Livet är förändring

Är saker på väg att gå min väg? Det skulle vara trevligt. Äntligen. I övermorgon har jag varit frisk i tre veckor. Det är en av de längsta perioderna jag varit helt frisk sedan november. Det är bra. Det är riktigt coolt. Känns kanonskönt! Sedan löpningen... det är Stockholm Marathon på lördag. Trots alla sanslösa omständigheter med byte av jobb, flytt, sjukdom, ny sambo snabbt åtföljd av ny separation så... jag försöker räkna ihop det men det verkar som om jag löpt ungefär 46 mil sedan nyår. 46 mil är ju rätt så mycket. Faktiskt. Det är inte knasigt alls. Utifrån omständigheterna är det ju kanonbra. Sedan har jag lagt ned 20 timmar på annan träning. Styrketräning och cykling, företrädesvis. Det är inte heller dumt. Jag har inte ont någonstans heller. Inget knä värker. Ingen sena krånglar. Ingen mage bråkar. Saker kanske är på väg att gå min väg? .

"Det lyser om dig på ett nytt sätt." sa en kollega till mig idag. "Gör det?" "Ja, det gör det. Det märks att du mår bra." Ja. Faktiskt. Jag sover bättre och behöver inte ta antibiotika längre. Jag är stolt över att jag hanterat separationen efter min bästa förmåga. Jag känner mig lugnare och mer harmonisk, varför vet jag inte. Träningen går jättebra. Jag trodde att våren skulle färgas av sårad stolthet och ömkligt slickande av upprivna sår, men det känns som om jag till största delen har tilltro till livet. Insidan blommar ungefär som vissa kaktusar som bara slår ut i blom under torka. .

Om livet känns ostadigt under benen och jag behöver enkel och avskalad förtröstan så läser jag Paulo Coelhos böcker. Rogivande och kloka berättelser om att allt har ett slags sammanhang. För varje sida jag läser så känner jag mig alltid lite klokare. Just nu lutar jag mig mot boken Brida. .

Lilla Svarta stod och väntade på mig vid grinden igår. Hon hade höjt huvudet och spetsade nyfikna öron. Det är fjärde gången jag tar hand om henne. Första gångerna fick jag släpa henne ut ur hagen då hon motsträvigt och med tom blick lufsade efter som en gammal pensionär, i tyst protest. Men idag stod hon och väntade på mig efter att jag parkerat bilen och mockat hennes box färdig. Hon har aldrig förut sett glad ut att se mig. Ett hästhjärta är så billigt. Det kostar bara några morötter...

Lilla Svarta blänger på mig med de där lite tomma hästögonen. Det är svårt att känna ögonkontkat med en häst men jag vet att hon blänger för halsen är spänd och ihopdragen som ett dragspel och öronen är irriterat riktade bakåt. Hon står blixtstilla med ögonen uppspärrade så man ser ögonvitorna. Så gör en häst när den blänger. Varför blänger hon då? Jo, för att jag inte kommer upp i sadeln. För att varje muskel i min kropp skriker att jag börde ligga ned utan att röra mig. För att jag multisportade i över 6 timmar dagen innan. Till slut kommer jag upp i sadeln. Lilla Svarta håller ett vaksamt öra mot mig men gör vad jag ber henne om. Vi försökte oss på att hoppa ett litet hinder. Ett jättelitet hinder som bara räckte upp till knäna på Lilla Svarta. I trav. Inte i några snabbare hastigehter i galopp utan en betydligt lugnt och stillsamt tempo där jag tänkte mig att Lilla Svarta skulle utföra ett pyttelitet skutt för att få knäna över bomen. Hej och hå. Jag höll på att trilla av. Lilla Sv

Jag kan knappt fatta att jag genomfört en multisportstävling! Den tog över sex timmar och jag och Per kom i mål flera timmar efter de andra deltagarna. Men jag hade väldigt trevligt och detta var en av de mest minnesvärda upplevelser jag varit med om! Jag har paddlat i ett vackert vattendrag och grimagerat illa mot slutet. Jag har burit kanoten några meter där vi inte kunnat paddla. Jag har släpat min cykel över stock och sten. Jag har rivit mig och blåmärkt mina ben. Jag har balanserat över små stenar i en liten bäck i strålande solsken. Jag har letat kontroller i skog och mark. Per är ju erfaren cyklist och fick tålmodigt vänta på mig när jag långsamt kämpade mig fram med cykeln. Själv har jag blivit bättre med min löpning och väntade ödmjukt på honom när han hade det kämpigt till fots. Per var riktigt duktig på att orientera och vi kom strålande bra överrens. Stämningen var trevlig. Funktionärerna var väldigt hjälpsamma. ("Den där symbolen betyder 'under' och den DÄR sy

Jag har köpt mig en ny ridhjälm. Och ridhandskar. Det känns spännande att börja rida Den Lilla Svarta. Ibland händer det ju att hästägare ändrar sig angående medryttarskap så jag försöker att lägga lite band på mig och se detta som kortsiktigt eller tillfälligt. Fast innerst inne hoppas jag ju på att få en jättespännande säsong. Och självklart har jag ju googlat på den lilla svarta fröken, och det verkar mycket riktigt stämma att hon hoppat en hel del med den tidigare ägaren. Förmodligen kommer jag att slå ihjäl mig om jag ska försöka men på fredag är det nog dags att prova ett skutt med henne. Det pirrar i magen bara jag tänker på det! En Liten Röst inom mig säger att jag blivit en ovig tant på de här 13 åren jag aldrig hoppat och att jag troligen kommer att felbedöma avståndet så hästen brakar in i hindret och att vi har ihjäl oss på något dramatiskt vis. Den andra rösten säger att det ska bli så spännande att prova och att det ska bli sjukt roligt att utforska om det är lika magpirr

Jag fixade inte mitt planerade långpass igår. Jag låg hemma och grät samtidigt som jag åt en kladdkaka. Det verkar som om gråt och löpning inte kan befinna sig på samma plats (samtidigt som kladdkaka och gråt oftast faktiskt alltid sammanfaller). Antingen kan jag inte löpa för att jag gråter, och om jag löper så är det omöjligt att finna tårarna för då känner man sig så tillfredställd. Att löpa OCH gråta har jag bara gjort vid ett tillfälle och det var nog ett av det skönaste jag någonsin gjort. Åtminstone efteråt. Eller nåt. Skitsamma. Jag försökte jogga efter att jag gråtit men kom mig bara runt knuten på huset med hunden innan jag gick in igen och la mig. Och grät lite till. Men marathon ska det ju bli och en löpare KOMMER jag att bli så jag ställde klockan på 04:00 i hopp om att vara lite mentalt piggare då. I morse klockan 04:20 gick jag och Kiara ut på en 18 km-runda innan frukost. Den tog långt över två timmar. Jag fick ta en paus efter 15 km bortanför Sandika och satte mig blan

Härmed viger jag minst några dagar i veckan åt Den Lilla Svarta i minst en månad framöver. Jag har provat Den Lilla Svarta och hon passade mig mycket bra. Hon var liten och svart och mycket intresserad av sport. Allt som inte är sport är uppenbarligen tråkigt. Ska jag falla Den Lilla Svarta i smaken så måste jag lära mig hoppa hinder igen, med henne. Jag har inte hoppat med häst sedan jag var tonåring. Ägaren hade inte heller något hoppintresse så någon måste tillfredställa Den Lilla Svartas önskemål om mer action i tillvaron. Eftersom den lilla svarta inte bara är svart, utan även liten, så hoppas jag att jag överlever avtrillningar, då det är närmare marken. Enligt rykten och tävlingsmeriter så hoppar hon som en känguru, men den nya ägaren har inte prövat henne. Jag kanske behöver det här en stund. En liten svart fröken som jag troligen kommer att falla av under något slags utförande ovan mark. Hästhoppning. Herregud. Det borde åtminstone hålla mina tankar på annat en stund. .

"Nämen du, apropå den där hästen du ville att jag skulle rida, jag kan inte rida henne eftersom jag... A. ...bodde 500 meter från ert stall för blott en vecka sedan och spyr vid tanken på att närma mig mitt gamla drömhus. B. ...just blivit dumpad av mannen jag trodde jag skulle gifta mig med och kommer att ägna just denna kväll åt att ta livet av mig C. ...är mentalt instabil och kommer att bryta ihop och vältra mig i gödselhögen och förbanna Gud, vilket i sin tur skulle skapa en allmänt tryckt stämning för er andra ryttare. Jag tittade på mina alternativ och kände en vag huvudvärk. "Kommer du ikväll?" frågade hästägaren. "Javisst. Självklart!" svarade jag lamt. .

I helgen har jag sovit. Massor. Jag som inte brukar dra mig på morgonen har småslumrat hela helgen. Slumrat efter lunchen. Slumrat efter middagen. Jag har pysslat med lägenheten, joggat lite, beklagat mig över livets orättvisor, samt sovit ännu mer. Jag har lagad duschen som inte fungerat och bytt ut munstycket. Jag har tappat upp flera bubbelbad åt mig själv och legat med skum upp till näsan och beskådat mina lite kantstötta löparfötter. Jag ville lägga mig på golvet och gråta över att han lämnat mig men när jag väl kom mig för att göra detta så kände jag mig bara löjlig.

.

Om något skulle hända min terv så skulle livet inte ha någon större mening. Hon är det finaste jag har. Jag fick hitta en snabblösning igår när jag åkte tur och retur till Gävle och inte kunde tänka mig att lämna henne ensam i en ekande tom lägenhet i Östhammar. Kiara var inte så nöjd över min lösning.

