Inlägg

Visar inlägg från juli, 2009

Det gick ju liksom snett

Bild
Efter en sisådär nästan tre månader efter separationen kom vi på att det kanske är bra om man åtminstone kan prata med varandra. Grejen är ju den att Östhammar är så förtvivlat litet så man krockar liksom lite varstans, framför allt på gymet. Så på lördagskvällen åkte jag och exet till en liten avlägsen insjö. Vi pratade inte så där jättemycket. En fladdermus gjorde ljudlösa inflygningar under bryggan och min hund var som vanligt glad och obekymrad. Det blev inte så mycket prat från början. Mest sorg över att det blev som det blev, att det gick snett för oss. Men jag fick ett fint foto i alla fall.

Norrländskan

Bild
En jättesnygg karl frågade mig vart jag kom ifrån. "Jo, liksom... Norrlands glesbygd. Nästan vid Arvidsjaur." svarade jag. "Jaha." svarade han, och såg tankfull ut innan han fortsatte: "Det är vackert där." Jag blev jättesmickrad. Jag försökte först vifta bort hans kommentar men bestämde mig för att hålla med så gott jag kunde. Sedan insåg jag hur otroligt dumt det är att bli smickrad över att någon tycker att ens hemtrakt är vacker. Vad har det liksom med mig att göra? Det var ju inte JAG som han tyckte var vacker. Men ändå så blev jag väldigt stolt och såg mig själv som en representant för norrlands vackraste regioner. Helt ologiskt, jag vet. Jag antar att jag innerst inne identifierar jag mig djupt med mina hemtrakter. Det kallare klimatet och de tåligare träden. Jag tror mina små ögon är gjorda för att klara kalla snöstormar utan att förfrysas och att min ljusa hud är optimal för att skapa d-vitamin den tiden på halvåret som solen lyser. En kompis har

Varför jag inte är bitter

Bild
Jag måste bara göra en offentlig tillkännagivelse om att David är en av de största anledningarna till att jag aldrig kan bli bitter på män generellt. Han har alltid varit en fantastisk vän till mig. Från att jag var en rödsvart valpig hårdrockstjej på 22 år fram tills nu. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till David och verkligen fulgråtit, de senaste... sex åren? Han är nämligen kanonbra på att trösta och peppa om saker inte går som jag tänkt mig. Jag har lärt känna hans fru Jenny också och hon är precis likadan. Snäll och omtänksam. De är ett jättevackert par. När jag tänker på David och Jenny tänker jag på att det är så jag vill ha det i en framtida relation. Bild från i våras då jag var nyseparerad och laddade batterierna hos David & Jenny. Dom var mitt i en renovering och hade just varit bortresta, Jenny var dessutom gravid i 7 månaden, men de fixade glatt plats åt mig på ett ögonblick. Det var riktigt rart av dem!

Ett luftigare fritidsschema?

Bild
Jag börjar inse att jag är lite för aktiv just nu. Jag promenerar med Kiara sju timmar i veckan, som regel en timme varje dag innan frukost. Jag konditionstränar fyra timmar i veckan. Jag gymtränar två kvällar i veckan. Dessutom sköter jag en häst tre kvällar i veckan. Räknar man ihop detta så räcker inte riktigt veckodagarna för allt jag har för mig. Det byter att jag ofta "dubbeltränar", det vill säga jag kan träna intervaller efter middagen och sedan gå till stallet. Ska man dessutom lägga till mitt intresse av att verkligen hålla det fint och välstädat hemma, samt att jag ytterst sällan köper färdiglagad mat, utan lagar egen mat av så bra kvalitet som möjligt, och saknar både dammsugare och diskmaskin, ja... då får man en rätt så aktiv tillvaro. Kanske lite FÖR aktiv tillvaro. Jag tänkte på det igår då jag ville sola solarium och inte riktigt visste vart jag skulle kunna klämma in dessa femton minuter extra som det tar att ligga där och dra på sig lite fin färg. Eller när

Ibland tar saker tid att fatta

Okej. Jag kan sträcka mig så här långt. Så här. Efter bodelningen från min före detta sambo och efter att jag verkligen räknat efter i kalendern och insett att nio veckor gått sedan separationen. Ni minns den där separationen som var ytterst ofrivillig från min sida, va? Den ofrivilliga. Just den, ja. Efter enbart ytterst sporadisk kontakt med mitt ex de här nio veckorna (Fyra samtal. Två i verkligheten och två i telefonen) Efter att jag ansträngt mig för att vara snäll och trevlig, trots att jag liksom blivit lite strandsatt på en främmande ort: Han kanske inte, EVENTUELLT inte kanske INTE är på väg att rädda mig. KANSKE inte. Jag är öppen för reservationer. Men jag kan säga att det KANSKE inte kommer att hända. Eventuellt inte. Så man kan ju säga på ett vis att jag är singel. Jag kände mig lite vemodig och tog ut Lilla Svarta väldigt sent på kvällen och galopperade med henne tills polisen körde förbi oss misstänksamt långsamt, vände och körde förbi oss igen. Ännu långsammare. Då inså

