyssla om utseendet. Vara sådär riktigt kvinnlig. Jag har färgat håret och sminkat mig och fixat snedbena. Jag har solat lite solarium och skrubbar mig med någon slags sanslöst dyr skrubbkräm. Jag ska baskemig måla naglarna också. Rosa. Tror jag. Jag måste bara förbereda mig mentalt först... .

I fredags blev jag, terven och Maria bjudna på middag av Sten och hans fru. När jag och Maria kom så brann marsaller vid ingången till det fina huset. Inne i köket brann en öppen spis och det kändes nästan högtidligt att kliva in genom tröskeln till deras hem. Jag var lite halvkrasslig men parkerade mig vid matbordet och fullkomligt njöt av dem allihopa. Terven svansade glatt omkring och tiggde klappar och godis. Stens fru bjöd på ett fantastiskt pianostycke. Det kändes missmodigt att jag ska flytta så långt ifrån dem. Sten har varit en fantastisk arbetskamrat som lärt mig massor, Maria har också varit en otrolig resurs för mig. De har varit så kloka och öppna mot mig de här två åren jag arbetat med dem. Maria och Sten testar Hallonsaft. På lördagen kände jag mig lite håglös när Runa ringde. "Vi åker till Sundboden och fikar!" sa hon och några minuter senare baxade vi in oss i bilen och åkte iväg till Öregrund. Sedan satt vi länge och myste med kaffe och cheescake. Runa fan

Nu har jag besämt mig för att skidsäsongen är över. Inget mer snorande. Inga igenslemmade luftvägar. Ingen hiskelig morgonhosta. Tack till Per som hjälpt till. Nästa år köper jag en andningsmask så jag inte drar på mig dessa ständiga luftrörsproblem. Jag hoppas att jag till nästa säsong hinner glömma alla kalla vinternätter som jag nötte på i spåret, och jag hoppas jag bara kommer ihåg de soliga vinterdagarna då förväntan låg i luften... Denna vinter var tuff!

Åh vad jobbigt det var. Ni anar inte hur jobbigt det var. Till och med en äppelkindad positiv tjej som jag tappade mitt positiva koncept. Det var skitjobbigt. Herregud. Varje lem i kroppen sa att jag inte riktigt var fysiskt redo för nio mil på skidor. Jag kämpade på hårt för att imponera på Per. Jag tänkte att det vore ju tråkigt om han coachade en tjej som bara gav upp sådär. Så jag knatade på. Mil efter mil. Märkligt nog. Ren tjurskallighet. Likförbannat så behöver det bara gå en kvart efter målgång innan jag börjar planera för nästa gång jag tänker åka Öppet Spår. För jag gjorde ju det. Jag klarade det! Det tog 10 timmar och 11 minuter för mig att genomföra loppet. Innan start. Jag är väldigt ovetande om att saker kommer att bli jobbiga. Tack till Per som gav kärlek... ...och kärlek... ...och kärlek. -