Pepparmyntsté och Ballerinakex
En sak som jag kan sakna som singel, nu när jag blivit 35 år, är att jag inte har någon att säga:
"Minns du när...?" till.
Det är faktiskt något som jag kan känna lite vemod över, att inte ha någon gemensam historia med någon. Och det är även lite därför jag drar mig för att dejta någon igen. Att åter igen träffa någon som inte vet hur jag fungerar, inte vet hur jag har levt, inte vet vem jag är, och således inte heller rimligtvis kan veta om de gillar mig eller inte utifrån den lilla förhandsinformation som finns. Ingen som vet hur viktig Terven var för mig och hur hon följde mig genom 14 år, som en livs levande snuttefilt när jag ensam banade mig genom halva Sverige. Och hur jag sörjde henne.
Om jag ska orka dejta någon igen så måste jag ju finna mig i att stå där som ett blankt blad och så dela ut några pusselbitar i taget. Och vise versa.
Och om det nu visat sig att det är pusselbitar som faktiskt matchar, så dröjer det ytterligare en lång tid innan man blivit så tighta att man kan putta varandra i axeln och säga:
"Du! Minns du när..."
Kanske därför jag skriver på bloggen. Som en liten kompensation som håller samman nutid och dåtid, minnen och utveckling. Eller avveckling. Beroende på vad jag vill påminna mig om.
Sedan har jag ju vänner också. Som Catta som jag hoppade fallskärm med och som skickade en Alla Hjärtans Dag- present till mig. Jag fick choklad och godis av henne.
Vi firade "Alla Bittra Singlars Dag" på Alla hjärtans dag när jag var 24 år, för 11 år sedan. Fast vi lyckades inte hålla oss så bittra. Jag tror inte ens i försökte... Vi satt mest och fnittrade och tittade på Fallskärmsfilmer och dagdrömde om att vi också skulle ta våra certifikat.
Minns du när vi firade Alla Bittra Singlars Dag, i din lilla etta, Catta?! Pepparmyntsté och Ballerinakex hade vi också!
.
"Minns du när...?" till.
Det är faktiskt något som jag kan känna lite vemod över, att inte ha någon gemensam historia med någon. Och det är även lite därför jag drar mig för att dejta någon igen. Att åter igen träffa någon som inte vet hur jag fungerar, inte vet hur jag har levt, inte vet vem jag är, och således inte heller rimligtvis kan veta om de gillar mig eller inte utifrån den lilla förhandsinformation som finns. Ingen som vet hur viktig Terven var för mig och hur hon följde mig genom 14 år, som en livs levande snuttefilt när jag ensam banade mig genom halva Sverige. Och hur jag sörjde henne.
Om jag ska orka dejta någon igen så måste jag ju finna mig i att stå där som ett blankt blad och så dela ut några pusselbitar i taget. Och vise versa.
Och om det nu visat sig att det är pusselbitar som faktiskt matchar, så dröjer det ytterligare en lång tid innan man blivit så tighta att man kan putta varandra i axeln och säga:
"Du! Minns du när..."
Kanske därför jag skriver på bloggen. Som en liten kompensation som håller samman nutid och dåtid, minnen och utveckling. Eller avveckling. Beroende på vad jag vill påminna mig om.
Sedan har jag ju vänner också. Som Catta som jag hoppade fallskärm med och som skickade en Alla Hjärtans Dag- present till mig. Jag fick choklad och godis av henne.
Vi firade "Alla Bittra Singlars Dag" på Alla hjärtans dag när jag var 24 år, för 11 år sedan. Fast vi lyckades inte hålla oss så bittra. Jag tror inte ens i försökte... Vi satt mest och fnittrade och tittade på Fallskärmsfilmer och dagdrömde om att vi också skulle ta våra certifikat.
Minns du när vi firade Alla Bittra Singlars Dag, i din lilla etta, Catta?! Pepparmyntsté och Ballerinakex hade vi också!
.
Japp, jag minns vårt firande av denna dag. Jag tror vi även bjöd in E att vara bitter ihop med oss men han stannade väl bara pliktskyldigt en liten stund...
SvaraRaderaMen mest minns jag känslan av att kunna traska rakt över den sjungande isen till dig närhelst på dygnet som vi hade en stund över. Det saknar jag oerhört mycket... Och marsvinen. Fullständigt livrädda för min blotta existens. :) Det, Katta, det var tider det! ;)
Jodå, vi var tre bittra en liten stund! :) Jag var faktiskt lite sugen på att skaffa marsvin igen, men den här lägenheten är lite mindre än min studentlägenhet... och dessutom sämre ventilation... haha, mitt framtida jag borde ha viskat i örat på mitt dåtida jag att lyxigare boende än så där blir det inte... ;) Stor kram!
Radera