Faran med självutnämnda experter

För er som inte följt min blogg så länge så kommer Lilla Nostalgistunden här. Det var i oktober 2012 och Galishimo hade haft flera bockserier under inridningen. Han gick ofta snällt och lugnt några minuter och sedan exploderade han utan förvarning i vilda bockserier. Och det var inga bockningar i stil med "få se om jag får av tanten på ryggen nu" utan det var plötslig panik och rodeo.

Jag hanterade det hela genom att så ofta som möjligt sitta upp, rida bara några steg, och sedan sitta av, berömma och ta in honom. Eftersom bockserierna oftast kom efter några minuter och inte i början på passet så försökte jag göra ridturerna korta och odramatiska. Så jag satt upp och av. Och upp. Och av. Och upp. Och av. Dag efter dag, vecka efter vecka. Faktiskt i hela tre månader. Det svåra var att liksom glida av sadeln utan att göra några hastiga rörelser då jag både var både livrädd och ovig. Som ni märker på filmsnutten.

Det jag minns mest var dock hur otroligt känslomässigt sårbar jag blev, och hur självutnämnda experter hackade på mig. "Det där kommer du aldrig att lösa!" och "Inse att du inte klarar av honom och köp en trygg läromästare i stället", "Sådär går det om man inte vet vad man håller på med!" och "Ännu en oerfaren ryttare som har förstört en fin unghäst, varför händer detta hela tiden?" var bara ett litet axplock av den enorma mängd negativa kommentarer jag fick utstå. Jag mådde otroligt illa av detta.

Det var dock några fina stjärnor som sa att det här kommer att lösa sig med tiden, och jag är väldigt tacksam över detta.

Annars hade nog de självutnämnda experterna dissekerat sönder mig till en hög av småbitar. 

De kan vara väldigt farliga på det viset. 

.

.