Livet är förändring

Den här känslan när solen börjar tränga in i mitt enda fönster i ettan. Den är så underbar. De mörka månaderna är snart över och snart får man energi och kraft igen. Det blev ingen bra start på året då jag blev singel igen, vilket totalt pajade min födelsedag. Gud vad man fick ljuga om att man hade en "toppendag" innan jag var redo att släppa garden och säga till omgivningen att jag blivit singel igen. Sedan pajade bilen och därmed - som ett trolleri- även min budget, och efter detta blev jag sjuk. Men nu är allt glömt. Nu lyser lägenheten i guld. Nu blir det bara bättre!  Galishimo njuter också och var betydligt lugnare idag, efter gårdagens långbänk. Han ryggade dessutom exakt så många steg som jag bad honom om. Jag tänkte "sex" och så räknade jag och fick honom att sluta precis när han avslutade steg sex. Vi började även med rörelsen "öppna" på rakt spår och den kunde han hyfsat bra (för att vara han) så nu har jag på egen hand även börjat mecka

Vi var fyra stycken på uteritt idag, och alla höll artigt behörigt avstånd från Galishimo. Det var -15 grader och solsken och han hade vilat en dag. Han var taggad. På absolut allt. Precis samtidigt. Det märks även att han börjar gilla att galoppera snabbt. vilket han inte riktigt gillat tidigare eftersom han varit fullt upptagen på att kika på allt och kasta sig sidvärtes för grankvistar, snöklumpar och skuggor. Är man upptagen med sådant, så kan man ju inte galoppera snabbt!  Men nu går det undan mer och mer, på galoppturerna. Idag när vi galopperade den sista raksträckan fick han fart i rumpan som sjutton, och jag hann precis dra upp hans huvud när han drog ned huvudet för att göra några bocksprång i ren glädje. Efter denna galopptur blev han övertaggad och förvandlades till en riktig party-pooper. Han blev kränkt och överspänd och piafferade med krökt rygg tills jag tröttnade och satt av för att leda honom en stund... Så vi lämnade sällskapet och jag pratade lite förstånd me

För er som inte följt min blogg så länge så kommer Lilla Nostalgistunden här. Det var i oktober 2012 och Galishimo hade haft flera bockserier under inridningen. Han gick ofta snällt och lugnt några minuter och sedan exploderade han utan förvarning i vilda bockserier. Och det var inga bockningar i stil med "få se om jag får av tanten på ryggen nu" utan det var plötslig panik och rodeo. Jag hanterade det hela genom att så ofta som möjligt sitta upp, rida bara några steg, och sedan sitta av, berömma och ta in honom. Eftersom bockserierna oftast kom efter några minuter och inte i början på passet så försökte jag göra ridturerna korta och odramatiska. Så jag satt upp och av. Och upp. Och av. Och upp. Och av. Dag efter dag, vecka efter vecka. Faktiskt i hela tre månader. Det svåra var att liksom glida av sadeln utan att göra några hastiga rörelser då jag både var både livrädd och ovig. Som ni märker på filmsnutten. Det jag minns mest var dock hur otroligt känslomässigt sårba

När jag köpte Galishimo så dagdrömde jag om just detta. Att rida ute och ha roligt tillsammans på en frisk och känslig häst. Idag for vi ut och red ensamma, och det kändes som en piece of cake. Det var lätt att sitta upp och han stod stilla utan att trampa runt. Han skyggade mindre än någonsin och gjorde i princip inga större sidokast. Bara några mindre sidokast som var enkla att följa med i. I galoppen var han stabil och supertrevlig. Förra året den här tiden kunde jag knappt rida honom, eftersom han var för het och osäker. Jag struntade i ridningen och gick på promenader hela vintern för att få honom att lugna ned sig och inte bryta ihop. Och nu är vi här! Rider som helt normalt folk på sina helt normala hästar. Vi galopperar i solskenet och njuter av den friska luften. Mot slutet av vägen hem så blev det lite spännande när han träffade på  hästarna Monty, och Herodes med vagn, och plötsligt fick han en stark hemlängtan, men då satt jag av en stund och satt upp igen när det k

