Inlägg

Visar inlägg från februari, 2014

Spökjakt

Bild
Galishimo blev mörkrädd idag när jag var ute och red honom, ensam. Han försökte lösa det hela med att dra upp svansen som en grisknorr och springa baklänges (hemåt). Han sprang baklänges över 100 meter med mig på ryggen. I ishalkan och mörkret. Jag vågade inte disciplinera honom då det dels var mörkt och halkigt ute, och då han dels redan var rädd och spänd. Jag var rädd att vi skulle halka omkull eller att han skulle stegra. Så jag gick in med honom i stallet, tog av sadeln och gick med honom på promenad i stället. Vi höll oss i området där det var som mest läskigt så han fick titta och fundera en stund. Så han kunde bli rädd utan att jag ska sitta på ryggen och bli ännu mer rädd. Jag lät honom helt enkelt vara rädd ifred.Det blev han. Sedan fick han springa och jobba lite med chambontygeln (som hjälper honom hålla formen) och sedan var vi ute en halvtimme extra och bara gick på promenad i mörkret, och tittade oss omkring efter andra saker att bli rädda för. Vi for på spökjakt. Han va

Brum!

Bild
Helgen har varit helt otrolig. Galishimo har varit bättre än någonsin. När jag skulle sitta upp på honom i söndags så var jag helt ensam, och upptäckte till min besvikelse att det en traktor jobbade ca 100 meter bort. Den hade lysena tända och jag tror att den försökte riva ned snö från ett tak i en maskinhall. Jag hann ta ett djupt andetag och tänka "Jaha, hur ska det här gå...?" innan jag kastade en blick på Galishimo och insåg att han var helt lugn. Helt lugn. Antingen har han blivit lobotomerad av något hemligt välgörenhetsprojekt, eller så är han sjuk. HELT LUGN. Så det var bara att leda ut honom själv till närmaste pall och sätta sig upp i sadeln. Så konstigt. Så overkligt. Så då stod vi där en stund och tittade på traktorn som lät "BRUM´" och skopan som lät "RACKEL RACKEL RACKEL" och sedan vände vi våra rumpor till traktorn och han skrittade iväg, med mig på ryggen, för att träna. Han taktade inte ens. Alltså han brukar laddat börja takta och trampa

Nu kan vi serpentiner!

Bild
Jag är jättenöjd över dagens ridning. Inga cirklar blev ovaler och vi kan nu trava i serpentiner. "Serpentiner" är ungefär som slalom fast utan slalompinnar. Och utan skidor. Och med en häst i stället. Bara för att göra livet extra krångligt... Man byter i alla fall håll omväxlande åt höger och vänster när man gör serpentiner, så det blir stora svängar med en svängradie på ca tio meter. Det brukar de flesta hästar klara väldigt bra, och de brukar vara mjuka och böja sig omväxlande åt höger och åt vänster. Galishimo brukar bli väldigt spänd och undra vart fan vi är på väg. Men det blev han inte nu. Han travade på så lydigt och fint i stooora jämna serpentiner. Så härligt och mysigt när han glatt travar på sådär mjukt och följsamt. Som en riktig "tant-häst", en häst som tanter kan rida. Sedan red vi ut över fältet och jag missade totalt att tåget kom. Och kom gjorde det. Med tuta och snö. Har aldrig hört tåget signalera, men det gjorde det minsann idag, för att tåg

Framgång - Det börjar med acceptans

Bild
När jag skriver att det går bra med Galishimo så har jag insett att jag verkligen vidgat begreppet för vad som är "bra". Galishimo är fortfarande den han är. Han är ett osäkert arabiskt fullblod som inte fått sådär jättemycket erfarenheter ännu. Jag är en lite mentalt låst ryttare som har svårt att "rocka loss" och "leka mig ut ur komfortzonen". Vår kombination är väl inte så bra - om man inte accepterar dem! Om jag däremot accepterar den han är, och accepterar den jag är, så ser jag lättare framgångar och respekterar våra utmaningar på ett helt annat sätt. Ett exempel är ju att rida i mörkret. Det kändes helt omöjligt. Jag var livrädd. Galishimo var också orolig. Första gången red jag inte många minuter. Andra gången några till minuter. Sedan fick jag mig ut i 20 minuter och var så stolt så jag höll på att spricka. Det är kanske inte så stora framsteg  - om det inte handlade om just mig, och just Galishimo - vår kombination. Nu råkar ridning

