Gävle Halvmarathon 2009

Det är ju så här... trots att jag varit sjuk ett halvår, och trots att jag haft det kämpigt.

Jag vill ju ändå vara MED. Jag vill vara med där det HÄNDER grejer. Jag vill löpa och träna och delta i olika lopp precis som jag gjorde förra året.

Det är ju bara det att jag är sjuk. Och att träningen går sådär. Och jag är olyckligt otränad och nere och

men jag VILL ju. Trots att jag är inne på min sjätte antibiotikakur som jag påbörjade i lördags.

Den vettigaste åtgärden jag kunde komma på att göra var att smyga mig till Gävle Halvmarathon och hålla mycket låg profil. Jag satte på mig solglasögon och andra kläder och dök ned i en tidning och hoppades att ingen skulle känna igen mig. Jag kände mig blyg inför mina kommande resultat och de långsamma tiderna jag kommer att springa på. Denna säsong kommer att vara tuff påminnelse om att jag var i bättre form förra året och att det inte finns något jag kan göra åt det.

Micke kände igen mig. Och Fredrik. Och Ove.

Och de applåderade imponerat när jag vinglade i mål. Micke och Ove gav mig kramar och storartat beröm. Jag kom näst sist. De flesta hade gått hem när jag tagit mig i mål.

Och ändå. Liksom.

Ändå är jag stolt.


.

Kommentarer

  1. Ulrika5 maj 2009 kl. 21:41

    Jag tycker du ska vara superstolt! En halvmarathon är bara en fantasi i mitt huvud men du har tagit steget! Det är en stor grej!!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer