Att låta tankarna lägga sig till rätta

Samtidigt som jag grät av glädje över min fina unghäst som bara fortsätter att vara kanonfin, så sörjde jag en tidigare pojkvän, från min ungdomstid, som avlidit. Det är nackdelen med facebook. Man scrollar i flödet och plötsligt kommer det upp hur hans förtvivlade fru skriver "Jag tänker på dig, varje dag..." och man inser att man missat något fruktansvärt. Och så ser man det precis när man är på väg in i hallen för att ta på sig hästkläderna för att göra ett av årets största mentala utmaningar.

Och det är extra fruktansvärt när fina, snälla, omtänksamma medmänniskor går bort, ofrivilligt och för tidigt. De där människorna som man minns tillbaka på med glädje. Jag försökte tuffa på i går och göra allt jag hade planerat, men det blev ändå plötsliga pauser av eftertanke här och var. I stallet. På toaletten. Sittandes på sängkanten och stirrandes i väggen. Jag tänkte på hans fru som stolt alltid hyllat honom. På de små barnen som växer upp utan pappa. Att han alltid var snäll och respektfull mot mig, när det mest var jag som var för ung, rastlös och inte visste vad jag ville. Han var en av de goda människorna. Han var alltid lugn. Han brydde sig om alla. Även när han bara vara 20 och vi hängde som mest. 

När jag kom hem efter mitt livs första ridtur på Ares så hamnade jag i en känslo-tombola. Alla tankar och känslor vispades bara runt, osorterat. Glädje och hopp, och så den där sorgsna eftertanken. Jag kunde inte se något på TV. Jag kunde inte följa med i en ljudbok. Jag kunde inte fokusera alls. Jag visste inte om jag ville vara ensam eller ringa till någon. 

Det fick bli en sådan kväll, helt enkelt. En kväll för osorterade tankar. En kväll med högtryck i hjärnan. 

Därför tar jag det extra lugnt idag. Jag skippar morgonträningen. Jag tar en kopp kaffe till, i stället. Jag ligger kvar en stund till. Jag vilar. Jag fortsätter låta tankarna skvalpa runt, sjunka in, och lägga sig tillrätta. Både de bra och dåliga. 

Livet är ju förändring

.