Rakning och ny uppsittningspall

Jag köpte en högre uppsittningspall till Ares, så jag kommer högre upp ovanför honom när jag tränar på uppsittningen. När jag ska sitta upp behöver jag inte heller tynga stigbygeln lika hårt och riskera att sadeln snurrar runt.

Ares manke är lite flack ännu. Det kan vara så när hästar är unga, men manken reser sig när han blir äldre, och då blir den ett bra fäste för sadeln. Ares brydde sig inte särskilt mycket om pallen. Han var mer bekymrad över hur jag skulle nå att ge honom godis om jag höll mig så långt bakom honom. Det är svårt att tigga om någon nästan står bakom en. 

Så han vankade runt ett tag, och backade några gånger, innan han ställde sig stilla och accepterade övningen. Ibland är han en vankare. Han kan stå och väva i boxen, eller gå av och an när han är uppbunden om han är ensam i stallet. Det går lite upp och ned med vankandet. Jag korrigerar inte det särskilt mycket då jag tänker att han kommer att sluta när han blir vuxen. Han har ju inte ens fyllt tre ännu. Han är bara en bäbis. Jag försöker påminna mig om det. 

Nu rakar jag dessutom honom rejält i hasorna utan problem. För tio dagar sedan var han rädd för rakapparaten och nu bryr han sig inte. Jag ska raka lite varje dag där, så jag lättare ser att scootbootsen sitter bra på honom. Han lär sig så snabbt. 

Det är så enkelt att vara med honom. Jag fick precis vad jag drömde om. 

"Det ska vara lätt att ha häst" har jag ju tänkt. 

"Jag orkar inte utmana mig mer på fritiden, jag vill ha en häst för återhämtning" har jag ju också tänkt. 

Och nu är han här. 

Min Ares.