Acceptans

Igår flyttade jag till min lägenhet. Den var ett klart nedbyte motför radhuset vi köpte gemensamt i det fina området. Duschen fungerar inte och jag har mina klienter i grannskapet. Jag förstår inte varför Christian vill separera så det är jobbigt för mig. Ändå har jag någon konstig känsla av acceptans över att det inträffat.

Jag tänker att det är så mycket som hänt i tillvaron det senaste året som jag inte kunnat kontrollera. Mitt förra vikariat tog slut utan möjlighet till förlägning, jag fick byta ort, jag fick byta arbete, jag träffade Christian, jag går just nu på min sjätte antibiotikakur, mina träningsresultat är försämrade. Saker liksom bara HÄNDER. En strid ström av livsförändrande HÄNDELSER som jag visserligen kan påverka till viss grad, men jag kan aldrig helt och hållet förhindra eller kontrollera livet.

Jag har på något sätt fått en djupare insikt om att livet är något som HÄNDER mig, inte något jag kan styra över.

Och det känns ganska SKÖNT.

Skönt att acceptera livet som det är och att jag inte kunde förutse något. Det enda jag kan påverka är de här dagarna som kommer framöver. Jag har bokat in mig på en kurs i kajakpaddling i juni och ser fram emot en heldag. I morgon klipper jag mig och kanske tittar jag på en häst som behöver ridas, nästa vecka. Det är det här som är livet. Just nu och just i det här. Livet ligger inte framtiden efter att alla pusselbitar fallit på plats. Det är bara att acceptera och försöka göra något gott av det.

Jag kan acceptera att jag är ledsen, men jag vet också att jag kan sätta guldkant även på tunga dagar.