En sak som jag kan sakna som singel, nu när jag blivit 35 år, är att jag inte har någon att säga: "Minns du när...?" till. Det är faktiskt något som jag kan känna lite vemod över, att inte ha någon gemensam historia med någon. Och det är även lite därför jag drar mig för att dejta någon igen. Att åter igen träffa någon som inte vet hur jag fungerar, inte vet hur jag har levt, inte vet vem jag är, och således inte heller rimligtvis kan veta om de gillar mig eller inte utifrån den lilla förhandsinformation som finns. Ingen som vet hur viktig Terven var för mig och hur hon följde mig genom 14 år, som en livs levande snuttefilt när jag ensam banade mig genom halva Sverige. Och hur jag sörjde henne. Om jag ska orka dejta någon igen så måste jag ju finna mig i att stå där som ett blankt blad och så dela ut några pusselbitar i taget. Och vise versa. Och om det nu visat sig att det är pusselbitar som faktiskt matchar, så dröjer det ytterligare en lång tid innan man blivit

Mamma har hälsat på. Jag förmodar att jag är en skam för mitt livsmotto "Livet är förändring" för livet har varit ganska sig likt de senaste tre åren. Jag har samma jobb. Samma häst. Samma mamma. Jag kan ju inte byta ut mamma bara för omväxlings skull heller, så jag låter sakerna bero. Hon fick en semla så hon var nog nöjd med rollen som mamma även idag. Sicko har hamnat i Slyngel-åldern nu. I och för sig pågår förmodligen Sickos slyngel-period redan från födelsen till dags datum. Men nu är det Slyngel De Luxe. Han har fått hormoner. Han kan lyfta på benet när han kissar. Han har upptäckt tjejer. Vi håller i oss och försöker rama in honom någorlunda. Så gott det går. Man minns ju själv hur det var när man var tonåring. Man kunde inte rama in sig själv ens med sin godaste vilja. Galishimos slyngel-ålder är gud-ske-lov förbi. Kvar är en trevlig liten hest som jag nu tränat lite sidoförflyttningar med och galoppfattningar. Igår började jag med att rida i 8:or i galop

Idag red jag Galishimo på uteridbanan på fältet och han var sitt allra bästa jag! Någon ungdom körde skoter som bara en hormonstinn tonåring kan göra, på andra sidan fältet, och jag kunde ändå genomföra passet med Galishimo. Först fick jag lite katastroftankar, särskilt i början när Galishimo frös fast och "ryste" lite av ljudet när skotern axade, men sedan så bytte jag approach. Jag sjöng Justin Biebers "Love yourself" för de små gråa araböronen, och då verkade han faktiskt lugna ned sig. Låten passar faktiskt väldigt bra när man vill lugna ned sig. Den låten är inte direkt röstmässigt utmanande, och har ett ganska lugnt tempo. Men texten "My mom dont like you, she likes everyone" stämmer inte! Min mamma älskar Galishimo. Hon köper alltid hästrelaterade presenter och ser till att han alltid har en fin grimma och på julafton fick han ett vintertäcke. Hon har förresten blivit mer hästbiten än vad jag kunnat ana. När jag köpte Galishimo så var hon livräd

I dag så har jag varit ännu krassligare än innan. Så fort jag stannar av så hostar jag illa och känner mig anfådd. Och med tanke på Galishimos överskottsenergi igår så tänkte jag att det vore en god idé att låta någon som är snäppet friskare, men ungefär lika galen som jag är, motionera Galishimo ordentligt. Jag frågade Linn om hon ville rida Galishimo så kunde jag ge henne en lektion med honom på dagen. Det visade sig att även Galishimo ville ge Linn en lektion. Men inte samma lektion som jag ville ge henne. Han stack helt sonika iväg med henne. I full galopp. Ut ur ridbanan. 100 meter bort. "Sådär brukar han inte göra!" ropade jag efter snömolnet av häst och ryttare. Sedan sprang han baklänges med henne, vilket är hans specialitet. Galishimo hade med andra ord roliga timmen. När han väl kommit in på ridbanan så gjorde han samma rymning igen. "Nu gör han ju sådär igen!" skrek jag efter snömolnet av häst och ryttare långt där borta. Sedan fick jag dåligt

