Livet är förändring

  Precis som jag hade på känn, så skulle reaktionerna bli positiva över mina tre rapporter som jag avslutat denna månad. Man kan ge varandra feedback i vårt datasystem och jag fick detta från en person i ledningen bara någon timme efter att jag lämnat in den mest krävande och omfattande rapporten.  Nu blir det skiftande fokus i april, och under våren kommer mer att handla om att stötta chefer i att få några processer på pränt, och bara en större intern utredning som jag inte fått någon deadline på ännu. Får man ingen deadline så litar ledningen på att man gör det man ska och att det får ta den tid det tar, och det är ju väldigt skönt för arbetsmiljön.  Det är jättekul att jobba nu!  Jag har tittat på min ekonomi. Den är absolut inte dålig, men jag inser att jag kan behöva prioritera om lite, för att ekonomin ska bli ännu bättre långsiktigt. Jag tror jag behöver sluta klippa mig och färga håret på ett tag. Kanske räcker det att göra det två gånger per år. Jag kan göra det innan min seme

Jag joggade fem kilometer i morse och kunde även styrketräna lite benövningar. Det sved ordentligt i benen, men det kändes också bra. Jag börjar våga njuta av att jag blir starkare och klarar mer. Jag litar mer på kroppen. Jag brukar göra liggande benpress på 50 kilo som arbetsvikt men i morse höjde jag till 70 kilo utan problem. Jag börjar se skillnad på viktnedgången nu också, då vissa kläder börjar sitta lösare och att jag kan ta på mig jeans som jag tidigare undvikit.  Min träningsklocka mäter min syresomsättning, och den blir jag också lite peppad av. Det går inte så strålande att springa på löpbandet just, jag är inte särskilt snabb där, men klockan kombinerar löpbandet med andra övningar jag gör, crosstrainer, promenader och allmän uthållighet, och då ser resultaten riktigt bra ut. Och jag känner ju det, att trots att jag inte har så bra löpkondition så har jag en allmän uthållighet som känns jättebra, exempelvis att jag kan styrketräna efteråt eller lägga in andra dubbelpass u

Samtidigt som jag grät av glädje över min fina unghäst som bara fortsätter att vara kanonfin, så sörjde jag en tidigare pojkvän, från min ungdomstid, som avlidit. Det är nackdelen med facebook. Man scrollar i flödet och plötsligt kommer det upp hur hans förtvivlade fru skriver "Jag tänker på dig, varje dag..." och man inser att man missat något fruktansvärt. Och så ser man det precis när man är på väg in i hallen för att ta på sig hästkläderna för att göra ett av årets största mentala utmaningar. Och det är extra fruktansvärt när fina, snälla, omtänksamma medmänniskor går bort, ofrivilligt och för tidigt. De där människorna som man minns tillbaka på med glädje. Jag försökte tuffa på i går och göra allt jag hade planerat, men det blev ändå plötsliga pauser av eftertanke här och var. I stallet. På toaletten. Sittandes på sängkanten och stirrandes i väggen. Jag tänkte på hans fru som stolt alltid hyllat honom. På de små barnen som växer upp utan pappa. Att han alltid var snäll o

Jag hade inte bestämt mig för att sitta på Ares idag. När jag försökte tänka på det igår så fick jag olustkänslor i magen. Det är  mentalt jobbigt för att föra benet över sadeln och verkligen sitta på en oinriden häst. Att ta steget och verkligen göra det.  Sedan försöker jag trygga mig själv och tänka att Ares inte mår dåligt av att jag inte vågar mig upp på honom ännu. Han har inte fyllt tre ännu. Jag kan gott klänga på honom och leka med honom på andra sätt, utan att jag sitter på honom. Jag kan leka, leda och longera ett år till om jag vill. Det är verkligen ingen brådska.  Men så gör jag det plötsligt. Jag försöker göra det hastigt och utan att tänka för mycket. Jag hinner inte ens slå på hjälmkameran. Jag försöker finta mig själv. Ares stod stilla som vanligt vid pallen och såg lugn och nöjd ut, jag svingade mig bara upp.   Och så sitter jag plötsligt där uppe. Och skakar i benen.  "Så här är det Ares, din matte skakar ibland, det får du leva med." tänkte jag och klappa