Gud vad man kan slinta ibland

Bild
Jag "råkade" trycka in en beställning till Galishimo i form av en ny grimma och ett nytt grimskaft, från Hööks. Gud vad lätt det gick. Bara några jättelätta klick med pekfingret tog det. Sedan så var det gjort... Å andra sidan hade mamma satt in extrapengar på mig i födelsedagspresent och jag hade inte bränt pengarna ännu, så vi säger att detta blev "presenten" från mamma. Tack mamma! Jag borde kanske inte slösa pengar i onödan på Lilleman, jag har i väldigt färskt minne hur illa det höll på att gå ekonomiskt när han skadade sig... men han ÄR ju mattes duktigaste stjärna! Jag tror att han blir JÄTTEFIN med denna grimma... Vi får väl sköta om grimman och putsa till den ibland så den håller sig fräsch.

Han fortsätter vara duktig

Bild
Det var mörkt och slaskigt ute. Jag var tung och trött efter arbetet. Att resa sig från sängen efter middagen, och åka till hästen kändes nästan omöjligt. Det hade varit så mycket bättre att vara kvar hemma denna torsdagskväll än att åka iväg. Bilen hade immat igen. Jag slog på vindrutetorkaren då det slog snöblandat regn mot rutan. "Gud vad andra har det bättre." tänkte jag i självömkan när jag rullade in bilen mot stallet. Alla som inte har häst måste ha det mycket mysigare än vad jag har det. De som kan stanna hemma. Eller åker på sina gym inomhus i stället. Eller de som har ridhus... Sedan möts jag av ett helt gäng glada ryttare som också är i stallet denna torsdagskväll. Alla är glada och trevliga. Alla hjälper varandra. Alla berättar med stolthet om sina fina hästar. Ingen häst är mindre värd än den andra. En tjej berättar med stolthet om sin fantastiska nordsvenska travare för en annan tjej som rider en sagolik Frieserhäst importerad från Holland. Alla är lika mycke

Ett pass i taget

Bild
 Efter lunchpasset med Galishimo gick jag tillbaka till arbetet och log med hela ansiktet. Jag är så nöjd över vad jag åstadkommit hittills. Det har varit så jobbigt. Ridrädslan som ibland tagit över, och hur vi ändå jobbat oss framåt, steg för steg. Resan har varit omständig, men vi blir mer och mer ett team. Jag och mitt arabiska fullblod. Ett pass i taget.

Bra dag!

Bild
  Helt underbar dag! Målet för dagen var att rida Galishimo trött. Jag har ju fastnat lite i skritten och målet för dagen var att det skulle tillbringas mer tid i trav än i skritt. Och det levde jag upp till! Han frustade och jobbade. Han gick för det mesta felställd i någon slags Get-form utan några som helst stilpoäng. Det var ju för att vi red helt ensamma och han tycker detta med "ensamridning" är jättespännande så då springer han runt och letar saker att bli rädd för. Så han blir lite mer spänd än vanligt, när vi är ute själva. Men han travade definitivt mer än vad han skrittade! Och till slut så såg han faktiskt ganska trött ut. Han pustade och frustade och gjorde sitt allra bästa. Lättnaden blev stor för honom när han äntligen fick skritta. Själv var jag nöjd över mig själv. Jag red ensam ute på fältet och jag blev själv aldrig rädd, trots att tåget ångade förbi på andra sidan fältet. Ingen ångest. Jag hade bara trevligt med min häst. SÅ nöjd, trots att vi kanske i

Naturen

Bild
Ju äldre jag blir ju mer söker jag mig till naturen. Drömmen är ju att jag tryggt ska ta mig fram med Galishimo, ensam, efter stigar i skogen. Att kunna fotografera naturen, och kanske filma. Jag har tänkt ett tag på att skaffa en "actionkamera" som man kan fästa på hjälmen, de blir billigare och billigare nu...! En annan sak som jag noterat är att jag sällan drömde något under 2013, det "tunga" året. Det kändes som att hjärnan hade fullt upp att återhämta sig och inte "broderade ihop" några drömmar alls. Nu drömmer jag varje natt. I natt drömde jag bland annat att jag satt hemma i mitt barndomshus med min bror och hur vi satt på golvet och tittade på solreflexer på mattan. Kanske ett gammalt barndomsminne som kom i ny version?  Solen tar i alla fall upp mycket av mina tankar nu. Och drömmar. Snart kommer den.

