Livet är förändring

Under dagens ridpass så var två andra tjejer på ridbanan och galopperade en hel del. Galishimo blev lite ängslig av allt rusande så jag tog lite pauser och så tittade vi på hästarna som i full galopp susade förbi. Så det blev inte så mycket ridning för vår del. Mest miljöträning. Efter ett tjejerna galopperat klart så frågade jag om de kunde ta det lugnt så jag och Galishimo kunde galoppera... vilket de gärna ställer upp på. På första försöket gör Galishimo direkt en lugn och fin fattning och bär mig i en stark och rund och långsam galopp runtom dem. Som en välskolad gentleman. Jag blev så stolt så jag började rodna. Jag lyckades hålla ett nonhalant pokerface i ungefär 20 minuter efteråt men sedan sprack allt och jag frågade de andra ryttarna: "Såg ni hans GALOPP?! Va? Va? Vaa?!". Det var DEN proffsiga imagen.... Jag vältrar mig i självbelåtenhet. Han är frisk! Jag rider honom! Och han sköter sig!! Här kommer en gammal bild på oss när vi galopperar, men jag längtar ef

Idag har det blåst massor och det brukar inte Galishimo hantera så bra, så jag bestämde mig redan tidigare på dagen att longera honom med schambon i stället för att rida. Mycket riktigt, han var ängslig och orolig. Luktsinnet och hörseln slogs ju ur funktion av blåsten och dessutom prasslade björkarna läskigt när vinden tog i dem. Några yngre tjejer hade hoppträning så jag tänkte att det var lika bra att vi klämde oss in bland hoppehästarna med min lilla arab och min lilla lina. Så han hoppade ett litet kryss och travade över lite bommar under tiden jag stod bredvid med pisken. Det var så spännande att han fick nervösbajsa flera gånger över hela ridbanan. Som en liten jordfräs. Men han växte med uppgiften och till slut hoppade han ivrigt det lilla krysset, med ytterst tveksam teknik men ändå med gott humör. Tänk alla gånger jag varit så rädd för honom. När han sparkade sönder ett hinderstöd i ren panik, när jag inte fick honom över bommar och hinderstöd och när han blint rusade i

  Jag har känt mig emotionellt urlakad ganska länge, definitivt så länge jag bott i Västerbotten i alla fall, i ungefär tre och etthalvt år. Det har blivit ett normaltillstånd och jag har mer eller mindre accepterat det. Exempelvis morgontrötthet. Jag har gått från att alltid vara uppe okristligt tidigt förut, till att knappt komma mig ur sängen, som det sett ut de senaste åren. Förut var jag och terven alltid ute på promenad mellan 05.00-06.00 som start på dagen, under tio års tid, och sedan jag flyttade till Västerbotten har det inte ens funnits på kartan. Nu är hon ju död, gud förbarme sig över tervsjälen, men ni förstår vad jag menar.   Jag har varit tvungen att bita ihop lite extra för att få tillvaron att rulla. Jag har alltid känt att energin är lite liiite  på minus, men tänkt att det kan höra ihop med att man blir lite äldre och arbetsbelastning och så vidare. Jag har ju varit på gott humör och trots den latenta känslan av urlakning, så finns det ju så mycket bra i

Jag longerade Galishimo i höstrusket och tvingade honom att kliva över en markliggande bom igen. Detta gjorde han under stor dramatik och vånda. Jag fick tipset att höja hinderhöjden så att han kunde fokusera mer och inte tramsa över markliggande bommar, men jag tror inte min häst ljuger. Säger han att det är svårt så är det svårt. Punkt. Då gör jag om övningen tills han tycker att det är lätt. Det får ta ett år om så är fallet. Det spelar ingen roll. Jag har all tid i världen. En tjej gick förbi med sin hund (stor vånda och dramatik för Galishimo) i hällregnet (stor vånda) när han sprang över den lilla markliggande bommen (vånda, ångest ect) i mörkret (ytterligare vånda) och jag kunde inte låta bli att med ett halvsnett leende konstatera för henne: "Ja, så här kan man ju också spendera en sen fredagkväll...." Sedan fick han äta hö och dricka vatten i boxen och torka upp och stoppas om i ett väldigt fluffigt vintertäcke som till och med skyddade halsen och sedan var h

Dagen har varit dålig. Jag har varit stressad över arbetet och lite bekymrad över andra icke-hästrelaterade-saker, och det påverkade ju hur motiverad jag var att rida. Lägg till att det blåste ordentligt. Lägg till att jag inte hann äta lunch. Jag longerade Galishimo lite slött och ledde honom över lite bommar och små hinder. Detta tyckte han var roligt. Men jag kände mig lite omotiverad och lättirriterad, som jag blir när det är mycket annat som pockar på uppmärksamheten. Men Galishimo skötte sig fint, och prio ett är ju alltid att han ska få röra på sig. Prio ett är alltid att han ska få motion. Några tjejer tittade på. "Vill någon rida?" frågade jag varav en tjej nickade, och glatt satte sig upp. Sedan kunde jag lugnt och glatt stå och titta på när denna främmande tjej busade loss med Galishimo och lite bommar. Så underbart att se att vem som helst kan sätta sig upp på honom. Han kämpade på entusiastiskt, och de såg ut att ha roligt tillsammans. Han är inte så tokig,

Haledusingens ändå vad liten och klen han var år 2012. Gud om jag kunde ge honom en stolt puss på mulen och ge mig själv en kram och säga till mig själv "You aint seen nothing yet!" .

Galishimos uppfödare Maggie kom och hälsade på mig och Galishimo. Maggie hade Therese med sig, som också har ett halvsyskon till Galishimo. Efter detta hälsade vi, i samlad trupp, på Elin som har Galishimos helsyskon Gezzina. Full rulle och fantastiskt roligt för arabnördar. Tyvärr var vädret dåligt när jag skulle rida, ridbanan var upptagen och jag blev lite feg på Galishimo när jag skulle visa upp honom i en miljö där han inte är van att bli riden. Dessutom råkade vi rida på en äng där vi förstörde sådden. Så det blev inte många rätt där, inte. Det kändes väl sådär... Det enda som inte kändes "sådär" var Galishimo... han är awesome. Over and out. Tack till snälla Maggie och Therese som stod ute i den fuktiga snålblåsten och lovprisade oss!  Elins färdigbredda mackor värmde också magen efter att hon visat upp sin fina Gezzina... Nu är det höst på riktigt!

När jag sade till Gunilla att jag hade köpt en arabhäst så sa hon "Grattis. Du äger nu en 400-kilos hund." ...och ibland förstår jag vad hon menar...  .

Galishimo har fått en ny sadel. Sprillans ny sadel. Perfekt utpassad av en professionell sadelutprovare. Han har också fått en speciell sadelgjord för tjockisar som inte glider in i armhålan utan håller sig på plats. Att rida i den nya sadeln kändes som en dröm. Jag kunde inte säga nej. Jag. Kunde. Inte. Säga. Nej. Nu måste jag leva på jordnötter i tre månaders tid. Jordnötter och vatten. Jag som lovade mig själv att inte kasta iväg några stora utgifter innan jag betalat av bilen. Nu står jag här. Utblottad och strålande lycklig. Det är såhär det ska kännas. Sadeln satte mig på plats också och fick mig i en rak och avspänd sits. Den följde smidigt med i varje rörelse. Att galoppera var inte läskigt. Ingenting var läskigt. Nu glider inga sadlar runt. Nu trycker inget. Nu klämmer inget. Nu behöver jag inte tömköra honom för att skona hans rygg från dåliga sadlar längre.  Nu börjar livet. Nu börjar den riktiga träningen... 

Nu när Galishimo är så löjligt fin så förtjänar han verkligen inte en sadel som ständigt glider fram i armhålan på honom så jag i princip sitter på manken i stället för ryggen... Nu satsar jag järnet och tömmer plånboken. Nu ska han få en utpassad finsadel! Han förtjänar det!

Efter att ha galopptränat Galishimo för tredje måndagen konstaterade jag och Elin att Galishimo genomgått en intressant förändring nu under uppväxten. Från Unghäst till Farbror. Från ung och rädd till gammal och klok. Han blev aldrig "vuxen" eller "medelålders". Han har bara slagits av blixten och hoppat över några steg i sin personliga mognad och är nu en lekfarbror som lugnt och vänligt går med på allt. Undrens tid är inte förbi... .

Jag och J åkte och fiskade tillsammans. Jag hade ingen förväntning på att få napp. Jag har inte kastat med ett riktigt kastspö på många år och tänkte att jag bara behövde träna på att få in "kastet". Men jag hann inte öva särskilt många gånger innan jag fick napp. Två rödingar fick jag i väldigt rask takt. Sedan ville jag hem... Det är med en större ödmjukhet och respekt som jag fiskar, än vad jag köper fisk på charken i ICA. Den ena fisken kämpade länge och var alldeles ärrig på skinnet av allt krumbuktande vid stranden, den andra fisken verkade nästan ha hamnat i chock, och sprattlade inte särskilt mycket alls. Som om de hade olika personligheter. Jag fick lite dåligt samvete och har lovat mig själv att vara snabbare att avliva dem med kniven nästa gång jag fiskar. Men ändå känns det nyttigt att fånga sin egen fisk. Inte bara för naturupplevelsen och att fånga och rensa sin egen mat. Ibland glömmer man vad de där infrysta "blocken" i charken faktiskt består a

Lycka är att få säga: "Ja, du får gärna klappa Galishimo. Han är JÄTTESNÄLL." till ett litet barn som glatt genast övergår till att peta Galishimo i näsan. Och Galishimo står där snällt och låter sig vänligt petas i näsan. Då pirrar det verkligen till i magen. Ett bra pirr. Ridpasset gick toppenbra. Jag har en lite annorlunda rutin de dagar han verkligen är toppenfin. Om han gör allt rätt så avbryter jag passet efter 15-20 minuter och gör något annat med honom. Om han är så duktig och gör allt han kan, så finns det ingen anledning att nöta eller hitta på nya uppgifter till honom. Eller fortsätta att göra de rätta övningarna tills han blir muskeltrött och får en negativ känsla av rörelserna. Så vi avbröt allt och jag satt av. Jag lättade på sadelgjorden så den inte skulle klämma om magen, och så tog vi en promenad i skogen i stället. Jag brukar alltid vara väldigt noggrann med att han aldrig får stanna för att äta. Då får man ju en häst som resten av livet rycker efter

Tänk vad många promenader jag missar nu,  när hon inte längre visar mig vägen... .

 Några gånger per termin så föreläser jag om mitt yrkesområde på arbetet, och det var en sådan vecka denna vecka. Tre föreläsningar blev det, och det blir roligare och roligare för varje gång, jag behöver repetera det för att kunna göra det riktigt bra. Föreläsningar är inte allt för olikt teater. Jag älskade ju teater när jag var yngre. Allt handlar om att lyckas dra med publiken och ge dem positiv energi och en känsla av begriplighet, alltså precis som när man uppträder. Väldigt roligt! Galishimo var en stjärna idag också, men vi är båda lite stela i vänstervarvet. Han blir lite trulig i munnen och dyker ned med huvudet, och jag lutar mig framåt, kniper med knäna, och känner hur stigbygeln glider mer och mer ut på tån, när vi rider i vänstervarvet. Om Galishimo har överseende med att jag tappar stigbygeln i vänster varv så har jag överseende med att han är lite trulig i vänstervarvet han med. Man får ge och ta. Ingen är perfekt. Det är bara att öva och öva i vänstervarvet t

"Är det någon som förtjänar en fin häst, så är det ju du." sa en stalltjej häromdagen. "Du är ju alltid här och pysslar. Varje gång man kommer hit så står din bil på garageuppfarten." jag ler glatt och klappar Galishimo stolt. Hon fortsätter: "Det roliga är ju att de dagar du inte rider honom så springer du ju tydligen runt med honom." skrattar hon och menar på tömkörningen. Nu aktiverar jag ju inte Galishimo alla dagar i veckan, och en liten "tjockiskula" har han ju på magen, men det är ju kul att någon verkligen ser hur jag kämpar med honom. Att jag är värd att märka. Märk-värdig. Och hon har ju rätt. Jag 'springer runt' med honom minst en gång i veckan... På tisdagkvällen kom J och var som vanligt inte tomhänt. "Har du ätit någon middag idag? Vill du ha lite kyckling?" frågade han och lade fram det på köksbänken. Ingen översvallande uppvaktning, men den där vardagliga omtanken  är just det som gör att jag trivs med

Det går så galet bra med Galishimo nu! Han blir starkare för varje pass och är verkligen fokuserad. Han är på hugget och verkligen angelägen om att göra rätt! Elin och Saga lekte med honom idag, precis som förra måndagen, och vi kunde märka en positiv skillnad bara i jämförelse med förra veckan! Förutom att han i princip tar galoppfattning från skritt (han behöver tre fyra travsteg bara för att få upp farten) så klarar han även av att vara totalt fokuserad - trots två andra hästar på ridbanan. Han mötte dem i full galopp med bara två meters marginal utan att han tappa fokus på sin uppgift. När Saga (14 år, jag kan inte släppa det) red honom i mörkret så passerade en stor lastbil förbi ridbanan. Den hade starka strålkastare och passerade under buller och bång, så jag påminde Saga att ta ett säkerhetsgrepp om "paniksnöret" i sadeln.  Ifall han skulle sprätta till. "Nej det behövs inte. Bubben skulle aldrig göra något dumt!" svarade Saga tillitsfullt, och Ga

Galishimo bjöd generöst på sig själv idag. Ibland glömmer jag att han är bara nyfyllda fem. Han är så klok. Mamma var med och filmade och fotograferade oss och bilderna stämde verkligen överens med min magkänsla. Nu ger han allt han har och gör sitt allra bästa. Det roligaste var ju när jag skulle testa galoppera på slutet. Unghästen har fattat att matte är rädd och att hon håller fast i paniksnöret och knappt vågar styra. Så det är ju bäst att galoppera riktigt långsamt och kontrollerat. Riktigt. Långsamt. Jag började skratta när jag tittade på filmen. Han har inte en tanke på bus eller brall eller unghästfasoner. Han tog hand om mig. Här ska ingen matte tappas i marken. Han har ju bara en.

Det var lite kul... faktiskt! .

Elin och Sagas blogg: www.stalleliga.blogg.se

Nu börjar mitt nattduksbord se okej ut igen, så jag antar att jag återhämtat mig från influensan. Jag hade dokumenterat hela förloppet av mitt nattduksbords förfall under fyra dagar men insåg att allt kanske inte uppskattas av alla läsare. Jämt. Så jag censurerade bort alla misärbilder och hoppar direkt på slutprodukten. Jag har också diskat, dammsugit, skurat, bytt sängkläder, rengjort toalett och badkar... allt luktar så gott och fräscht att jag knappt vågar hålla mig här hemma längre.

Nu blev jag nöjd i några timmar så nu måste jag återgå till den lite bekvämare bitterheten. Det är synd om mig. Lägenheten och själen förfaller samtidigt som influensan fortgår. Jag har feber och sover och ser äcklig ut och allt omkring mig blir långsamt mer och mer äckligt. Snart är lägenheten begravd i snor och matrester. Sådärja. Nu känner jag mig bitter igen. Nu känns allt som vanligt och i sin ordning, igen... .

Elin frågade mig i veckan om jag hade någon ny kärlek på gång. "Nej" svarade jag frankt och förklarade myndigt: "Jag är för sur och introvert för att ha någon ny kärlek på gång." Jag märkte att jag lät lite bitter och nöjd på samma gång. Bitternöjd. Det är mitt nya känsloläge sedan jag flyttade till Västerbotten. Bitternöjd. Lite sådär: "HA! Jag är bitter och det finns inget du kan göra åt det! HA!" Jag hade ungefär samma känsloläge när Saga 14 år, undrade varför jag inte uppdaterat min mobil.  "Jomen lilla vän du förstår att efter man passerat 30 så är det inte alls kul att lära sig nya saker längre. Då klamrar man sig fast i det man redan kan, ser du. Jodå så är det."  förklarade jag igen för henne och höll desperat fast min mobil. Bitternöjt. Hur som helst så dimper det ned lite grejer till mig, från J, som även filmat och fotograferat mig. Trots att jag är sur och introvert och vägrar ställa upp på allt för vidlyftiga fil

Jag har fått en eländig förkylning och måste sjukskriva mig från arbetet. Jag har handlat mat men nästan allt står kvar i en kasse i hallen. Jag orkar ingenting. Jag har flottigt hår och ser ut som skräp. Porerna i ansiktet är inflammerade och huden på andra ställen flagnar. Benvärk och huvudvärk och hela köret. Jag ser uppriktigt ut att ha sett mina bästa dagar. Och som vanligt så håller lägenheten på att dränkas av snytpapper. Jag vill inte vara en dramadrottning men... snälla kan NÅGON komma hit och ge mig ett nackskott? Jag lämnar dörren olåst ifall någon känner sig manad att förkorta mitt lidande. Alla har vi våra dåliga dagar...

Jag förärades besök av Elin och Saga ikväll, då vi även provade ut en ny sadel till Galishimo. Eftersom Galishimo blivit en snäll farbror så kunde Elin och Saga härja loss utan att jag behövde oroa mig över frakturer. Elin har galopperat runt som sjutton med honom, tills han blev alldeles svettig och anfådd, och Saga red också runt och skämde bort honom med klappar och pussar. Man ser verkligen att Galishimo trivs med att vara i centrum. Nu känns det inte alls konstigt att släppa upp en 14-åring som Saga på honom och låta henne leka runt. Han är ju så snäll han bara kan. Men magen börjar bli rund på honom. Jag måste också börja lattja lite mer med honom. Som Elin gör. Galoppera med honom tills han blir alldeles trött. Jag ser ju att han gillar det. Han tycker att det är kul. .

Igår så försökte jag att visa upp Galishimo för en tjejkompis på stallet, nere på ridbanan. Detta gick väl sisådär med tanke på att någon slags traktor med jättesläp härjade på i maskinhallen bredvid ridbanan. Detta var ju förståss väldigt spännande. Galishimo hade många myror i huvudet som pillrade runt och retades med rävarna bakom öronen, och det gjorde ju att han tappade fokus. Hela tiden. Tänk er en hästbäbis som på sitt hästspråk utropar "TITTA TRAKTOR!" ungefär var femte sekund under ett ridpass på 30 minuter. Det är charmigt de första fem minutrarna men sedan så börjar man sucka och säga "SKIT I TRAKTORJÄVELN." Tur att jag inte har barn, alltså. Men jag kände inte mig orolig och behövde inte avsluta ridpasset. Jag kände mig ganska trygg. Han gör inte så mycket annat än kikar, nu för tiden. .