Det där onämnbara

Bild
Jaha. Det har tagit liksom tre års träning innan jag kom på den briljanta idén att periodisera träningen efter min menscykel. Helt ofattbart att man aldrig tänkt på det förut. Träningen fungerar ju uppenbarligen bäst om man kör tre hårda veckor och en återhämtningsvecka. Det är ju löjligt naturligt att låta återhämtningsveckan vara den vecka när man har magont, sväller upp och blöder. Jag kan inte räkna upp alla tillfällen när jag kört riktigt hårda pass eller intervaller när jag haft som mest besvär men mensen och då av naturliga skäl inte kunnat ta ut mig helt och hållet. Givetvis med en besvikelse som följd. Men det är ju svårt att ta i riktigt hårt när kroppen redan har ont i magen, när man måste käka alvedon för att komma sig ut, och när man redan fått svettvallningar innan man ens tagit på sig träningskläderna. Det är svårt att träna när man liksom innerst inne vill ligga i fosterställning och vräka i sig choklad. Men mens är ju fortfarande äckligt och motbjudande och inget som m

Hemma

Bild
Jag skrev ett brev till Skatteverket igår i hopp om att få dispans från min förseningsavgift på 1000 kronor. Mitt argument var att jag bott på sex olika adresser under de senaste tolv månaderna och att detta försvårat mina möjligheter att bli delgiven och lämna in deklarationen i tid. Sex olika adresser! Jag skämdes när jag skrev ner det och tänkte att de på Skatteverket måste tro att jag är galen. Sedan bestämde jag mig för att vara stolt över att jag varit flexibel in till galenskap för att få ordning på min livssituation. Sedan insåg jag att det inte är så jäkla konstigt att jag känt mig trött heller det här året, och varit sjuk så ofta. Det förklarar också varför jag nästan blivit totalt ointresserad av att "åka bort" på helgerna och jag har tackat nej till många motionslopp och andra äventyr. Sex adresser. Bara det, liksom. Nu när jag bott på samma adress i hela sju veckor så börjar jag slappna av. Jobbet har fungerat jättebra trots omständigheterna. Jag får mer och mer

Dundergott

Bild
Mosa avokado och salta lite. Köp finn-crisp kex. Smeta på ett tjockt lager avokado och lägg på lite rökt lax. Drick mjölk till. Jättegott! Finn-crisp har lågt glykemiskt index vilket ökar mättnadskänslan. Avokadofet t är bra för hår, hud och naglar. Särskilt om du har torr hud. Lax innehåller rätt fetter som gör dig glad och hjälper dig att sova djupare. Tänk på att om du kombinerar snacket med saft eller coca-cola eller något sött så har du stimulerat insulinet i kroppen. Insulinet säger till kroppen att det är dags att lagra fett. Det betyder att kroppen lagrar mer av fettet i fisken och avokadon om du äter eller dricker ett sött tillbehör. Tänk på att rökt lax väldigt sällan verkligen ÄR rökt lax, utan snarare lax som har fått rökarom injecerat i sig med små nålar. Jag tror jag åt fejkad rökt lax men det är ju alltid svårt att veta hur man ska hitta varor utan tillsatser... .

Gudinnan har talat

Bild
Helgerna har sett ungefär likadana ut tre gånger nu. Jag storstädar min lägenhet på lördagar. Dammtorkar, sopar, skurar, tvättar. Pysslar och tänder aromljus och lyktor tills det doftar gott i hela lägenheten. Jag köper en ny blombukett till mig varje lördag och försöker välja med omsorg i affären så det blir en ny bukett varje gång. Sedan lagar jag en tacopaj och den blir så stor att det tar flera dagar för mig att äta upp den. På söndagarna så springer jag en tvåmilarunda. Den är jättehärlig. Kuperad och böljande. Skogspartier, ängar och hav. Det är jättehärligt och jag känner mig i regel alldeles fantastisk fram tills det är ungefär tre kilometer kvar. När det är tre kilometer kvar brukar jag i regel förvandlas till en heffaklump av svett och tunga ben... Denna söndag hann jag även klottra lite på fri hand, vad skönt det kändes. När jag kommer hem väntar en glad hund, en välstädat lägenhet, just i helgen väntade också massor av böcker, och en till synes outsinlig mängd av tacopaj. S