Plusgrader

Bild
Februari månad bjuder ju -märkligt nog- på plusgrader i år. Jag har varit ute i naturen en hel del, med terven, och jag fick även med mig pojkvännen i söndags. Jag försökte lära honom att snyta sig som en norrlänning (utan näsduk, med fingrar - utan att bli snorig om fingrarna) och han var väl måttligt road av att utveckla denna färdighet. Jag skulle nästan vilja säga att han var ovillig. Men man får ju faktiskt ta seden dit man kommer...

Vafalls?!

Bild
Idag hade jag en dålig magkänsla med Galishimo. Kunde inte sätta fingret på vad det var, men tänkte att jag tömkör honom från marken, i stället för att rida honom. Sedan följde jag och Galishimo en trevlig tjej och hennes nordis på en liten skogspromenad. Hon red. Jag gick efter och tömkörde. Jävlar i min låda var rätt jag hade. Han bockade och sparkade ett trettiotal gånger. Jag dröp av svett efter "promenaden". Han var överallt. Han var så upptagen med att ha panik över allt möjligt, att han i princip missade att en ren sprang ut framför näsan på honom. Han såg den, men hade ju redan panik över fantasimonster, så renens springtur framför näsan resulterade mest till att  han stannade till och såg ut att tänka: "Vafalls?!" och sedan fortsatte han sitt dramatiska utspel med spark och bock som vanligt. En bil försökte passera oss men föraren bestämde sig för att hon inte ville få någon buckla på bilen då Galishimo sprattlade åt alla håll, så bilen körde snällt

Lite träning är bättre än ingen träning

Bild
Idag var det plusgrader och "klobbig" snö på fältet. Under snön låg ett lager is. Galishimo halkade runt ett par gånger så vi fick bara träna i skritt en liten stund. Så vi fortsätter träna på "8":or. Sedan provade vi trav. Då halkade han igen. Och det klobbade ihop snö under hovarna på honom så han slant lite till. Men vi gjorde i alla fall 8:or och gjorde lite halt emellanåt. Jag längtar efter bra underlag så jag kan trava och kanske börja galoppera också. Jag saknar ridhuset lite nu. Men å andra sidan finns det ingen anledning att forcera fram något. Vi är ute tillsammans och rider ensamma. Han blir rädd lite då och då för skoterljud och "farliga grejer" så det är kanske alldeles lagom att vi skrittar lite under korta stunder. Han känns i alla fall mjuk och fin och han är väldigt lättstyrd just nu. Han är lätt att gasa, stanna och svänga. Det här har vi nog igen när vi ska börja trava och galoppera sedan...

Ensam mörkerridning igen!

Bild
Tänk att det fungerar. Jag red ut i mörkret igen nu på fredagskvällen. Ensam på min unghäst. Jag försöker träna in ensam mörkerridning på fredagskvällar, som ett slags fredagsmys. "Fredagasmys" trots att jag är lite nervös och har ont i magen. Men det går ju så bra för oss, vi behöver ju bara repetera det vi klarade förra veckan. Sagt och gjort. Galishimo var rätt så livlig på väg ned till fältet och hittade "några farliga saker" som han uttryckte det. Ena sekunden rörde han sig framåt, sedan kastade han sig ett steg åt sidan, eller bakåt. Jag bestämde mig för att inte korrigera honom så mycket utan låta honom ta sig ned till fältet på sitt sätt. Han gick ungefär som hästen går i en chackpjäs. Två steg framåt och ett åt sidan. I beckmörkret. Jag försökte åka med utan att bli nervös. Jag har upptäckt att jag kniper med knäna när jag blir nervös. Så jag koncentrerade mig på att inte göra det. Men fram kom vi. Ut på fältet. På fältet är ju allt öppet och mörkt

