The walk of shame

 

Den senaste dagarna har vi lagt en hel del tid på att städa upp på gården. Ni känner kanske igen temat. Vi har hållit på länge nu med att röja upp på gården, både huset, hästarnas hage, och nu fokuserar vi på mellanrummen ute, det vi tänkt att "det där tar vi sen!". 

Det har varit riktigt tunga dagar för mig och psykiskt påfrestande. Oftast klarar jag det här slängandet väldigt bra, jag har tidigare gillat att slänga saker i återvinningen och tycker det är skönt att bli av med grejer. Det är därför det fungerat så bra för oss. Vi har ju blåst ut hela huset och renoverat om. Det är kul att se "före" och "efter" man slängt och renoverat om, och som Jonatan sagt, så blir ju hemmet mera vårt nu. När man varit i varje vrå. 

Men nu har det snart gått tre år, och jag hade kanske inte helt återhämtat mig från påskstädningen då vi städade upp höladan. Den blev ju jättefin, men det krävdes mycket jobb! 

Eller om jag har någon förkylning som inte riktigt velat ge sig. Om det är den som gör mig trött. Jag vet inte. Jag känner mig som en ballong som förlorat luften. Jonatan är däremot otroligt positiv och alltid arbetsam i ett jämnt och målmedvetet tempo, och precis som alltid så verkar han tycka det är väldigt skönt att bli av med allt. Jag erbjöd mig att plocka ned ett gammalt getstängsel på fredagen, men blev sittandes på en sten efter bara några meters röjande, och kände att jag orkar fan inte röja det här jäkla skitstängslet. "Jag köper getter i stället. Det låter roligare att köpa getter än montera ned en gethage..." tänkte jag surt.

Ett mellanrum som vi fokuserat på i helgen. Jag kallar detta område för "the walk of shame" då vi inte hunnit ta itu med det men ständigt påminns om det när man går förbi. 

Det mesta är plockat men det är inte klart. Det finns en murad grund till ett växthus också som vi behöver plocka bort. Men det tar sig. Långsamt. En zon i taget. 

Jag tog "ledigt" några timmar från gårdsfix igår och började i stället röja lite mer på den gamla ridbanan som vi använder också. Det är byaföreningens ridbana egentligen men den är lite övergiven till förmån för en ny ridbanan 600 meter bort. Men denna gamla ridbana är ju väldigt nära mig så jag har väl egenhändigt tagit på mig att piffa till den då de flesta fokuserar på den nya banan. Men det var lite mer jobb än tänkt, det med, och efter fyra fyrhjulings-släpvagnar med gamla löv så kände jag mig lite urblåst. 

Så, det här med skräp. 

Jag är just nu ganska trött på det. 

Jag får ett tryck över bröstet när jag ser vad som behöver göras här hemma i helgen. Man måste ju logga in på återvinningscentralerna nu för tiden och då finns det en liten käck siffra på hur många gånger man besökt återvinningscentralen de senaste 12 månaderna. Jag har gjort 18 registrerade besök (många från när jag städade ur min egna lägenhet i hettan under förra semestern) och Jonatan har gjort 19 besök. mestadels när han röjt här på gården. 37 besök de senaste 12 månaderna alltså. 

Skräp. 

Tänk den dagen då man känner, 

att det inte finns så mycket mer att slänga...