Så snart jag kört upp på uppfarten till stallet så höjdes ett ljust grått huvud från höbalen. Galishimo känner tydligen igen min bil. Jag har inte varit hos honom på en vecka. Inte illa pinkat av honom att känna igen min bil då det finns trettio hästar i stallet med ryttare och medryttare. Under tiden jag stoppar in sladden till motorvärmaren så skriker han, ljust och barnsligt: "Ihhh!!" skriker han och väntar på respons. Jag börjar fnittra för mig själv. "Ihhh???" frågar han igen. "Hej gubben!" svarar jag hjärtevarmt och han blir ivrig och han skyndar sig till utgången av hagen. Trots att hagen är full med mat och hästkompisar. "Men vännen, jag måste in och hämta grimma och grimskaft först" förklarar jag, när han ledsamt tittat efter mig när jag går in i stallet, han ser nästan ut att hålla andan. "Ihhhh!!" skriker han lättat så snart jag kommer ut igen med grimman och sedan kommer välkomsdansen och hans lite dovare och manliga:

Jag och mitt taskiga immunförsvar. Jag har ju varit dålig i fem dagar och tagit för givet att jag blir bättre och bättre. Men nädå. Nu tog immunförsvaret kaffepaus. Sedan började immunförsvaret jobba, lite förstrött sådär. Sedan så tänkte immunförsvarschefen att verksamheten säkert blir bättre om de anställer en coach som motiverar immunförsvaret och en controller som övervakar och strukturerar immunförsvarets arbete. Immunförsvaret bestämmer sig för att helt avblåsa alla arbetsinsatser i avvaktan på att rekryteringsprocessen blir klar. Och så beställde immunchefen ett excelprogram så de kan föra statistik på allt dom gör. Och alla utbildar sig givetvis i Excel. Och så behöver de en fackrepresentant som tittar på immuncellernas arbetsmiljö. Som också måste rekryteras. En immuncell saknar en legitim konsekvensanalys av att coachen och controllern startat en kärleksrelation. Och så måste immunförsvaret lägga in en extra arbetsplatsträff eftersom alla klagar på kaffet. De är också alla vä

Här är Galishimo tre år och man undrar om den lilla räkan verkligen skulle orka bära en hel fullvuxen människa...?  Jag längtade efter att han skulle blekna till en vacker skimmel men nu i efterhand var han ju oerhört fin i sin mörka kostym!

Under tiden jag är småkrasslig så lever Galishimo det hårda livet. Igår red Sara ut med honom. Och inte nog med detta. Hon hade en lös schäfer på fyra år med sig. Den var lös! Den hade svans och tassar och rörde sig fullständigt ohämmat. Galishimo hade blivit väldigt konfunderad över detta men Sara hade tagit det med ro. Så länge alla kom hem samtidigt från ridturen så är jag bara glad över att han fått fundera lite! Även idag gladdes jag på kontoret med en full dukumentär i bilder över Galishimos förehavanden. Jag började le som ett fån igen. Här sitter jag och jobbar, och där borta låter han glatt tjejerna pyssla med honom. Nu var det Tuva som lånat honom och tagit alla bilder. Nu förstår jag att han kan ha lite fuffens för sig, även på deras äventyr, men jag har lagt samma ribba där - kommer hela det ridande gänget hem samtidigt så är det bara bra för honom! Och vet ni vem den bruna hästen på bilden är? Det är ju Galishimos kompis som han hade när han var tre o

Idag har jag haft kavaj igen på en ledningsträff och sakligt hittat grejer att pilla fram till kvalitetsrådet. Jag undvek flitigt ord som "grejer" och "pill" enligt konstens alla regler och nästan alla var nöjda, utom de missnöjda. Jag börjar få svårt att få ihop mina identiteter. Ibland är jag gravallvarlig och väldigt svårflirtad på arbetet, men så snart ridoverallen åker på så fluffar jag mest omkring i stallet och ler som ett ett fån. Men man kanske måste vara det ena för att orka vara det andra. Jag har aldrig prövat att le som ett fån på ett viktigt möte där jag avlagt en viktig rapport. Jag vågar inte prova. Kanske skulle jobbet bli roligare om jag gjorde det. Eller så kanske Galishimo skulle stå givakt på stallet, om jag kom dit uppklädd och pratade serious business. Jag hoppas att de olika sidorna närmar sig varandra med tiden. Att jag kan vara lite mjukhård både i stallet och yrkeslivet. Som en persika. Mjuk på utsidan och hård på insidan, när det gä

