Inlägg

Visar inlägg från april, 2011

Cryptosporidium-dieten

Bild
Ja vad ska jag säga. Jag har åtminstone gått ned i vikt. Inte för att jag eftersträvade en viktnedgång sådär överdrivet hett men nu känner jag mig lite mer... vad ska jag säga. Fit. Per tror för övrigt att "mat är kärlek". När han verkligen vill visa mig kärlek så ger han mig mat. Eftersom jag varit otroligt ledsen över min ihållande magsjuka så letade han reda på Skellefteås största tänkbara glass att bjuda mig på. Jag var lite småkrasslig och mumlade något i stil med att jag inte ville ha särskilt mycket glass men han insisterade. Glass är kärlek. Så är det bara. Och eftersom han älskar mig mycket så måste jag få mycket glass. Det handlar tydligen inte om glassen i sig, utan dess ytterst viktiga metaforiska symbol för Pers omfattande kärlek, som han hyser för mig. Jag satt i vårsolen och njöt av hans enorma glass och fick nog i mig ca 10 % av den innan magsjukan gjorde sig påmind. Jag hoppas bara inte att jag gav honom något metaforiskt avvisande budskap när jag slängde re

Små gäster

Bild
Tycker ni att det varit tomt med inlägg ett tag? Det har en förklaring, kan jag säga er. Jag har gäster. Jättesmå gäster. Parasiter, närmare bestämt. Cryptosporidium. Försök att säga det snabbt, om ni kan! Små gäster borde inte orsaka så mycket skada men de här parasiterna orsakar en hel del besvär. Jag kan leva med att de bor i min mage och äter av min mat och skapar små bon och små parasitbäbisar med nya karriärdrömmar. Jag har alltid varit generös och välvivllig mot andra livsformer. Jag lever inte heller på svältgränsen, så det gör ingenting om microskopiska kryp snyltar på min mat. Jag menar, hur mycket kan de få i sig? En kalori av min mat räcker väl till ett mindre samhälle parasiter i tre veckor. De är ju jättesmå. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att om vi alla vore vänner så skulle jag kunna äta en extra kanelbulle för deras skull, på lördagar eller så. Som en lönebonus. Bara för att vara snälla mot dem. Jag är alltså ingen parasit-rasist. Inte på långa vägar. Det är bara

I startgropen igen

Bild
Det känns på kroppen som om träningen börjar gå bra. Jag känner mig klart spänstigare och piggare i kroppen än på länge. Under hösten och vintern har jag ju mest kännt mig sjuk och urlakad. Per hjälper ju till och när vi är två om hushållet och hundarna så finns det ju mer tid att ägna sig åt annat. Diskmaskin var ju också ett stort plus, måste jag erkänna. Nu när jag är på gymet så har det inte hänt så mycket resultatmässigt. Men det känns som om det är på gång. Jag tror framstegen kommer att dyka upp. Jag får otrolig hjälp av Per där också.

Oteknisk, inte otränad!

Bild
Efter tre kilometer på mitt andra cykelförsök så upptäckte jag felet. Bakbromsen ligger ju i. Den har liksom vridit sig snett och ligger i på vänstersidan och trycker emot. Den bromsar cykeln. Jag korrigerade den då och då genom att vrida bromsen till höger men det går bara några minuter så har den klickat sig fast igen på vänstersidan. Inte ens i nedförsbackarna kan jag vila utan att farten tjurigt bromsas in. Jag som trodde att jag var otränad men tydligen är jag bara oteknisk. Då har jag två val. Det ena valet är att cykla de tre kilometrarna hem och sura. Det andra valet är att fortsätta i 25 kilometer i den norrländska skymningen och se det som ett extra jobbigt pass, i stället. Det blev det sistnämnda. Jag fick ta några väl valda vilopauser efter vägen och passade på att fotografera norrlandsvyerna. Det blev inte så tokigt det heller.

Traditionsenligt

Bild
(Förlåt den täta texten men blogghelvetet vägrar acceptera mellanrum just nu) Jag har haft min racercykel i fyra år och enligt traditionen så var det nu dags att plocka fram den igen. Enligt traditionen så överskattade jag gravt min cykelkondition. Precis som föregående år så ryckte jag på axlarna inför premiärrundan. Enligt traditionen så sa jag precis som jag alltid säger inför min första cykeltur: "Jag ska ju cykla så kort runda nu. Jag behöver inte vatten eller kolhydrater." Enligt traditionen och enligt föregående år så tar jag fullständigt slut på ork och energi efter ca 10 km. Enligt traditionen så fick jag lätt ångest och kände mig yr av ansträningen. Det som var nytt denna gång var att jag ju har en sambo som fattade misstankar om att jag ännu en gång gravt överskattat min kondition. (Kanske på grund av att jag mest fnissade runt i bostaden och verkade undvika frågor om hur jag planerat inför cykelturen.) Efter 18 kilometer så orkade jag inte cykla längre och parke

Pusslet

Bild
Det känns som om pusslet lite försiktigt börjar falla på plats. Flytten på 70 mil och miljöombytet verkar göra mig gott. Jag har blivit piggare och trivs otroligt bra på mitt nya arbete. Jag känner mig inte lika stressad och mina nya kollegor verkar riktigt rara. Jag och Per har det bra. Förkylningssymtomen och febern som vandrat fram och tillbaka är borta. Jag har haft några inflammationer och irriterande utslag på ryggen sedan november. De slutade blossa och läkte ihop nästan samma dag som jag flyttade hit. Jag kan träna många fler träningspass per vecka och ändå känna att jag har energi i kroppen. I helgen åkte jag till min bror som jag inte träffat på väldigt länge. Han bor bara en timmes bilresa bort, nu. Vi fikade kaffe och åt daimtårta och hade det jättemysigt. Hela hans familj var där och det kändes roligt att träffa dem igen. Jag har alltid tyckt otroligt mycket om min storebror.