Den 9:e mars i år skrev jag inlägget  Att fatta kloka beslut , där jag skrev om hur tungt det var att gå tillbaka till gymet och att jag skämdes lite. Jag hade gått upp sex kilo på ett år, på grund av blodbrist, trötthet, sorg och stress, och kände mig väldigt besviken på att jag försämrats så mycket. Jag var helt frisk i grunden igen, men hade haft en väldigt lång förkylning under februari. och träningen hade gått hackigt några veckor, men jag gjorde mitt bästa. Det kändes tungt.  Nu är det den 25 mars och jag har genomfört 14 träningspass sedan jag skrev inlägget. Sju konditionspass på ca 40 minuter och sju styrkepass på ca 30 minuter. Ofta två pass vid samma tillfälle och vila emellan. Jag har fyllt ut halva min mattallrik med rivna morötter, broccoli och haricot verts. Jag har nu gått ned 2,1 kilo (från 66,1 kilo till 64,0 kilo) och jag känner mig så nöjd och glad över att jag jobbat mig igenom en vändning.  Visst är det lättare på ett sätt, att jobba ned vikten när man gjort det f

Jag köpte ju en jättefin förbygel till Ares i veckan. Hans sadel glider ju lätt bakåt och det löser man ju lätt med en förbygel. Jag fann en jättefin på Granngården storlek Cob, men tänkte kanske inte riktigt på att det dröjer några år innan Ares har den bröstkorg och bog som en vuxen cob faktiskt har. Han har ju inte riktigt vuxit färdigt direkt. Den blev alldeles för stor för honom. Den gick inte använda.  Så då lånade Sara ut en Brösta till mig, som fyller ungefär samma funktion, och som ni ser på bilden ovan, med skillnaden att den egentligen ska sitta på en sele till en ponny som drar vagn, och den satt jättebra! Snygg var den också! Och så fort jag såg den så började det klia i fingrarna. Den var väl använd och mjuk och fin i lädret, men en liten noggrann puts hade varit väldigt tillfredsställande.  "Får jag ta hem den?!" frågade jag hoppfullt och så fort jag fick ett "ja" så var den inne i bilen.  Jag älskar ju nämligen att smörja läder. Särskilt läder som är

  Jag skulle upp i sadeln på Ares nyligen, bara sådär på ena sidan som vi tränat på tidigare. Det är otroligt halkigt ute och jag har bestämt att inte sitta upp helt förrän han har grepp, så han inte går omkull om han blir rädd. Men plötsligt gick det bara inte för mig att komma upp i stigbygeln. Benen skakade, jag andades kraftigt, jag kände mig livrädd. Jag hade haft en klump i magen i några timmar redan innan stallet, och starka olustkänslor.  Ares var jättefin och lugn som vanligt, men jag blev otroligt besviken på mig själv. Varför vågar jag inte kliva upp och ställa mig i stigbygeln som jag brukar? Benen vek sig nästan under kroppen och jag kände mig totalt ledlös och utan spänst. Jag fick lite återblickar från den tiden jag red in Galishimo och var otroligt rädd. Han kunde ju bocka väldigt mycket när jag red in honom. Vi gick några steg med Ares när jag stod i stigbygeln men jag blev väldigt orolig när sadeln gled åt sidan. Ares var inte bekymrad. Han börjar vänja sig vid rutine