Fortfarande nöjd

Bild
Min "medryktare" Mari följde med och fotograferade mig och Galishimo idag. Han gick finare än någonsin. Ingen cirkel i snön blev ett "päron" i formen. Ingen trav blev "okontrollerat springande". Ingen liten räv viskade bakom Galishimos öra, om bus och illvilliga upptåg. Allt var bara trevligt. Det kan verka tjatigt men jag är fortfarande så stolt. Jag kan fortfarande knappt fatta att han är frisk. Att jag inte är rädd att rida honom. Att allt går bra. Det är verkligen märkligt att ett så otroligt tufft 2013 lämnat en svallvåg av "nöjdhet" efter sig. Jag är tacksam varje dag. Det är en skön känsla. Jag tror jag aldrig har haft så starka känslor av tacksamhet förut. Jag är glad för varje gång jag kliver in i min fina etta. Jag är glad för varje gång min pojkvän säger att jag är fin. Jag är glad varje gång jag får rida min häst. Jag har fortfarande en hel del dåliga dagar, men de går inte jämföra med hur det varit...

Livet i övrigt

Bild
Tittar man på livet i övrigt så har jag fyllt 33 år nu (i Januari). Jag kämpade ju med att gå ned i vikt förra året och jag har inte gått upp i vikt sedan dess. Pojkvännen är också kvar, och jag fick blommor i måndags. Livet i övrigt rullar på. Det känns nästan overkligt att jag vägt 13 kilo mer än så här, och känt mig otymplig och tung. Jag är fortfarande väldigt glad över min etta och stortrivs i den. Livet blev bättre efter separationen med mitt ex. Livet blev inte fantastiskt. Men det blev bättre. Och det var värt varje tår.

Visst blev det skidor!

Jag åkte iväg till Vitberget på kvällen och åkte sex kilometer skidor. Det var mörkt och vindstilla och självklart ett gäng sega snabba gubbar i spåret. Parkeringen vid skidstationen var nästan full, trots att det var söndagkväll. Jag ordnade lite musik i hörlurarna och tuffade på. För några år sedan åkte jag Vasaloppet. Kunde hålla på hur många mil som helst. Nu kändes det bra, men fötterna var inte vana vid skidskorna längre. Jag måste vila dem lite nu. Men kroppen känns bra. Tekniken kändes okej. Allt kändes bra. Jag tror jag återvänder... .

Hästen 0 Katarina 1

Bild
Jag försökte rida ned Galishimo mot fältet. Han blev nervös då en ny häst i en hage galopperade runt och gnäggade ur sig sin förtvivlan över att vara ny i en främmande hage. Jag fick hjälp av en kompis som ledde oss ut på fältet. Sedan blev han i gasen. Varje gång den andra hästen gnäggade och galopperade fick han myror i byxorna. Han försökte vända hem flera gånger. Det fick han inte. Då provade han att faktiskt att bocka av mig. Vilket kanske är friskt att unghästar försöker någon gång. Då introducerade jag en ny liten lek. Leken heter "Gå i en pytteliten cirkel med huvudet vid bogen och lär dig veta hut." så hette leken. Han gick tveksamt i en liten cirkel som nästan vek honom på mitten. När han slappnade av så längde jag på tygeln. Då bockade hästjäveln igen och försökte springa hem. Då blev det samma lek igen. "Gå i en jätte-pytte-liten cirkel med näsan mot bogen och lär dig veta hut." Sedan slutade han bocka. Då började han med sitt guldkort som funger

Fortsatta framsteg

Bild
Mamma följde mig med Galishimo idag, jag ville visa våra framsteg. Galishimo ville däremot inte visa sina framsteg. Han ville visa att det var han som bestämde. Så han brallade runt utan vett och sans så fort jag kommit upp på hans rygg. Sedan surade han och spände upp sig, sparkade, och sprang sidvärtes ut mot fältet. Han frustade och pustade och var allmänt stirrig. Det märkliga med det hela var att jag inte fick ångest över det. Jag kände inte den här paniken om att jag måste kliva av. Det går hela tiden bättre och bättre för mig. I stället för att tänka: "Herregud, jag vill inte vara med om fler olyckor." så tänkte jag: "Han lugnar ned sig så fort vi börjat jobba. Det blir bra." Sedan hade vi en jättetrevlig ridtur i snön. Jag gjorde åttor i snön och travade lite, och visade stolt min mamma hur lydig han var. Helt utan ångest. Han såg en travhäst som han blivit rädd för tidigare, för några veckor sedan, men var klart mindre stressad denna gång. Och mamma