Kloka beslut, viktnedgång, och hovverkning

Den 9:e mars i år skrev jag inlägget Att fatta kloka beslut, där jag skrev om hur tungt det var att gå tillbaka till gymet och att jag skämdes lite. Jag hade gått upp sex kilo på ett år, på grund av blodbrist, trötthet, sorg och stress, och kände mig väldigt besviken på att jag försämrats så mycket. Jag var helt frisk i grunden igen, men hade haft en väldigt lång förkylning under februari. och träningen hade gått hackigt några veckor, men jag gjorde mitt bästa. Det kändes tungt. 

Nu är det den 25 mars och jag har genomfört 14 träningspass sedan jag skrev inlägget. Sju konditionspass på ca 40 minuter och sju styrkepass på ca 30 minuter. Ofta två pass vid samma tillfälle och vila emellan. Jag har fyllt ut halva min mattallrik med rivna morötter, broccoli och haricot verts. Jag har nu gått ned 2,1 kilo (från 66,1 kilo till 64,0 kilo) och jag känner mig så nöjd och glad över att jag jobbat mig igenom en vändning. 

Visst är det lättare på ett sätt, att jobba ned vikten när man gjort det förut, men det är aldrig enkelt. Kroppen kommer alltid att protestera när man ger den ett kaloriunderskott. Men samtidigt mår jag ju bra av att göra saker som utmanar mig, och att få lyckas.

En stor skillnad motför tidigare år är att jag märker att omgivningen, åtminstone de som inte känner mig så bra, kan bli skeptiska när jag pratar om viktnedgång. "Du behöver INTE gå ned i vikt!" är en vanlig reaktion. En annan kvinnlig kollega utropade bara "NEJ!" och sedan med eftertryck "NEJ!!" igen när jag sade att jag kämpade lite för att minska vikten. Igår blev en kollega nästan irriterad när jag vägrade ta en god kaka som hon bjöd på. Som att klimatet förändrats lite och blivit lite hetare mot friska personer som vill gå ned i vikt, som om det vore fel att vilja förändra något om man har ett hälsosamt BMI. 

Tänk er det omvända. En överviktig person reser sig för att ta en dessert och den kvinnliga kollegan utropar "NEJ!!"... skulle det hända? Troligen inte. Och då är den överviktiga kollegan troligen närmare allvarliga hälsobrister än vad jag är. 

Visst finns det en procent personer som kan få problem av att gå ned i vikt, men man behöver bara titta sig omkring på ICA (där ofta normalpopulationen befinner sig, för alla behöver handla) och man kan då konstatera att de flesta inte alls skulle fara illa av att tappa 4-6 kilo. Det är inte farligt att gå ned i vikt, kroppen är byggd för det. I många fall är det hälsosamt. Nog om detta. 

Hovslagaren verkade och skodde Ares igår också och det gick väldigt bra. Jag tycker det är jobbigt vid skoning. Galishimo var ju sprattlig hela livet och Ares är ju inte ens tre år ännu, och han beter sig ju självklart inte som en vuxen erfaren häst vid skoning. Han tappar tålamodet som de flesta unghästar. Jag tycker det ser lite otäckt ut när Ares protesterar, försöker dra åt sig hoven, eller lessnar lite. Han kränger ofta med huvudet och försöker dra av sig grimman där han står uppbunden och ska skos. Det har inte fungerat hittills, men han försöker. Sedan har jag en bra hovslagare som har så gott rykte och alltid är efterfrågad, han kan därför vara kräsen och väljer bort hästar som är besvärliga att sko. Så det är alltid med en stor suck av lättnad från mig när alla fyra hovar är fixade. 
"Du måste tänka på att han inte fyllt tre år. Han är helt normal för sin ålder. Det finns inte ett ont strå i den hästen." sade hovslagaren och klappade Ares och fortsatte: 
"Alla unghästar tappar tålamodet ibland." 

Jag känner att ju friskare jag blir, och ju mer jag lär känna Ares, ju mer uppskattar jag honom. Jag har ju ett stort nätverk av hästvänner på sociala medier och ser ibland hur många får kämpa med talangfulla prestationshästar med mycket mer explosivitet och energi. En vän blev precis sparkad av sin unghäst under longeringen, den personen är väldigt kompetent och orädd och har inga problem med lite bakslag, det finns nog fina priser att vinna med den unghästen om bara några år, men själv är jag så glad att det inte är jag. 

Att jag fått ha det vilsamt med Ares dessa första fem månader.