Att ge allt

Jag fixade inte mitt planerade långpass igår. Jag låg hemma och grät samtidigt som jag åt en kladdkaka. Det verkar som om gråt och löpning inte kan befinna sig på samma plats (samtidigt som kladdkaka och gråt oftast faktiskt alltid sammanfaller). Antingen kan jag inte löpa för att jag gråter, och om jag löper så är det omöjligt att finna tårarna för då känner man sig så tillfredställd. Att löpa OCH gråta har jag bara gjort vid ett tillfälle och det var nog ett av det skönaste jag någonsin gjort. Åtminstone efteråt. Eller nåt.

Skitsamma. Jag försökte jogga efter att jag gråtit men kom mig bara runt knuten på huset med hunden innan jag gick in igen och la mig. Och grät lite till. Men marathon ska det ju bli och en löpare KOMMER jag att bli så jag ställde klockan på 04:00 i hopp om att vara lite mentalt piggare då.

I morse klockan 04:20 gick jag och Kiara ut på en 18 km-runda innan frukost. Den tog långt över två timmar. Jag fick ta en paus efter 15 km bortanför Sandika och satte mig bland vitsipporna. Jag delade en banan med Kiara samtidigt som jag lyssnade på tokhungriga kossor som vrålade likt dinosaurier inför morgonfodringen. Solen sken i ansiktet och klockan var 06:00.

Tanken slog mig att det marathonlopp jag ska vara med i, i år kanske blir det lopp som jag blir allra stoltast över. Ja eftersom allt helvete som man kunnat föreställa sig hända faktiskt har hänt, typ sex antibiotikakurer, förlorat arbetet, flyttat till helt ny ort, bytt arbete, blivit tokdumpad, trillat ner i gråtattacker och frossat kladdkaka. Jag gör precis allt i min makt för att löpa ändå. Jag ger precis allt jag har för att bli en löpare. Precis ALLT.

Det SKA gå!


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer