Livet är förändring

Det gick ju väldigt snabbt för cykeln att komma! Det tog mindre än en vecka. Tyvärr saknas cykelkorgen så jag har mailat Cykelkraft och frågat hur vi löser det. Men annars är jag mer än nöjd! När blåsten lagt sig och det blir någon lite behagligare vårkväll ska jag ta några bilder på den. Och precis som jag trodde så passar den jättefint till mina jobbstövlar! Det känns verkligen roligt att den är här. Att köpa en ny cykel var som att gå igenom en mindre förlossning. Det tog typ 9 månader från att jag upptäckte att cykeln var stulen till att jag insåg att det faktiskt måste hända. Sedan har jag surat, knorrat, tittat på min budget, fått en existentiell kris, rastlöst vankat runt i affärer, och frågat Björn om detta handlar om en cykel eller bara ett taskigt försök till materiell lycka. Jag har även rådfrågat min mor. Mamma tyckte att, eftersom jag inte har några barn att prioritera, så vore det väl ändå märkligt om jag inte kunde prioritera mig själv. Nu fattas det bara att

Jag har avverkat 44 träningsmil på min racercykel nu. Från början gick det tungt och flåsigt men varje träningspass har påverkat kroppen positivt. För några veckor sedan fick jag ta en paus med jämna mellanrum och ta igen mig med fika och vila. Kroppen värkte och häcken ömmade. Nu går det bättre. Jag har lärt mig hushålla med min energi och inte köra slut på mig i uppförsbackarna, det har varit en viktig lärdom här i norrlands kuperade landskap. Rundorna går en smula lättare och lättare för varje gång. Målet är ju att avverka 100 träningsmil innan jag står på starten till Vätternrundan. Jag är på god väg att lyckas med detta. Kroppen verkar dessutom ha vunnit över parasiterna. Igår slogs jag dock av insikten . Ödesmättat återkom tanken om att Vätternrundan faktiskt är lång. Jävligt lång, om man ska vara tydlig. Alltså riktigt jävla lång. 30 mil. Det kommer att ta hela dagen. Visst har jag gjort Tjejvättern på 9 mil och Halvvättern på 15 mil och Siljan Runt på 16 mil men det här är ju m

(Förlåt den täta texten men blogghelvetet vägrar acceptera mellanrum just nu) Jag har haft min racercykel i fyra år och enligt traditionen så var det nu dags att plocka fram den igen. Enligt traditionen så överskattade jag gravt min cykelkondition. Precis som föregående år så ryckte jag på axlarna inför premiärrundan. Enligt traditionen så sa jag precis som jag alltid säger inför min första cykeltur: "Jag ska ju cykla så kort runda nu. Jag behöver inte vatten eller kolhydrater." Enligt traditionen och enligt föregående år så tar jag fullständigt slut på ork och energi efter ca 10 km. Enligt traditionen så fick jag lätt ångest och kände mig yr av ansträningen. Det som var nytt denna gång var att jag ju har en sambo som fattade misstankar om att jag ännu en gång gravt överskattat min kondition. (Kanske på grund av att jag mest fnissade runt i bostaden och verkade undvika frågor om hur jag planerat inför cykelturen.) Efter 18 kilometer så orkade jag inte cykla längre och parke

Denna cykeltur passerade jag 100 träningsmil på cykel. Jag har varit förkyld i fyra dagar men nu kände jag mig äntligen piggare. Långsamt gled jag från att vara den osäkra tjejen (som fick mutas med choklad av cykelinstruktören för att överhuvudtaget orka hem) till att bli stabilare i min cykelträning. Jag har närmat mig tjejen jag var år 2008, och till vintern så lär jag blåsa ifrån henne, om träningen fortsätter gå så här bra. Idag cyklade jag och Karin i full fräs i den svala luften och i eftermiddagssolen. Vi tyckte att vi cyklade så bra att vi förtjänade en glasspaus halvvägs hem... .

Idag tog jag steget mot ACTierps cykelklubb. Jag har anmält mig till Vätternrundan 2011, via deras anmälningsgate och fyllt i ACTierp som min klubbtillhörighet. Allt på inrådan och uppmuntran av Silva. Jag känner att jag kan lita på henne. Hon ger ett så förtroendefullt och seriöst intryck. Titta bara på bilden. Henne kan man lita på. Hon vet vad hon gör. Hoppas jag. Innerligt. Om det nu skulle vara så att hon mot all förmodan inte vet vad hon gör så kan jag ge mig bara den på att man får riktigt roligt oavsett utfall. .

En av Tobbes bekanta hörde av sig. Hon heter Silva och är en duktig cyklist. Jag har haft kontakt med henne förut men aldrig träffat henne. Jag blev lite osäker först och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela. Jag mailade iväg något luddigt om det här med ex, och hur man ska förhålla sig till exets bekanta, och så vidare. Hon skrattade och sa:"Äh, vi skiter i det där och har roligt i stället!" Så plötsligt var jag i Tierp igen, och hon drog iväg mig på en cykeltur där siktet var inställt på Örbyhus slott. Hon pratade glatt om allt mellan himmel och jord och jag gjorde givetvis det som jag var bäst på: Flåsade. Efter 26 kilometers flåsande svängde vi av till slottet och jag blev helt hänförd av en enormt vacker allé och den vackra byggnaden. Silva berättade entusiastiskt att just här hade Gustav Vasas son Erik XIV fängslats och förgiftats på ärtsoppa. Hon tillade att den här matkulturen med förgiftad ärtssoppa för övrigt varit en lokal sedvänja som folk på orten