Inridningen fortsätter

 


Idag har vi tränat uppsittning igen och Ares är ju.. ja Ares. Jag är otroligt tacksam över hur otroligt snäll och trevlig han är. Han har inte problem med något alls. Jag känner hur vi börjar få ett starkare band till varandra och läser av varandra och kommunicerar. Med de små gesterna. I samförstånd. Och i ett ömsesidigt intresse i varandra. 

Tyvärr så är det isbana på ridbanan. Ares kan inte ens skritta ordentligt på den utan att börja glida med bakfötterna. Jag har grusat ett mindre område för oss att hålla till på. Jag vill inte utsätta honom för en situation där han kan råka stressa, böra trava runt, och halka på isen, därför blir alla våra steg i träningen väldigt små, och all träningstid blir kort. 

Men det lider ju inte Ares över. 

Inte jag heller. 

Visst kan man börja härja i djupsnö eller rida i hagen. Men just nu har jag svårt att vilja skynda på, eller förändra något, det går ju så bra för oss precis som det är! 

Det enda som är lite jobbigt är att glädjen och tacksamheten över Ares fortfarande ibland slår över till skuld och saknad över Galishimo. Oftast när jag slappnar av som mest. 

Särskilt när man råkar tänka
"Så här lugn och stabil hade aldrig Galishimo varit..."
Då får jag fortfarande en irrationell känsla av att svika Galishimo. Det blir som en klump i magen.

När jag tittade på filmen när jag hänger och klänger på Ares så kunde jag inte hejda mig och började gråta. Här får jag vara med en så fin, enkel och okomplicerad häst, och Galishimo fick inte ens få fortsätta leva med mig. Han fick inte ens livet. Och här klänger jag på en annan häst och skiner som en sol. Hur kan jag ens det? 

Men då får jag ta ett djupt andetag och tänka att alla känslor måste få finnas med. Glädje och sorg måste få gå hand i hand. Jag måste få kastas lite mellan glädje och skuld när helst det kommer.

När jag köpte Ares så förstod jag nog inte sorgens natur fullt ut, och jag trodde definitivt att sorgen skulle gå över snabbare. Men när jag köpte Ares så var jag inte heller förberedd på att jag skulle känna så mycket uppskattning och glädje med just honom. Han gör mig trygg. 

Men det måste få vara så. 

Man måste få känna starkt. 

Man måste få sörja en häst även åtta månader senare. 

Och man kan älska en ny häst parallellt. 

Det kommer lugna sig med tiden. 





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer