Tacksam

Idag har det blåst massor och det brukar inte Galishimo hantera så bra, så jag bestämde mig redan tidigare på dagen att longera honom med schambon i stället för att rida. Mycket riktigt, han var ängslig och orolig. Luktsinnet och hörseln slogs ju ur funktion av blåsten och dessutom prasslade björkarna läskigt när vinden tog i dem. Några yngre tjejer hade hoppträning så jag tänkte att det var lika bra att vi klämde oss in bland hoppehästarna med min lilla arab och min lilla lina. Så han hoppade ett litet kryss och travade över lite bommar under tiden jag stod bredvid med pisken. Det var så spännande att han fick nervösbajsa flera gånger över hela ridbanan. Som en liten jordfräs.

Men han växte med uppgiften och till slut hoppade han ivrigt det lilla krysset, med ytterst tveksam teknik men ändå med gott humör. Tänk alla gånger jag varit så rädd för honom. När han sparkade sönder ett hinderstöd i ren panik, när jag inte fick honom över bommar och hinderstöd och när han blint rusade i ren panik. Nu är han så mycket finare. Det kanske inte ser ut så mycket för värden med en femårig arab som ängsligt och i full fräs hoppar över ett pyttelitet kryss men för mig är det bara underbart.

Han har gett mig helt andra perspektiv på tillvaron. Att vara här och nu. Att glädjas över vad man har. Att glädjas över den han är. Han kunde ha varit död efter olyckan förra året, men han överlevde. Så nu är vi här. Och panikar oss över små kryss i blåsten en ruggig höstkväll. Life. Is. Good. 

.