Jag - en hamster

Jag kan inte låta bli att tycka att det ligger någon slags lyx i att hamstra mat. Just nu innehåller min kyl och frys inte mindre än tio portioner hamstrad och hemlagad mat. Tio portioner! Det betyder att jag kan vara sjuk i fem dagar och ändå aldrig behöva gå och handla. Eller jag kan bli deprimerad eller ha ont någonstans eller bara vara allmänt omotiverad. Matlådorna ligger där i kylen och frysen som små presenter till mig. Härliga kärleksfulla presenter med bara färska råvaror och inga konstiga tillsatser eller E-nummer. De små portionslådorna ligger där och säger till mig: "Äh. Du kan ta igen dig. Det förtjänar du. Vad vill du ha? Köttfärs med massor av kryddor och lök, med quinoa? Eller ungsbakad lax med pesto? Eller dina plättar på äggvitor, havregryn, keso, banan och nötter?" Det betyder också att jag kan kura ihop mig i sängen riktigt onödigt länge i helgen, om jag känner för det. Det är härligt välstadat hemma också. Kanske kan jag ligga och mysa med terven och med

Livet är förändring

Bild
Räknar man lite snabbt i kalkylatorn så har Kiara rastats ungefär nio tusen gånger. Angående förändringar så har jag upptäckt en sak. Vissa läsare har följt mig till och från i flera år och en sak har varit konstant: Jag har flyttat flera gånger och börjat om på nytt flera gånger, både i relationer och i karriär. Ibland frivilligt, oftast ofrivilligt, ibland både och. Jag har upptäckt en grej, i min uråldriga 28-åriga visdom, som jag vill dela med mig, och det är att livet ändå inte förändras särskilt mycket. Visst, jag har varit singel och sambo fler gånger än vad min arma mamma kan räkna, jag har bytt arbete och djärvt flyttat till nya orter, men vet ni vad? Det är likförbannat ingen större skillnad, eller ska jag säga Gud Ske Lov ingen skillnad. Dagarna har sin egen magi med tandborstning och tvätt och arbete. Nätterna kommer alltid. Morgonen kommer alltid. Årstiderna växlar alltid. Frustrationer inför livet dyker alltid upp i olika former och de känns oftast lika obehagligt när fru

Plötsligt Händer Det

Bild
Plötsligt slutar jag att vara rädd. Jag slutar vara stel över hindrena och då slutar jag även att skumpa i sadeln och rycka Lilla Svarta i munnen. Hennes galopp blir mer och mer vägvinnande och jag håller inte fast mig i manen längre. Plötsligt ler jag när vi tar oss an hindrena och plötsligt vågar jag höja ribban. Plötsligt klaffar allt. Helt plötsligt är Lilla Svarta inte längre min ytterst skeptiska läromästare. Plötsligt är vi ett team. Vad snabbt det gick. Ändå. Helt underbart. .

Jag - en hoppryttare

Igår kunde man se en rätt så avancerad hinderkombination vid ett oanselig ridbana i Roslagen. Det var tre hinder av olika höjd som stod så tätt så att en häst bara rymmer ett galoppsprång emellan dem innan den måste hoppa igen. Man kunde se en stor och muskulös unghäst komma galopperande mot hindrena. Det var en bastant vallack med ivrigt tuggande mun och vita ögonvitor som tog sig an kombinationerna med spelande muskler och glänsande päls och energiska språng. Sedan kunde man se en häst till där. Vid hinderkombinationen. En snygg äldre häst som med självklar elegans tog sig an de tre hinder som stod så tätt att det bara rymdes ett galoppsprång emellan dem. Och så var det en häst till där. En svart. En svart liten häst. Och en ryttare med röda kinder. Som kom. I galopp. Mot den avancerade hinderkombinationen. Över det första hindret verkade inte ryttaren riktigt hänga med. Den svarta lilla hästen såg märkbart irriterad ut men tog pliktskyldigt ett språng även över nästa hinder. Ryttare

Avdelningen underliga missförstånd

Ni som följt mig vet att jag jobbar inom socialförvaltningen. Ni vet också att det blev en rask flytt från exet. Eftersom jag inte har fast anställning så fick jag ganska snabbt göra en klassresa från vårt fina hus i de finare kvarteren till den enda hyresrätt som fanns att erbjuda, i det oroligare området där väldigt många av socialförvaltningens klienter bor. Det är rätt så okej. Ibland blir jag störd på nätterna men det händer verkligen inte ofta. Jag har Kiara som alltid vaktar mig. Jag känner mig trygg i området och börjar trivas. Mina klienter hälsar alltid artigt men visar mig alltid respekt och pratar aldrig med mig på min fritid. En konstig katt-tant från Polen brukar peta in Aftonbladet i mitt brevfack om hon hittat något som hon tycker det är viktigt för mig att läsa. Det är riktigt gulligt. Dagen upplevelse var dock tämligen bizarr. Jag tog en sen lunch och plötsligt står min kollega från socialförvaltningen utanför dörren till trapphuset. Med sig har kollegan en okänd kvin