Jag har dragit på mig en förkylning och snörvlar och hostar lite på kontoret. I vanliga fall brukar jag få dåligt samvete för att jag inte orkar med Galishimo, men så blir det ju inte i år. Han är ju en riktig liten fluffig charmboll, och dessutom lydig nu för tiden, så jag behövde inte ens leta efter någon att rida honom åt mig. Frivilliga ryttare poppade upp alldeles av sig själv, utan vetskap om att just denna vecka passar mig bättre än andra veckor. Idag rider Sara på Galishimo. Hennes egen häst, Vincent, är konvalescent. Hon skickade en fråga i morse om hon fick ta honom på en ritt och det passar ju mig perfekt. I morgon har Tuva frågat om hon kan rida Galishimo då hon vill ut med några tjejkompisar, och sällskapet råkar vara en häst kort. Så Galishimo kommer att få den motion han behöver. Och ju mer han får jobba, ju snällare blir han. Jag kan alltså köpa mer lösviktsgodis och snyta mig och läsa böcker även denna kväll efter jobbet. Och i likaså morgon. Utan någon oro om at

4700 kronor kostade det att reparera min bil. 2000 kronor kostade min nya cykel. I ett nafs försvann alltså 6700 kronor från mitt konto. Märkligt nog känns det ganska bra. Jag har ju, för första gången i hela mitt liv, en ekonomisk buffert. Jag kunde lägga ut de pengarna utan att göra akut avkall på något annat. Det känns faktiskt lite skönt. Som att jag är på rätt bana. Som att jag börjar göra rätt val. Vilket givetvis inte är en dag för sent. Jag reagerar oväntat förnuftigt på att bli singel också. Hemmet är städat. Jag rider avsevärt bättre och modigare än förut, som att jag nu äntligen kan samla upp min energi och rikta den rätt. Jag drar till mig de vänner som jag känner är bra för mig, och jag försöker inte heller fylla ut något tomrum med vidlyftiga (och i slutändan dränerande) projekt. Jag läser en hel del böcker. Jag har flera böcker igång samtidigt. En ljudbok, en pappersbok och en digital läsbok, beroende på hur jag vill använda, eller inte vill använda, ögonen. Thomas

Vi rider över det snötäckta fältet igen. Det är grått på himlen och det snöar och blåser lite. Och nu har vi gjort det så många gånger att Galishimo vet precis vad han ska göra. Full galopp. Jag släpper tyglarna långa och sitter i fältsits och försöker bara balansera upp mig. Han springer snabbare och snabbare, vinden susar i öronen  och efter en stunds full galopp så blir jag även tårögd av vinddraget. När jag hör Anna och Pride flåsa oss i nacken så blir Galishimo ännu piggare och lägger in en extra snabb växel, och skrattandes och fnissandes så avbryter jag galoppen för att bromsa in honom innan fältet tar slut. Han har fortfarande aldrig bockat när vi galopperat utan verkligen varit snäll och snabb. Anna skrattar i bakgrunden och vi blir båda upplivade av den snabba farten. "Du har ingen aning om hur mycket snö man får i ansiktet när man galopperar efter Galishimo!" skrattar hon under tiden hästarna flåsar ut. Hon har ju ett engelskt fullblod och jag med min arab. Då går

Jag och Galishimo tog vårt första rena dressyrpass på länge. Och mina damer och herrar, jag kan nu meddela att uteritter inte bygger några dressyrmuskler, och inte heller någon dressyrhäst. Han var stel. Han var skev. Hans högerbog flöt iväg åt alla håll och kanter. Han sökte sig inte till bettet alls den första kvarten. Han hade glömt hur man tog stöd på ytter tygel. Bild från mars 2015 Men jag upprepade övningarna från hösten och sommaren och försökte rama in honom så gott jag kunde. Dvs trycka, buffa och peta med enbart höger fot för att få in hans högerbog som tjurigt flöt iväg. Försök själva att trycka, buffa och peta med bara ett ben och hålla resten av kroppen i ett avslappnat och balanserat läge. Det är också svårt. Efter ett tag sitter man skevt själv för att få kraft att putta ordentligt. Det hjälper inte hästen direkt att bli rak om man sitter snett. Till slut så lossnade han lite och jag märkte hur han slutade titta sig omkring och började fokusera på mig. Sedan så