En klok häst
Lilla Svarta blänger på mig med de där lite tomma hästögonen. Det är svårt att känna ögonkontkat med en häst men jag vet att hon blänger för halsen är spänd och ihopdragen som ett dragspel och öronen är irriterat riktade bakåt. Hon står blixtstilla med ögonen uppspärrade så man ser ögonvitorna. Så gör en häst när den blänger.
Varför blänger hon då?
Jo, för att jag inte kommer upp i sadeln. För att varje muskel i min kropp skriker att jag börde ligga ned utan att röra mig. För att jag multisportade i över 6 timmar dagen innan.
Till slut kommer jag upp i sadeln. Lilla Svarta håller ett vaksamt öra mot mig men gör vad jag ber henne om. Vi försökte oss på att hoppa ett litet hinder. Ett jättelitet hinder som bara räckte upp till knäna på Lilla Svarta. I trav. Inte i några snabbare hastigehter i galopp utan en betydligt lugnt och stillsamt tempo där jag tänkte mig att Lilla Svarta skulle utföra ett pyttelitet skutt för att få knäna över bomen.
Hej och hå.
Jag höll på att trilla av.
Lilla Svarta ville hoppa det pyttelilla hindret med stil. Hennes ambition var att visa att det här är rena barnleken så hon såg till att hålla ungefär 70 mcentimeters marginal över hindret. Som en explosiv katapult. Jag försökte förtvivlat hålla fast mig men höll på att falla framåt, råkade rycka henne i munnen, och dunsade klumpigt med ändan i sadeln när hon gjorde sina ambitiösa skutt. Jag är väldigt glad att ingen såg oss.
Jag kan inte fatta hur jag klarade av att hoppa HELA HOPPBANOR UTAN SADEL när jag var tonåring. Hur i helvete bar jag mig åt? Det är ju rena katapulteffekten när de där 500 kilona tar sats över hindret.
Lilla Svarta gjorde tålmodigt sitt bästa och stod tålmodigt ut med alla ofrivilliga dunsar i sadeln och ryck i munnen. Förnuftig som hon är. Utan ansats till att vägra eller protestera. Jag lovade henne att jag ska bli bättre på det här. Jag har fixat stora hinder förut men behöver bara lite tid. Sista gångerna blev det lite tjusigare. Jag gav henne friare tyglar och lät henne sköta hoppningen helt själv med eget ansvar, samtidigt som jag enbart koncentrerade mig på att sitta kvar och inte störa henne.
När vi skrittade upp för stallplanen så tänkte jag att inget kan fylla tomrummet av att jag inte har en man i mitt liv, men med en klok häst kommer man jäkligt nära.
.
Varför blänger hon då?
Jo, för att jag inte kommer upp i sadeln. För att varje muskel i min kropp skriker att jag börde ligga ned utan att röra mig. För att jag multisportade i över 6 timmar dagen innan.
Till slut kommer jag upp i sadeln. Lilla Svarta håller ett vaksamt öra mot mig men gör vad jag ber henne om. Vi försökte oss på att hoppa ett litet hinder. Ett jättelitet hinder som bara räckte upp till knäna på Lilla Svarta. I trav. Inte i några snabbare hastigehter i galopp utan en betydligt lugnt och stillsamt tempo där jag tänkte mig att Lilla Svarta skulle utföra ett pyttelitet skutt för att få knäna över bomen.
Hej och hå.
Jag höll på att trilla av.
Lilla Svarta ville hoppa det pyttelilla hindret med stil. Hennes ambition var att visa att det här är rena barnleken så hon såg till att hålla ungefär 70 mcentimeters marginal över hindret. Som en explosiv katapult. Jag försökte förtvivlat hålla fast mig men höll på att falla framåt, råkade rycka henne i munnen, och dunsade klumpigt med ändan i sadeln när hon gjorde sina ambitiösa skutt. Jag är väldigt glad att ingen såg oss.
Jag kan inte fatta hur jag klarade av att hoppa HELA HOPPBANOR UTAN SADEL när jag var tonåring. Hur i helvete bar jag mig åt? Det är ju rena katapulteffekten när de där 500 kilona tar sats över hindret.
Lilla Svarta gjorde tålmodigt sitt bästa och stod tålmodigt ut med alla ofrivilliga dunsar i sadeln och ryck i munnen. Förnuftig som hon är. Utan ansats till att vägra eller protestera. Jag lovade henne att jag ska bli bättre på det här. Jag har fixat stora hinder förut men behöver bara lite tid. Sista gångerna blev det lite tjusigare. Jag gav henne friare tyglar och lät henne sköta hoppningen helt själv med eget ansvar, samtidigt som jag enbart koncentrerade mig på att sitta kvar och inte störa henne.
När vi skrittade upp för stallplanen så tänkte jag att inget kan fylla tomrummet av att jag inte har en man i mitt liv, men med en klok häst kommer man jäkligt nära.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar