Första inridningen och glädjetårar

Jag hade inte bestämt mig för att sitta på Ares idag. När jag försökte tänka på det igår så fick jag olustkänslor i magen. Det är  mentalt jobbigt för att föra benet över sadeln och verkligen sitta på en oinriden häst. Att ta steget och verkligen göra det. 

Sedan försöker jag trygga mig själv och tänka att Ares inte mår dåligt av att jag inte vågar mig upp på honom ännu. Han har inte fyllt tre ännu. Jag kan gott klänga på honom och leka med honom på andra sätt, utan att jag sitter på honom. Jag kan leka, leda och longera ett år till om jag vill. Det är verkligen ingen brådska. 

Men så gör jag det plötsligt. Jag försöker göra det hastigt och utan att tänka för mycket. Jag hinner inte ens slå på hjälmkameran. Jag försöker finta mig själv. Ares stod stilla som vanligt vid pallen och såg lugn och nöjd ut, jag svingade mig bara upp.  

Och så sitter jag plötsligt där uppe. Och skakar i benen. 
"Så här är det Ares, din matte skakar ibland, det får du leva med." tänkte jag och klappade och berömde honom. 
Han vinklade bak öronen och såg ut att säga: 
"Du, det hände något? Jag vet inte vad..." Han ser varken stressad eller bekymrad ut. Bara fundersam. Han har inte rört sig en centimeter. 

Sara håller i honom mjukt, och vi försöker få honom att gå framåt några steg. 

Han vill inte. 

Han står och sneglar lite på mig. Han tar djupa andetag och är mjuk i kroppen. Han blinkar med ögonen. Han har inte frysit fast på något sätt. Jag vågar fortfarande lita på honom, det känns inte riskabelt. Han ger inget intryck av att vara stressad. Bara fundersam. 

"Det är helt okej. Du måste inte gå någonstans alls." sade jag och kliade honom och fortsatte klappa honom. Jag kände ändå... en slags trygghet. Det känns när man sitter på honom, när man kommer fysiskt nära honom. Han har en annan grundenergi. Det kommer att gå bra idag. När han märker att ingen tänker tvinga honom att gå, så börjar han leta godis i fickorna på Sara. Han bryr sig inte så mycket om mig längre. Kanske har Sara något intressantare? 

Efter en minuts kliande, då jag fortfarande sitter i sadeln på honom, så frågar vi honom igen, om han tror han kan gå några steg. Han släpper intresset för Sara och tittar på mig och vinklar bak öronen. Nästan så att han frågar mig: 
"Klarar du av det här eller kommer du att tappa balansen?" 

När han rör sig och när han märker att jag följer med, så sänker han huvudet och slappnar av direkt. Lite som att han tänker att det här var ju bekvämare att bära, än när jag bara hänger på ena sidan. Sara som hjälper mig läser av honom på precis samma sätt som jag gör, och hon släpper honom. Han är inte på väg någonstans. Han är lugn. Han undrar bara vad som händer. När vi stannar så vänder han sig och nosar mot mitt ben. Mjuka lugna rörelser och långsamt snusande mot min sko. 
"Det här var ju lite märkligt." såg han bara ut att tänka.  

Jag sitter på honom i ungefär 2 och 1/2 minut bara. Klappar och kliar. Åker och försöker att inte styra. Står mest stilla och säger att han är duktig. 

Han står fint när jag sitter av 

och när jag väl suttit av kommer tårarna. 

Glädjetårarna. 

.