  Jag skrev i förra inlägget att jag fått starkare band till Ares och att vi förstår varandra bra, och här är ett typiskt exempel på det. Jag tänkte inte på det förrän jag tittade på videon. Vi har en öppen ridbana som inte är stängd vid utgången. Mamma står och filmar. Sara står bredvid. Jag gör lite övningar med Ares utan ryttare på ryggen, vi tränar lite styrning och tygeltag. När jag tycker han är duktig så stannar jag honom, sedan släpper jag honom helt, går bakom honom och kliar honom lite bakom låret.  Så min häst som inte fyllt tre år ännu, står lös på en öppen ridbana, utan att någon håller fast honom, och blir kliad på låret. Han går inte iväg. Han går inte ut. Han går inte till de andra på ridbanan.  Jag såg inget konstigt med det när jag släppte tyglarna och gick bakom honom. Jag hade inte alls någon tanke på att det det kanske är oansvarigt att parkera honom lös. Tanken att han skulle gå ifrån mig fanns inte alls i mitt huvud. Det enda jag tänkte på var att det var dags at

  Idag har vi tränat uppsittning igen och Ares är ju.. ja Ares. Jag är otroligt tacksam över hur otroligt snäll och trevlig han är. Han har inte problem med något alls. Jag känner hur vi börjar få ett starkare band till varandra och läser av varandra och kommunicerar. Med de små gesterna. I samförstånd. Och i ett ömsesidigt intresse i varandra.  Tyvärr så är det isbana på ridbanan. Ares kan inte ens skritta ordentligt på den utan att börja glida med bakfötterna. Jag har grusat ett mindre område för oss att hålla till på. Jag vill inte utsätta honom för en situation där han kan råka stressa, böra trava runt, och halka på isen, därför blir alla våra steg i träningen väldigt små, och all träningstid blir kort.  Men det lider ju inte Ares över.  Inte jag heller.  Visst kan man börja härja i djupsnö eller rida i hagen. Men just nu har jag svårt att vilja skynda på, eller förändra något, det går ju så bra för oss precis som det är!  Det enda som är lite jobbigt är att glädjen och tacksamhete

Jag köpte en högre uppsittningspall till Ares, så jag kommer högre upp ovanför honom när jag tränar på uppsittningen. När jag ska sitta upp behöver jag inte heller tynga stigbygeln lika hårt och riskera att sadeln snurrar runt. Ares manke är lite flack ännu. Det kan vara så när hästar är unga, men manken reser sig när han blir äldre, och då blir den ett bra fäste för sadeln. Ares brydde sig inte särskilt mycket om pallen. Han var mer bekymrad över hur jag skulle nå att ge honom godis om jag höll mig så långt bakom honom. Det är svårt att tigga om någon nästan står bakom en.  Så han vankade runt ett tag, och backade några gånger, innan han ställde sig stilla och accepterade övningen. Ibland är han en vankare. Han kan stå och väva i boxen, eller gå av och an när han är uppbunden om han är ensam i stallet. Det går lite upp och ned med vankandet. Jag korrigerar inte det särskilt mycket då jag tänker att han kommer att sluta när han blir vuxen. Han har ju inte ens fyllt tre ännu. Han är bar

  Jag fick besked om min nya lön, baserad på mina prestationer under 2022, och det blev en liten höjning. Några hundralappar över medelhöjningen. Jag ligger fortfarande ganska lågt i lönestatistiken men jag blev ändå nöjd!  För grejen är ju den, att jag kunde lika gärna ha blivit sjukskriven år 2022. Hade jag stridit för att få vara sjuk så hade jag fått igenom en sjukskrivning. Mina blodvärden var i botten. Jag sov upp mot 14 timmar per dygn, jag klarade inte en hel arbetsdag utan att vila. Jag tyckte till slut att det till och med var jobbigt att sitta upprätt. Jag stred för att få jobba hemifrån i mjukisbyxor och flottigt hår och att få sova en timme på lunchen. Men sluta jobba ville jag inte. Så jag tog på mig lite nya projekt, och hamnade i ett kanonlag som gav mig energi, vi drog verkligen åt samma håll, gemensamt! Det motiverade mig att göra mitt bästa. Så då låg jag hemma  i sängen med laptopen i knäet och kämpade på med mina uppdrag, och höll tummarna för att jag skulle klara