Jag trodde aldrig löparintervaller kunde räknas som rekreation eftersom det är en av de plågsammaste sätt att träna på. Men det var det. Jag åkte till Gävle och hämtade lite prylar och det visade sig att Micke A & Micke P skulle intervallträna. Jag bestämde mig för att hänga med och det var verkligen jättetrevligt. Jag har ju sprungit med dem båda förut, och de såg framsteg i min löpteknik och snabbhet! Jättekul! Jag som har harvat på ensam i Östhammar hela vintern har ju totalt grottat ner mig i mig själv utan något sällskap. Jag visste inte alls om det gått framåt eller bakåt med löpträningen. Jag sken som en sol efter passet när de konstaterade att jag hängde med bättre än vad de väntat sig och att jag såg spänstigare ut nu än tidigare. Micke och Micke var jättesnabba och gjorde riktigt bra intervaller och de fick vänta på mig för att jag skulle kunna hänga med, men de behövde inte vänta på mig så länge att det störde intervallrytmen. Sedan fick jag jordnötsmackor med päron och

Igår flyttade jag till min lägenhet. Den var ett klart nedbyte motför radhuset vi köpte gemensamt i det fina området. Duschen fungerar inte och jag har mina klienter i grannskapet. Jag förstår inte varför Christian vill separera så det är jobbigt för mig. Ändå har jag någon konstig känsla av acceptans över att det inträffat. Jag tänker att det är så mycket som hänt i tillvaron det senaste året som jag inte kunnat kontrollera. Mitt förra vikariat tog slut utan möjlighet till förlägning, jag fick byta ort, jag fick byta arbete, jag träffade Christian, jag går just nu på min sjätte antibiotikakur, mina träningsresultat är försämrade. Saker liksom bara HÄNDER. En strid ström av livsförändrande HÄNDELSER som jag visserligen kan påverka till viss grad, men jag kan aldrig helt och hållet förhindra eller kontrollera livet. Jag har på något sätt fått en djupare insikt om att livet är något som HÄNDER mig, inte något jag kan styra över. Och det känns ganska SKÖNT. Skönt att acceptera livet som d

Jag älskar verkligen området jag har bott i. Jag har älskat den korta stund jag fick dela med Christian också och tycker att det är tråkigt att han inte vill vara med mig längre. Jag och Kiara har varje morgon promenerat på Kärleksstigen till Sandika. Det har varit ett fantastiskt fint promenadstråk och jag har alltid kännt mig glad när jag vandrat den rundan, varje morgon. Det känns sorgligt att inte gå där dagligen längre. Så det här blogginlägget är dedikerat Östhammars mysigaste promenadstråk.

Jaa, alla ni som anat ugglor i mossen och hann se ett kortare inlägg innan jag ångrade mig och raderade rubbet: Jag är singel igen. Ytterst ofrivilligt. Jag har varit för stolt för att vilja erkänna det men insikten lossnade liksom när jag skickade ett mail till en gammal vän från tonårstiden. Sedan så hoppas jag ju givetvis att sambon bara fått en tillfällig sinnesförvirring och ångrar sig i morgon. Eller om en kvart. Det skulle vara juste om han ringde om exakt femton minuter och sa "Nämen hörru. Jag skämtade bara." Eller om en månad? Jag tycker att man har en klar ångermånad när man släpper sådana saker. Kan ändå inte låta bli att pressa fram ett forcerat och bittert leende när jag tänker på vad jag skrev till en kompis i dag: "Jag har lite svårt att finna ansvarsfulla män för tillfället. Detta 'tillfälle' varar bara löjligt länge och har pågått under hela min livstid." .

Bildbevis och min underbara, underbara fotföring... :)

Det är ju så här... trots att jag varit sjuk ett halvår, och trots att jag haft det kämpigt. Jag vill ju ändå vara MED. Jag vill vara med där det HÄNDER grejer. Jag vill löpa och träna och delta i olika lopp precis som jag gjorde förra året. Det är ju bara det att jag är sjuk. Och att träningen går sådär. Och jag är olyckligt otränad och nere och men jag VILL ju. Trots att jag är inne på min sjätte antibiotikakur som jag påbörjade i lördags. Den vettigaste åtgärden jag kunde komma på att göra var att smyga mig till Gävle Halvmarathon och hålla mycket låg profil. Jag satte på mig solglasögon och andra kläder och dök ned i en tidning och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Jag kände mig blyg inför mina kommande resultat och de långsamma tiderna jag kommer att springa på. Denna säsong kommer att vara tuff påminnelse om att jag var i bättre form förra året och att det inte finns något jag kan göra åt det. Micke kände igen mig. Och Fredrik. Och Ove. Och de applåderade imponerat när j