Att pinka revir

Nu är jag ju hemma hos honom. I hans hem. I hans stad. Jag hanterar det hela genom att ligga i fosterställning i sängen vid väl valda tillfällen. Sedan så kliver jag upp och börjar försiktigt klämma in mina vardagsrutiner in i hans liv. Som att äta frukost. Om jag bara hittade stekpannan. Vart den nu kan vara. Jag letar igenom alla skåp.

"Vart är stekpannan?" frågar jag Per.

"I skåpet." svarar han.

Vilket jävla skåp? Jag får ett moment av skåp-panik innan jag hittar en gammal stekpanna. I ett skåp. Äggen bränns fast och ligger som små sorgliga halvbrända flagor som delvis blivit ett med stekpannan.

Det skulle behövas lite värmeljus också. Tycker jag. För att min frukost ska bli fulländad.

"Har du värmeljus?" frågar jag.

"Japp."

"Vart är dom?"

"I skåpet." svarar han. IGEN.

Vilket jävla skåp? Det finns ju skåp i hela köket. Och inte fan hittar jag något i dem. Inte någonstans. Finns det något hemligt skåp som garderoben i Böckerna om Narnia som innehåller en helt annan dimension där kentaurer står med värmeljus och stekpannor och bara väntar på att man ska kliva in och plocka ut dem? För JAG hittar ingenting av någonting. För det här är inte mitt hem. Och mina ägg har ingått i en hemlig sammansmältning med den gamla stekpannan och påbörjat grunden för ett helt eget litet samhälle.

Jag har försökt ta en promenad men behöver Per med mig för jag hittar inte bra promenadslingor själv. Jag har varit nere på centrum och planerar att gå till gymet som jag inte heller hittar till själv. Jag orienterar mig utmattad och av den lilla energi jag har kvar så vill jag pinka in mitt eget revir.

Jag vill byta gardiner i köket till mina gardiner. Inte för att mina gardiner är finare utan för att de är mina gardiner. Och på det lilla bordet framför ingången till huset står minsann MIN lykta och min vas med mina blommor i. MINA blommor ska stå i köket också. Min hund får sova i sängen. Mina kuddar ska ligga där också. Mina värmeljus är på bordet. Jag pinkar revir tills det inte finns något kvar att pinka på. Tills jag har slut på pink.

Och efter att jag uppgivet insett att det inte blir några värmeljus till just denna frukost, så står Per i farstun med två nyinköpta stekpannor som han passat på att handla till mig under morgonpromenaden med hundarna. Innan jag tar emot hans spontana presenter till mig, så vill jag först försäkra mig om att dessa verkligen är mina stekpannor.

.