Redan dag två så känns det bättre att vara på gymet. Från början känner jag mig lite låg, lite pinsam och i dålig form, dessutom glömde jag aktivitetsklockan hemma också, men efter ett tag så kom jag igång.  Musklerna svarar verkligen jättebra på träningen. Jag ökar vikterna i minst en maskin varje gång. Jag provade 60 kilo på marklyft, som jag annars sällan brukar göra, och det kändes ändå riktigt bra. Ingen smärta i händer och leder. Ingen puls som skenar iväg. Ingen yrsel och inget illamående efteråt. Bara en frisk kropp som orkar jobba.  Jag fick en känsla av att jag var stark, och att det kommer att bli bättre. Mycket bättre! Bara fortsätta kämpa! 

Jag har nu återgått till gymträningen efter över två veckors problem med lungorna. Jag hade velat skriva "ÄNTLIGEN!" och tagit en glad selfie om att jag är back on track, men jag hittade absolut inte den känslan. Jag har gått upp sex kilo på ett år. Vila, sjukdom, ålder och förmodligen inflammationer i kroppen har gjort huden ojämn, tunn och gropig. Det blev ingen glad selfie. Jag såg trött och håglös ut. Små valkar och ojämnheter putade ut osymmetriskt här och var. Jag skämdes lite, jag brukar alltid gå på gymet med huvudet högt, men nu kändes det riktigt jobbigt.  Det bränner fortfarande lite i lungorna när  jag andas men jag kunde jogga i lugn takt utan att anstränga mig för mycket. Sedan gjorde jag ryggövningarna jag brukar göra.  Efter två ryggövningar gav jag bara upp, plockade upp mobilen, och bombade Ebba med meddelanden om hur jobbigt det är att vara tillbaka. Det är inte alls skönt. Jag skäms. Jag visade en bild från förra året då jag såg fantastisk ut, och sörjde h

  Jag hälsade på hos mamma i helgen, vi åt renskav ute vid renhägnaden och matade renarna med lite lav. Skönt att vara hemma en stund! Mat över öppen eld kan man äta hur mycket som helst av! Det kändes som en minisemester.  Jag gör fortfarande saker som jag kallar "städa upp efter mig själv" efter perioden då jag var så långdraget sjuk. En sak jag behövde göra för några dagar sedan var att åka flera mil för att få en underskrift på ett viktigt dokument inom bostadsrättsföreningen, som jag skulle ha skaffat för över ett halvår sedan. Men då var jag ju som sjukast så jag förlåter mig själv.  Den andra aktiviteten som går under kategorin "städa upp efter mig själv" var att försöka gräva fram hästtransporten som jag inte använt sedan november. Som den var översnöad! Lager av snö och is gjorde det svårt att hacka sig igenom. Jag brukar alltid se till att transporten är redo och användbar, men denna vinter fick den bara stå. Jag orkade helt enkelt inte.  90 minuters skott

Galishimo, må hans vackra lilla själ vila i frid, gick ju inte rida alla gånger, om han var spänd, så jag fick ju ofta longera honom. Och han blev verkligen superfin att longera som äldre! Jag lärde mig mer och mer hela tiden. Efter många år blev longeringen ett väldigt fint komplement till ridningen, och något jag blev tacksam över att jag kunde utöva, som stärkte honom. Jag lärde mig flera olika övningar och varianter som gav väldigt bra effekt på ridningen också. Exempelvis en bärig galopp på liten volt.  Från början så hade jag mest ord för gas och broms. Det vill säga både klick och smack för "framåt" och "Ptro" för att bromsa eller stanna. Sedan så lärde jag in nya ljud med Galishimo för att vara mer specifik med vad jag ville att han skulle göra. Det kändes lite löjligt att träna in nya ljud med Galishimo, men utdelningen kom ganska snabbt. Man kan kort säga att vårt vokabulär var följande:  Skritt: Klick klick (med tungan)  Bjud mer framåt men behåll gångart