Traditionsenligt

(Förlåt den täta texten men blogghelvetet vägrar acceptera mellanrum just nu) Jag har haft min racercykel i fyra år och enligt traditionen så var det nu dags att plocka fram den igen. Enligt traditionen så överskattade jag gravt min cykelkondition. Precis som föregående år så ryckte jag på axlarna inför premiärrundan. Enligt traditionen så sa jag precis som jag alltid säger inför min första cykeltur: "Jag ska ju cykla så kort runda nu. Jag behöver inte vatten eller kolhydrater." Enligt traditionen och enligt föregående år så tar jag fullständigt slut på ork och energi efter ca 10 km. Enligt traditionen så fick jag lätt ångest och kände mig yr av ansträningen. Det som var nytt denna gång var att jag ju har en sambo som fattade misstankar om att jag ännu en gång gravt överskattat min kondition. (Kanske på grund av att jag mest fnissade runt i bostaden och verkade undvika frågor om hur jag planerat inför cykelturen.) Efter 18 kilometer så orkade jag inte cykla längre och parkerade mig vid en hästhage för att titta på hästar i stället. Förvånat upptäckte jag att Per letat upp mig med bilen, hur han nu gjorde. "Hur går det för dig?" frågade han glatt. "Skitdåligt." svarade jag lika glatt, kanske med ett något påklistrat leende. Jag kände mig väldigt förvirrad över att det plötsligt var så svårt att cykla sig någonstans. Per åkte iväg en stund och sedan kom han tillbaka med fanta. Jag drack girigt upp allt intill sista slurken och jag stod emot impulsen att tvinga honom att montera ned cykeln åt mig och skjutsa hem mig. Men tanken slog mig. Sedan pinnade jag mig långsamt och mödosamt hemåt. Med lätt yrsel och efterföljande lång utmattning. Allt enligt traditionen. .